Allsvenskan – sämre än sitt rykte?

Veckans svenska bataljer i de europeiska fotbollscuperna har visat på att det är en stor skillnad på vår verklighetsuppfattning och verkligheten själv. Vår stolta Allsvenska verkar inte skrämma vettet ur lag från mindre ligor. Sannolikt beroende på att vår egen liga inte är så stor som vi ofta tror.

Serieledande Elfsborg förlorade borta mot Chisinau, ett lag som är rankat på 285 plats i UEFAs klubbranking. AIK som lär ha målsättningen att bli Skandinaviens bästa lag fick oavgjort hemma mot 277e-rankade Hafnafjördur från Island, och regerande svenska mästarna Helsingborg lyckades bara få oavgjort 0-0 borta mot walesiska The New Saints, ett lag rankat som 312 av UEFA. Det enda lag som egentligen hittills levererat är Kalmar FF, som bortavann med 3-1 mot kroatiska Chisinau. Ingen jättemerit ändå, eftersom Chisinau inte är listat i UEFAs klubbranking för i år. Förra säsongen rankades de som nummer 304.

När proffstyckarna ska förklara varför Allsvenskan inte lyckas ta sig upp på den nivå som såväl spelare, ledare som fans anser att Allsvenskan egentligen SKA ligga på, ser jag ofta några argument som utkristalliserar sig som universallösningar:
1. Sänk skatten för fotbollsspelare så att svenska klubbar kan konkurrera med norska och danska om spelarna. Fördelen med detta är ju naturligtvis att en svensk klubb kan ha en lönebudget motsvarande den i våra grannländer utan att behöva gå ner i spelarkvalitet.
Det här är ju en svår fråga. Om man börjar göra undantag för idrottsmän, varför ska då till exempel inte musiker – som sannolikt bidrar mycket mer till vår BNP – ha samma möjlighet? Och om en samhällsgrupp ska ha lägre skatt än andra som tjänar mindre, ska de då ha rätt till samma samhällsservice?
2. Släpp på reglerna kring ägande, så att jätterika multimiljonärer kan köpa majoriteten av en klubb.  Fördelen är ju att de klubbar som bildat aktiebolag snabbt kan få miljoner i ekonomiskt tillskott från de ryska oligarker som inte är rika nog att köpa ett skitlag i engelska div 2. Argumentet är att ingen vill satsa ekonomiskt om de inte får äga och bestämma.

När det gäller punkt ett så tror jag helt enkelt inte på det. Om en svensk klubb lyckas internationellt så kommer det att vara intressant att spela för den klubben oavsett svensk skattesats. Eftersom det är ett bra skyltfönster ut mot de större ligorna. Glöm inte att när IFK Göteborg och Malmö FF var europeiska topplag på 1980-talet så var skatterna högre än idag. Vilket för mig är tecken på att skattefrågan egentligen är en ickefråga. Visst, vi tappar spelare som sedan hamnar i norska och danska mellanlag, men istället kommer det fram unga nya spelare och spännande talanger från Latinamerika och Afrika kommer hit.

När det gäller punkt två så tror jag inte på den heller. Som exempel kan vi bara titta på tyska Bundesliga. De har en 50+1-regel, men trots det är det en av Europas bästa ligor, och publikt överlägsen de andra. Det är det definitiva beviset för att det går att bygga framgångsrika lag och en bra liga utan att sälja idrottens själ och agera som ett företag vars huvudsakliga uppgift är att köpa och sälja spelare och reklam.

Istället tror jag att svensk fotboll måste inse sin position på näringskedjan. Allsvenskan är en liga som – likt den danska och den norska – aldrig kommer att kunna behålla de stora stjärnorna. Målet måste istället bli att få ett så gott rykte att de allsvenska klubbarna får rimligt betalt när en spelare lämnar. Det bör inte vara omöjligt att få lovande spelare att spela i Allsvenskan istället för den norska eller danska, eller till och med ligor som den skotska eller den schweiziska. Vi når inte dit genom att konkurrera med schweiziska löner utan med en bra utbildning av unga spelare.

Svenska tränare är gångbara utomlands. Svenska ledare har internationellt god status. Det glöms ofta bort när Allsvenskans framtid diskuteras. Det är minst lika illa att svenska ledare väljer små nationella ligor som den norska eller danska framför Allsvenskan. Kanske till och med värre. För bra ledare tar många år att utbilda.

Framför allt anser jag att idrottens själ har försvunnit ur Allsvenskan. De som styr utvecklingen är banktjänstemän som ser fotbollen som en investering istället för en del av folksjälen. Att se på fotbollen som en affärsverksamhet är på sikt skadligt. Ingen shejk kommer ändå att köpa Djurgården eller Änglarna eller något annat lag. Ingen rysk miljardär kommer ändå att pumpa in 100 miljoner i GAIS.

Grunden för en framgångsrik Allsvenska ligger i att utveckla det vi själva är bra på, och inte förneka och förkasta det som är bra med den traditionella svenska modellen. Det är den som givit oss framgång på såväl klubb- som landslagsnivå genom åren. Skrota den inte, utveckla och förbättra den. Då kommer vi förr eller senare att bli Skandinaviens etta igen.

Leave a Comment