Allsvenskans kollektiva självmord

Så har det hänt igen. En hemmaklack hos en Stockholmsklubb har skämt ut sig. Den här gången har det eventuellt gått så långt att en motståndarspelare skadats av att klacken kastat in föremål.

I media hävdar Djurgårdens talesperson att Göteborgsspelaren sannolikt ljuger, och att han drabbats av en bristning. Som skäl för denna anklagelse framför DIF att det inte kan se något på bilderna från matchen.

Lögn eller sanning?
Naturligtvis kan det vara så. Waehler kanske ljuger för att komma i tidningen. Det vet vi inte. Det är snarare DIF-talespersonens ryggmärgsreaktion som jag vänder mig emot. Vi ser inget på bilderna – även om vi nu tittar på fel bilder – så därför är våra stackars fans utsatta för mobbning. Om det varit tvärtom – om en Djurgårdare skadats av IFK-fans i Göteborg, hade de accepterat om IFKs ledning påstått att det var en lögn?

Aftonbladets reporter frågar om de ser Göteborgsspelaren på bilderna. På den frågan svarar Djurgårdens talesperson nej, eftersom de tittar på publiken.

Under förutsättning att spelaren Waehler inte befinner sig i publiken, bland Djurgårdsfansen, så känns det som ett originellt fokus för att se om han träffas av en sten. Mer logiskt vore ju att se på bilder av spelaren istället.

Våga ta ansvar
Observera att jag inte har några särskilda känslor för vare sig Djurgården eller IFK Göteborg. Alla som känner mig eller har läst mina tidigare krönikor vet att jag är Kalmarfan sedan ungdomens år. I den här frågan anser jag mig således fullständigt neutral.

Däremot så blir jag förvånad, nästan bedrövad, över att de Allsvenska klubbarna har så extremt svårt att ta ansvar för sina fans och deras beteende. Jag ska inte gå så långt som att påstå att det var matchavgörande, men att Djurgården gynnades av att Göteborg tvingades byta ut en spelare ur startelvan strax innan matchstart är uppenbart för alla utom möjligen Djurgårdsfansen själva.

En stor del av ansvaret ligger på matchdelegaterna, inklusive närvarande förbundsfolk. När något sånt här händer – oavsett om det är i Stockholm, Sundsvall eller Trelleborg – är det självklart att matchen ska skjutas upp. Det är det enda rätta, det är orimligt att huliganismen ska belönas genom att de fördelar den ger hemmalaget premieras. Om reglerna inte medger ett sådant beslut måste reglerna ändras. Antingen det eller så får förbundet acceptera att huliganerna får fritt spelrum och övrig publik skiter i Allsvenskan.

Klubbarna och spelarfacket
Tystnaden från andra klubbar är i nuläget total. Vilket förvånar mig. De behöver inte ta ställning för eller emot de två inblandade klubbarna, men jag förväntar mig ett ställningstagande mot läktarvåldet och mot attackerna på spelarna. Det räcker inte att sitta i lokalpress och peka finger och säga ”fast vi har inga sådana problem”. Jo, det har ni. Ni är en del av den Allsvenska som – om inget drastiskt sker – kommer att dö sotdöden då barnfamiljer och vanliga åskådare stannar hemma, och då sponsorerna drar in sitt stöd.

Och varför är spelarfacket så tyst? Inget annat fackförbund hade accepterat att en anställd utsatts för stenkastning på jobbet. Varför ska det vara OK för en fotbollsspelare? Ett fack som skiter i sina medlemmar – behövs det?

Signalerna utåt
jag utgår ifrån att den här artikeln kommer att få negativa kommentarer från Djurgårdsfans, samtidigt som några IFK-fans säkert tycker jag är för mesig i min inställning. Men det är viktigt att komma ihåg: Det här rör sig inte bara om era två klubbar, det rör sig om Allsvenskan.

Signalen detta sänder till Fotbollssverige är att det är helt OK att fansen ger det egna laget fördelar genom att bete sig som svin. Om vi vill ha andra signaler så räcker det inte att den utpekade klubben gömmer sig bakom en sten och säger ”vi såg inget”. Så länge klubbarna vägrar ta ansvar, så länge kvarstår problemet. Det är dags att inte bara fans utan även klubbledningarna runt om i landet drar upp huvudet ur sanden och inser att Allsvenskan sakta håller på att ta livet av sig själv.