Att vara fotbollsintresserad med funktionsnedsättning

Fotbollsaspiesar – att vara fotbollsintresserad med en dold funktionsnedsättning
Asperger Syndrom är en dold funktionsnedsättning.
Personer med Asperger har ett annorlunda sätt att kommunicera.
Personer med Asperger kan ha specialintressen som de läser in sig fullständigt på.
Personer med Asperger gillar inte fotboll.
Men vad händer när fotbollen är specialintresset?

Vi sitter alla inne i vårt klassrum fast det egentligen är lunch. En forskare vid namn Svenny Kopp pratar på radio om Autism med fokus på framförallt flickor. Vi sitter alla och lyssnar på radion. När Svenny Kopp kommer till delen ”pojkar gillar inte fotboll” skrattar vår assistent Sofia lite och pekar sedan på mig. Än en gång konstaterar vi hur ironiskt det är. Forskarna pratar om att personer med Asperger inte är intresserad av fotboll – och så sitter jag där. Fullständigt insnöad på fotboll, pratar väldigt ofta om det, skriver om det flera gånger i veckan här på fotbollsoraklet, älskar och dyrkar fotbollen och har en Asperger diagnos.

Hur går det ihop?

Asperger Syndrom är en så kallad Neuro psykiatrisk funktionsnedsättning kan nämna att man även räknar ADHD, Damp (som jag också har) och Tourette till den här typen av funktionshinder. Det man kan behöva veta om Asperger är att vi har ett annorlunda sätt att fungera på. Vi kan därför ha svårt med det vi kallar det sociala spelet och oftast pratar man antingen för mycket eller för lite. För min del är det oftast så att jag pratar för mycket, framför allt om det som rör mitt specialintresse fotboll. Jag kan ha väldigt svårt att läsa av om en person jag sitter och pratar med verkligen är intresserad av det jag berättar. Eller som en kompis till en kompis uttryckte det:

”Du måste vara mardrömmen för en person som låtsas vara intresserad av fotboll för att vara vänlig.” Kort sagt, om du inte vill höra en lång envägsmonolog om fotboll, uppmana mig då inte att berätta om det. Det här beror på att jag som många andra med Asperger, inte uppfattar kroppsspråk på samma sätt som en person som inte har någon funktionsnedsättning, så kallad Neuro Typiker, NT. Vi använder sällan kroppsspråk själva och gör vi det så är det sällan så att det fungerar ihop med det vi säger. Allt det här gör att vi kan ha svårt att få vänner och jag kan ärligt säga att det är först i år som jag börjat få ett kompisgäng som jag hänger mycket med och då har vi alla i det gänget Asperger. Oftast brukar man säga att personer med Asperger inte är särskilt intresserade av idrott, mycket av det tror jag beror på att många av oss har dålig motorik. Jag ska själv vara ärlig och säga att jag som barn hade en väldigt klumpig både grov- och finmotorik. När jag var mindre hade jag stora problem med det mesta när det gällde motorik. Jag kunde knappt fånga en boll, klippte aldrig rakt, hade svårt att göra praktiska saker som att spika eller såga på träslöjden, kunde knappt hoppa jämfota upp till ett trappsteg, jag kunde inte knyta skorna och sprang jag någon gång gjorde jag det långsamt och med klumpiga rörelser. Men idag har det blivit bättre. Jag har börjat motionera och idag så springer jag ungefär tre gånger i veckan och min motorik är mycket bättre, även om jag än idag behöver hjälp med vissa saker som att till exempel öppna en konservburk. Man kan förstå att en person med så här mycket problem inte fattar intresse för idrott men det gjorde i alla fall jag. Jag tror att mycket berodde på att min pappa var väldigt fotbollsintresserad och tog med mig på Hammarby matcher och landskamper och för mig blev det så att jag fastnade för det. Jag skulle tro att det inte konstigt nog var under VM-94 som mitt specialintresse för fotboll började. Jag vet inte hur många gånger jag sett om VM-krönikan från det året vhs bandet med det på är rätt så slitet vid det här laget. Men mest av allt älskade jag förstås att få springa ut på tomten med en boll vid fötterna.

Vad som är ganska så spännande med oss som har Asperger är att vi oftast kan göra aktiviteter ensamma. För min del var det så att jag gärna spelade fotboll med andra. Mina raster i skolan gick oftast åt till att spela fotboll med några äldre killar i femman eller sexan, men bara om jag fick lite hjälp av en av mina lärare att få kontakt, annars gick det lika bra för mig att stå och spela med mig själv. Det kan tyckas konstigt att någon spelade fotboll med sig själv, men då ska man veta att det här är ett väldigt vanligt beteende hos oss med Asperger. Nu frågar ni er kanske om jag inte behövde motståndare och lagkamrater för att kunna spela fotboll. Jodå och dem fanns också. Vi med Asperger har oftast en fantastisk förmåga att i vår fantasi skaffa oss lekkamrater och vänner. Jag tror det är ett sätt att kunna ha roligt även om vi på grund av våra svårigheter med socialtsamspel, har svårt att skaffa oss många vänner.

Så blev det också för mig. Det som för andra måste ha sett väldigt märkligt ut, när jag sprang omkring med en boll vid fötterna fram och tillbaka var för mig ett sätt att göra min enmans-fotboll till något annat än bara stillastående kikande. Jag hade en fantastiskt förmåga att skapa mycket verklighetstrogna match-sekvenser på helt egen hand.

Men för alla stannade det inte vid att springa omkring ensamma och kicka boll. Vissa av oss har spelat fotboll i riktiga lag. En av de som prövade det, utan att fastna för det, är Fredrik Eriksson, 28 år gammal. Som sexåring började Fredrik spela för Haveredals bollklubb strax utanför Halmstad.

– Mina föräldrar ville att jag skulle börja och jag tyckte nog att det var rätt så kul i början faktiskt, säger Fredrik per telefon från föräldrahemmet i Steninge utanför Halmstad. Fredrik pekar på att det till en början var mest att stå och passa och skjuta och det tyckte han om. Men problemen började komma när han började bli nio eller tio år och det började bli mer organiserat och bli mer lagspel och det funkade inte för Fredrik.

– Jag hade lite svårt med reglerna och varför jag skulle stå där jag gjorde. Mycket med frisparkarna, varför jag inte skulle slå direkta frisparkar och offside och det blev lite stökigt.

Fredrik tror att det skulle ha gått bättre om tränaren gjort reglerna tydligare och framför allt förklarat varför de fanns. Just den här frågan “varför” är viktig för oss med Asperger. Varför ska jag göra det här? Vad är meningen och syftet med det här?

Fredrik berättar att han idag är mer intresserad av att studera publiken än själva spelet.

– En klack som står där och håller på med någonting och en annan klack som står där och uppdelningen, säger Fredrik. Fredrik pekar på att man nog kan läsa ut en hel del genom att studera publiken. Varje klack har sin egen sång och sitt eget beteende.

Vissa av oss har som sagt problem med motoriken och avstår kanske från fotboll av den anledningen. Men det här är något som Fredrik inte känner igen sig i.

– Jag har alltid haft lite klumpig motorik, men motoriken var nog inte så stort problem egentligen.

För Fredriks del så handlade det mer om motivation. Han var helt enkelt inte motiverad till att fortsätta med fotbollen. Men han säger att han kanske skulle kunna tänka sig spela lite igen, då mer på skoj, även om det var många år sedan som han rörde en fotboll.

Jag tror att en hel del med Asperger just känner som Fredrik. Att fotboll är roligt så länge som det inte är allt för mycket regler. Ett rätt kul exempel finns i en läroboken “Boendestöds boken” av Anna Sjölund och Sussane Bejerot som ges ut av Autism och Asperger förbundet. Så här beskrev en person fotboll: “Fotboll spelas av 11 personer, 10 + en målvakt. Bollen sparkas mot målet i tur och ordning av spelarna, ordningen avgörs av nummer på deras tröjor. Den som lyckas sparka in bollen i målet får en poäng. Om en spelare försöker ta bollen när det inte är hans tur blir det straff. Det innebär att han får stå över nästa gång det är hans tur. När matchen är slut har den spelare vunnit som har mest poäng…” Det här kan låta hel korkat, men jag tror att det egentligen handlar om att vi med Asperger alltid försöker hitta någon typ av logik i det vi ser eller ska utföra själva. Problemet blir när man ska hålla på med fotboll att det inte alltid är logiskt. Det finns ingen logik som säger att om jag gör så här så kommer det här att hända. Utan fotboll ändrar sig oftast från situation till situation.

En person med Asperger som inte haft problem med här med regler är Marlene Dahlberg 27 år. Marlene började spela i Sörskogen när hon var ungefär sju år ihop med några kompisar till henne på dagis.

”Jag har alltid tyckt att alla de där knepiga reglerna är roliga och lätta” säger Marlene.

Vi sitter på ett Kafé´ vid Sergelstorg, utanför skiner solen in genom fönstret.

Marlene berättar att hon spelade i ungefär tolv år med avhopp då och då. På grund av brist på tid på grund av skolan och sedan fick hon problem med sina knän. Marlene berättar att hon oftast kunde använda det detaljseende som hon har genom sin Asperger på fotbollsplanen. Oftast såg hon mycket mer än sina lagkamrater.

”Man ser även lagspelare som kanske är lite längre bort. Andra ser kanske bara de som är rakt framför dem medan jag såg även de runt om.”

Det Marlene pratar om brukar kallas Splitvision och det här är inte alls ovanligt hos personer med Asperger. När man har Asperger har man oftast väldigt bra detaljseende och vi tar också in alla detaljer vi ser. Det här kan vara väldigt jobbigt ute på stan och gör oftast att vi blir väldigt trötta. Men på fotbollsplanen blir det här en superförmåga som gör en person med det här till en perfekt framspelande mittfältare. Men Marlene var oftast back men om hon var i bra form och hade konditionen så blev hon uppflyttad till mittfältet. Men Marlene pekar också på att det finns en del negative saker att ha Asperger och spela fotboll.

”Det beror på hur man är som person. Jag kanske är lite mer ödmjuk än vad många andra med Asperger är,” säger Marlene.  Marlene menar att en del med Asperger tycker att lagkamraterna ska passa till just dem.

”Om jag har ett bra läge så kanske jag tycker det är självklart att jag ska få en passning. Men det blir en nackdel för spelarna tycker kanske något annat.” säger Marlene.

Marlene berättar att fotbollen också gav henne en identitet i skolan.

”I mellanstdiet och högstadiet så var jag den som spelade fotboll i klassen och det var något som alla visste att jag gjorde.”

Marlene menar också att hennes skickghet i bollsport gjorde att varje gång som man hade gymnastik så blev hon någon.

”Det var mest tjejer i min klass så när vi skulle välja lag så fick jag en status hos killarna på idrotten.”

Man kan fråga sig vad det är som gör att man så sällan pratar om personer som Fredrik, som prövade fotboll men aldrig fastnade, Marlene som lyckades väldigt bra på planen och jag själv som har fotboll som specialintresse. En stor anledning är att vi är mer undantag än regel. Det är sant som Svenny Kopp sager, att det finns många pojkar med Asperger och även Autism som inte tycker om att spela fotboll och väldigt ofta börjar man generalisera inom forskningen. Det blir väldigt svårt att forska om ett ämne utan att generalisera. Du måste göra klart hur den grupp som du undersöker fungerar och problemet med Asperger är att vi alla är olika. Vissa av oss klarar inte av att se på fotboll i en minut ens andra kan titta på det i timmar. Vissa är duktiga på att måla eller skulptera andra klarar det inte alls. Jag tänker nu göra något ovanligt.

Jag tänker erkänna att det som står i den här texten absolut inte gäller alla. Jag vill peka på att det finns personer som Fredrik, Marlene och jag själv. Men vill samtidigt peka på att alla inte fungerar likadant. För mig har fotboll alltid fungerat bäst i teorin. Jag är väldigt duktig på att läsa in mycket fakta. Vissa skulle säga att det här med att vara intresserad av fotboll är väldigt vanligt för oss killar. Det håller jag med om, men skillnaden är att för mig är fotbollen mitt liv. Mitt liv idag består av två saker fotboll och Asperger.

En annan anledning till att forskarna inte tar upp oss med Asperger som har ett stort fotbollsintresse är att man oftast koncentrerar sig i första hand på extrem fallen. Mycket tror jag beror på att det just är de fallen som psykologer och läkare i första hand kommer i kontakt med. Sedan tror jag att ur forskar synvinkel är de fallen de som är intressanta. Jag tror att det behövs mer forskning som uppmärksammar oss som har Asperger, men ändå klarar oss väldigt bra.

Nu är jag skribent här på fotbollsoraklet och precis som i allt annat har jag mina styrkor och svagheter med Asperger och även Damp.

Fördelen har jag redan berört till viss del genom specialkunskapen. Tänk er att få energi av att skriva alla inläggen. En annan fördel när man har Asperger är att man också oftast är väldigt plikttrogen och vill göra ett bra jobb. Nackdelen när man har Asperger är att det ibland kan bli för mycket med allt annat. Vi vill även göra ett bra jobb i skolan och med andra arbetsuppgifter vi har. Oftast är det svårt att få tiden och kraften att räcka till inte blir det bättre av att vi har svårt för att prioritera. Vi har svårt att fokusera på flera saker samtidigt och vill oftast avsluta det vi håller på med innan vi går vidare till nästa uppgift.

Men det finns en stor negativ sida för mig som inte har med Asperger att göra, utan med Damp och det är att jag ibland kan ha väldigt dålig impulskontroll. Oftast agerar jag snabbare än jag tänker och därför gör jag oftast slarvfel i mina texter och ibland kan jag börja skriva på en idé som kanske inte är så bra, för att min Damp har fått mig att agera innan jag funderat om idén är så bra. Efter det kliver Aspergern in och gör att man inte kan sluta skriva på iden utan måste avsluta den.

Anders Moberg

Studerande till Informatör/Mentor om Aspergers Syndrom.

Vice ordförande Attention Huddinge-Botkyrka

5 tankar kring ”Att vara fotbollsintresserad med funktionsnedsättning

  1. Fredrik

    Du beskriver allt så bra Anders, artikeln var intressant att läsa. Jag vet att Fotbollsoraklet har en enorm kompetens i dig här.

    //Freddan

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *