Bajen som religion

Ute på verandan sitter tre killar och röker. Det är definitivt inte vanliga cigaretter. En söt doft sätter sig i luktsinnet.
– Utan ditt förbannade gräs kan du ju inte ens gå, flinar den ene mot mannen som håller i cigaretten.
Bajen är ett mer familjärt ord för laget Hammarby. Deras fans förknippas ofta med droger. Men jag tror inte att de sysslar mer med det än någon annanstans runt om i landet.
Den rymliga lägenheten med fyra rum och kök skulle kunna tillhöra vem som helst. Det är fint möblerat och det ser precis nystädat ut.
I köket står mannen som bor här. Han är klädd i märkeskläder och håller en Carlsberg i handen. Han är inte vilken människa som helst. Han är Mr Andersson och han är Bajare.
Om någon timme är det dags. Hammarby har hemmamatch mot Öster. I lägenheten förbereder jag mig tillsammans med 12 välbyggda killar.
– Ey bruden! Ta dig en bira och slappna av lite, säger en av killarna och tittar på mig. Han verkar redan vara skapligt onykter. Jag tackar nej till ölen och får istället en nygrillad korv i handen.
När vi sätter oss på tunnelbanan mot Gullmarsplan känns det i hela kroppen att matchstarten närmar sig. Människorna som sitter i samma vagn tittar lite försiktigt på oss. Killarna jag åker med sjunger för full hals till Bajenvisor.
”Hata, hata, hata Göteborg! Hata, hata, hata Göteborg!”
Hatramsorna mot Göteborg sjungs alltid av Hammarbysupportrarna. Det spelar ingen roll vilket lag vi möter. Det är inte heller någon som verkar förstå att Hammarby åkte ur Allsvenskan i höstas. Vi spelar inte längre i samma division som västkustens största lag. Ingen tar hänsyn
Grönvita själar i grönvita sjalar sjunger in matchen i signaturmelodin. Kenta Gustafssons närvaro är oundviklig.

till det och ramsorna fortsätter som på den gamla goda tiden.
Väl framme på Söderstadion fylls jag med besvikelse. Läktarna är inte så fullsatta som de varit de senaste matcherna. Publiken har antagligen lessnat på att ständigt betala pengar och hoppas på sitt lag som inte levererar något nämnvärt tillbaka.
De strax under 6400 människorna som ändå är på matchen sträcker upp sina grönvita halsdukar mot himlen och sjunger Kenta Gustafssons låt ”Just idag är jag stark”. Låten har blivit en symbol för Hammarby. Den sjungs innan startsignalen på alla hemmamatcher på Söderstadion.
Matchen sätter igång utan några större effekter på läktaren. Det går ganska många minuter då jag faktiskt tvekar. Det kanske bara är en myt att Hammarbys fans är så trogna och härliga. När jag ser mig omkring verkar det som om många intresserar sig mer av att dricka upp sin öl än att kolla på matchen.
Alla dessa vuxna män som står och skriker runt omkring mig verkar ha missat allt det goda med livet. Jag har aldrig lagt märke till det som jag gör idag. På läktaren slinker det ut svordomar och könsord som förolämpar spelarna hela tiden. Det är inte bortalagets spelare som blir sänkta till botten. De skriker glåpord till sitt eget lag och sina egna spelare som om de inte vore något värda alls.
Efter nio minuter är Öster nära att ta ledningen. Johannes Hopf räddar skottet. Från håll och kanter i klacken hörs människor som är tacksamma för Bajens andramålvakt.
– Hade det varit Rami Shaaban som hade stått i målet hade skottet garanterat gått in, ryter någon bakom mig.
Mr Andersson vänder sig till mig för att övertyga mig om att killen bakom antagligen har flottigt hår och finnar i hela ansiktet. När vi vänder oss om för att kolla efter visar det sig att hans känsla stämde korrekt ihop med verkligheten.
Efter 16 spelade minuter undrar jag vart jag har hamnat. Det är inget som liknar allsvensk fotboll överhuvudtaget. Klacken hör inte heller hemma i Allsvenskan. Ändå är det bara några månader sedan som vi faktiskt spelade i Sveriges högsta division.
”Aldrig ska jag glömma dig, du är mitt liv den jag mest älskar…”
När vi sjunger att Bajen är vårt liv blir jag varm i hela kroppen. På några sekunder avdunstar alla tankar som nyss existerat i mitt huvud. Klacken börjar sjunga på allvar. Det känns som om de läste mina tankar och nu försöker bevisa att jag har fel. Hela hjärtat blir större när jag öppnar munnen och sjunger med. Jag känner mig hel. Det är här på Söderstadion jag hör hemma.
Jag undrar varifrån tankarna om de patetiska gubbarna kom. För personerna som står runt omkring mig är ju precis som jag själv. Vi lever för det här. Hammarby är inte ett nöje som vi har för att ta ut våra känslor på. Det här är hela våra liv. Jag tror det är det som skiljer Hammarbys fans från exempelvis Elfsborgs fans.
För oss är det här inte bara en fotbollsmatch där målen räknas. Det här är vår livsstil. Det är den samhällsgruppen vi har valt att tillhöra. Hammarby är vår religion och Söderstadion är vår kyrka.
Jag och mina älskade grönvita vänner gör på samma sätt som de kristna gör när de lägger handen på axeln och välsignar den som sitter bredvid dem i kyrkan. Men vi gör det på vårt sätt. Oftast genom att dela med sig av biran i handen eller för att dela med sig av glädjen när Bajen gör mål. Det är det här vi tror på.
Det är kärleken till laget som gör att alla blir så upprörda. Inte skriker de på nummer 16 i Hammarby för att de vill få ut sin aggression. De skriker på honom för att han, Tobias Holmqvist, är så fasansfullt dålig idag. Dessutom är han längre än Janne Långben vilket jag helt utan anledning stör mig enormt på just nu. De har rätt att bli besvikna.
Lojala supportrar står på Söderstadion i med- och motgång.

På läktaren betalar människorna gång på gång för att gå och kolla på sitt favoritlag. Tusentals människor står upp och sjunger 90 minuter i sträck. Spelarna verkar inte ge något tillbaka. Klart vi blir besvikna och klagar när vi hejar förgäves. Det är som ett förhållande där bara den ena partnern visar kärlek. Det kommer aldrig att räcka i längden.
På planen står tiden still. Det är bara att inse att just idag är vårt lag inte i bästa form. Antalet skadade fylls bara på. Under första halvlek byts två spelare ut på grund av smärtor och slag.
När det tillslut blir paus försöker vi alla att återhämta oss. Med en nygrillad Chorizo i handen står en man med hockeyhjälm på huvudet och skriker. Han klagar på alla dåliga spelare. Jag försöker att inte stirra för mycket på honom. I höger hand håller han en folköl. Jag tror däremot inte att det är alkoholen som påverkar hans humör. Det verkar mer troligt att han inte riktigt har alla hästar hemma i stallet.
Andra halvlek börjar. Nu måste Bajen sätta lite fart och börja spela riktig fotboll för att ta hem den här matchen.
Innan säsongen startade gick det väldigt bra för Bajen i träningsmatcher. Sen satte Superettan igång och alla förhoppningar styckades på mitten.
Frustrationerna stiger på Söderstadion. Spelarna verkar inte ha förstått att andra halvlek har börjat. Inte heller blir det bättre av att Öster efter 55 minuter tar ledningen. Luften går ur och hoppet försvinner.
På planen tycks en djurpark ha släppts lös. Det är inget fint spel eller tanke bakom några passningar. De farliga anfallen som publiken suktar efter att få se kommer aldrig. Från läktaren hörs mer och mer burop. Efter övertidsminuterna blåser domaren av och matchen slutar 1-0 till Öster. Det innebär Hammarbys tredje raka förlust på hemmaplan. Det bådar inte gott för säsongen.
Läktarna töms fort. Publiken suckar tungt och drömmarna om att vinna igen blir bara större. Missnöjet är stort och en del hotar till och med att börja gå och kolla på Hammarby Talang Fotboll Förening (HTFF) istället. Jag blir förbannad och lämnar Söderstadion med rask takt.
När jag vaknar på morgonen dagen efter känns det lite bättre. Besvikelsen efter gårdagen har lagt sig en aning.
– Nu finns det inget att se fram emot, pustar Mr Andersson med trötta ögon när jag träffar honom nästa dag igen. Jag tittar bara på honom med en tom känsla inombords. Det är då verkligen inte lätt att vara Bajare i dessa tider.
Om jag ska komma i tid till mitt bestämda möte med Hammarby IF:s Team Manager måste jag lägga på ett kol. Jag tar med min vän som även idag är min GPS för att ge mig av till Årsta IP.
Väl framme kommer Peter Thunell ut från klubbstugan och vinkar in mig. Det här kan bli spännande.
Efter ett trevligt välkomnande får jag följa med in med Mr Andersson som min livvakt. Vi blir bjudna på kaffe och fralla men jag är för nervös för att ta något. Jag går in i ett rum där självaste Jesper Blomqvist sitter och äter frukost.
Det är ju inte verkligt det här! Visst är det fel att värdesätta de här personerna högre än alla andra. Tyvärr så gör jag det ändå. I väggarna verkar alla gamla legender leva kvar. Atmosfären är mer än behaglig.

Team Manager med ett stort hjärta för klubben.

Thunell tar med mig in på sitt kontor där jag börjar ställa lite frågor. Jag blir bemött som vilken människa som helst och inte för den nybörjaren till journalist som jag är.
Han berättar om hur fansen och stämningen på läktaren påverkar spelarna och klubben otroligt mycket. De vet om att vi alla tittar på dem och förväntar oss att de ska prestera mycket mer. Vi väntar på att de ska vinna. Han säger att supportrarna påverkar både negativt och positivt. Historiskt sett tillbaka ser det mest positivt ut att Hammarby hela tiden vet om att de har människor som bryr sig om vad de åstadkommer på planen.
Jag märker också att han håller med mig när det gäller alla glåpord som flyger och far bland publiken.
– Självklart har fansen rätt att ställa krav. Däremot behöver ordvalen förbättras, säger han med bestämdhet i rösten.
Som Team Manager servar han både Hammarbys A-lag och HTFF. Det är han som fixar plantider, anordnar träningsmatcher, tar kontakt med domare, bokar resor utefter klubbens budget och han fungerar även som en slags materialare för de båda lagen. Som om inte det skulle vara nog är det även han som ser till att de utländska spelarna har tillstånd att spela och vistas i Sverige.
Om någon timme ska han stressa iväg tillsammans med sin flickvän för att avnjuta en tredagarssemester i Prag. Efter allt sitt hårda arbete för klubben i elva år är dessa tre semesterdagar inget jag missunnar honom.
Jag har svårt för att koncentrera mig. Vid bordet mitt emot sitter Hammarbys Team Manager och pratar med mig. Och jag är hela tiden medveten om att i rummet bredvid sitter en före detta Manchester United-spelare och äter frukost.
Lagom pirrig i magen som jag är kommer grädden på moset när jag ser hur Hammarbys spelare går förbi en efter en utanför fönstret.
Jag frågar Thunell om den härliga familjekänslan. Den märks så väl bland supportrarna. Jag har alltid funderat över om det är lika familjärt i klubben och mellan spelarna.
Under några sekunder undrar jag om han tänker svara eller om han inte förstått vad jag menat. Sen ler han med ögonen och berättar om att den fina stämningen självklart finns i klubben också.
Nya spelare kommer till och andras kontrakt går ut. Tränare byts ut och personal förnyas. Men den hemtrevliga andan stannar kvar.
Jag blir lite chockad när han säger att gamla spelare försöker komma tillbaka och hälsa på när de befinner sig i närheten.
Den enda osämjan som finns är när någon ger en lite för hård tackling på en träning. Men den stela stämningen går över när de går in i duschen igen.
Innan jag går vill jag bara höra vad lagets alldeles egna Team Manager tror om att vi ska ta oss upp till Allsvenskan igen.
– Jag är helt övertygad om att vi tar oss upp igen. Det ser lite oroväckande ut med de senaste förlusterna på Söderstadion men det är många matcher kvar, han säger det med en lugn röst som får mig att känna en aning trygghet inför kvarstående säsong.
Thunell på Årsta IP, en träningsanläggning som även är ett hem för den grönvita familjen.

Oerhört nöjd över mitt möte tackar jag Thunell och önskar honom en trevlig resa. Jag lämnar Årsta IP med Mr Andersson bredvid mig. På gatan möter vi ”Janne Långben”. Igår hade jag velat spotta på honom. Men idag finns inte de känslorna.
När jag sätter mig på tvärbanan med min vän igen börjar jag fundera lite. Jag frågar honom vad han tycker om all den upprördhet som befann sig på Söderstadion kvällen innan.
Med en blick kollar han på mig som om jag vore helt från vettet med att ställa en sådan fråga. Han menar på att det är betydligt bättre att man får ut sin aggression på läktaren genom att skrika. Jag suckar och undrar vad som i hela friden är bra med det.
– Ja, det är ju bättre att man skriker lite på domaren än att man går hem och spöar på sin kärring.
Hans nästan allvarliga blick gör att jag väljer att inte diskutera hans resonemang.
Jag har kommit fram till att Hammarby inte är en klubb där spelarna och tränarna håller sig avsides från sina supportrar. Bajen är en förening där alla är med i samma lag.
Myten om det härliga grönvita gänget från Söder är på riktigt. I Bajen är vi alla en och samma familj.

Text och bild: Ramona Lindberg

Leave a Comment