Biografi: Paul Scholes

Ett gråmulet och regnigt Manchester. En sådan där dag där ett knä i låret alarmerar mer än vad det lockar att göra det avgörande målet. Gå in i den sista närkampen. Vinna matchen och hålla tätt bakåt. Att utan en min svälja två spikdubbar i ryggen och istället sakta lunka in i position. Där halva Old Trafford ekar tom. En sådan dag, där bara en spelare trivs. Där bara en spelare kan trivas. En spelare med mycket historia och med stora klassiska stunder på sin resumé. Jag pratar förstås om Paul Scholes.

Salford är en stad i nordvästra England. En stad på 72 000 invånare som varje år invaderas av en stor mängd regn likväl som den leverera stora unika stjärnor. Historisk kan vi hitta glimrande spår redan från 50-talets Manchester United här. Eddie Colman (Snakehips), som var en av spelarna som omkom i München-olyckan 1958 och därmed splittrade den lika högaktade som älskade Busby-babes elvan, föddes här.

Men.

Det är först 1994 som en ung talang från Salford gör anspråk på något stort igen. En spelare, ofta igenkänd för nummer 24 och sin karismatiska British-look. Paul får sitt stora genombrott i ’Football League Cup’ samma år, där han efter två mål mot Port Vale avgör finalen. Hans Ligadebut kommer som ett resultat, bara tre dagar efteråt. Hans framtid kom att sluta i Manchester Uniteds startelva, med lagkamrater som Nicky Butt, David Beckham,  bröderna Neville och kanske främst, Ryan Giggs.

I den eviga gränsdragningen mellan oschyst och hårt, ja, där vill jag mena hårt. Såvida inte små övertramp, som Håkan Milds innelår, får en talan i denna redogörelse över Scholes spelstil, står ‘hård’, det oregelbundna adjektivet, främst. Lika schyst och frenetiskt, tufft som genialiskt, har denna evige Unitedspelare producerat likväl imponerat med sina ödmjuka krossbollar offensivt. Ändock, en spelare lika älskad av sitt försvar, som sitt anfall. En genuin mittfältare med ett fantastiskt spelsinne. Jag vill påstå att det bara är ett fåtal spelare som kan mantla den beskrivningen. Paul var en av dom.

I ärlighetens namn, tror jag inte att Paul Scholes är en man av siffror. Jag tror inte han är en man som vill att vi pratar om honom. Jag tror inte han uppskattar att jag ens nämner hans 676 framträdanden i den röda tröjan. Inte heller tror jag han vill att jag skryter om hans 150 mål, eller hans enorma tio Premier League titlar. Nej. Vad jag tror Paul Scholes är mest stolt över, det är just att han fick sitt namn förknippat med sin enda klubb: Manchester United.

Paul Scholes i Unitedtröjan. Foto: Austin Osuide

Därför, vill jag istället ta upp en av de förmodat lyckligaste händelserna i hans karriär. En händelse som utspelade sig på Spansk mark den 26 Maj, 1999, och är av typen som bara de riktigt, riktigt speciella får uppleva den. En händelse som bara ett lag med enormt hjärta kan alstra. En sanslös jävla vändning!

–  Tre tilläggsminuter återstår av matchen och Manchester United ligger under mot ett gråklätt Bayern München. Mario basler har tagit ledningen åt sin klubb. Gary Neville vaskar tillsammans med Beckham fram en hörna samtidigt som den brittiske och allt lika partiske kommentatorn högt frågar: ”Can Manchester United score? They always score!”. Sekvensen senare är extasen ett faktum, Manchester United genom Teddy Sheringham kvitterar!

–  En Norsk överstegsfint på offensiv planhalva leder till en ny hörna, bollen studsar fram till samme, nyligen inbytta, norrman som med en sträckt vrist vinner matchen och Champions League åt Manchester United. Efterspelet är spektakulärt, en vändning, i en final, på mindre än tre minuter.

Värt att nämna, var att Paul Scholes inte spelade denna match på grund av avstängning. Men det är ingenting som rör Paul i ryggen. Likt en sockervaddsinnehavande småpojk står Paul Scholes längst upp, med det bredaste leendet och den högsta pulsen av alla, när slutligen pokalen lyfts.

 

/Daniel Blomberg

Leave a Comment