Biografi: Carles Puyol
Rodrigo Castillo
Introduktion:
Carles Puyol i Saforcada, eller Puyi som han kallas av sina lagkamrater, är en odiskutabel levande legend inom både spansk och internationell fotboll. Under sin tid som professionell fotbollsspelare har han varit med om framgångar många bara kan drömma om. Han har vunnit allt med både sitt klubblag FC Barcelona, samt det Spanska landslaget. Hans otroliga ödmjukhet och laganda har bidragit med det viktiga utrymmet för flera lagkamrater att prestera individuellt, så som t.ex. Xavi Hernández, Andrés Iniesta, och Lionel Messi. Trots det har Puyi fått ta emot på egen hand betydelsefulla priser och stort erkännande för den individuellt skickliga spelaren han är. Låt oss lära känna honom lite mer.
Om vi går tillbaka 18 år i tiden, till den lilla katalanska byn La Pobla de Segur, så stöter vi på en ung Carles som kämpar stenhårt för att få spela i A-laget i hemmalaget Pobla de Segur. Hans ungdomstränare Jordi berättar för TV4 Sport, i ett specialreportage om just Carles Puyol, om den gången Puyi verkligen övertygade honom om den potential han hade för att bli den spelaren han är idag. Det var under en lördagsträning för hela laget, där de spelade en match fotbollstennis. Det var i en situation då Puyi ville rädda en poäng för sitt lag, och vad han gjorde var att han kastade sig med huvudet före, för att förhindra bollen från att nudda marken. Han missade bollen, hela hans ansikte fick fula skrapsår och poängen gick till andra laget. Men till skillnad från vad en normal grabb hade gjort, vilket hade varit att bli ledsen över smärtorna från såren, så ställde han sig bara upp, tog bort gruset från sitt ansikte, och sa till sin kamrat: ”Kör igen, så ska du få se att nästa tar jag”. Han brydde sig inte om såren, det enda som spelade roll var att han missade poängen och att det inte skulle hända igen. Då var han bara 14 år.
Det var under samma tid som han och hans föräldrar hade blivit informerade om att Real Zaragoza var intresserade utav honom. Puyi hade genast suttit igång med att träna hårt för att till slut hamna i Aragoniens huvudstad. Tränare Jordi berättar om hur han brukade gå ut fler gånger på grusplan, från klockan sju på morgonen med sina vänner för att träna upp sin fysik. Han berättar om hur han använde sig utav stora fotbollsstrumpor som han fyllt med sand tills de blivit ca 10 kilo tunga, för att sedan göra situps med de på axlarna. Den katalanska Rocky Jr helt enkelt. Han brukade också stanna efter träning för att förbättra sin teknik som anfallare, en position som fungerade bättre efter att ha varit målvakt men fått besvär med sin ena axel. Dock dröjde det inte länge förrän hans vänner drog sig ur de spontana träningarna, men Carles fortsatte fokuserad som vanligt.
Tiden närmade sig att lämna byn, då den unge culén tillsammans med sin familj fick den vågade idén att provspela för Barca först. Han och hans familj hade alltid varit anhängare av Kataloniens stolthet, FC Barcelona. Enligt hans storebror Puchi så hände det ofta att om Barca förlorade, så åt Carles ingen middag. Han gick bara och la sig på en gång, ledsen och förbannad. Så ett försök skulle de ge det. Väl i Barcelona så fick Carles provspela i hela tre veckor. Han såg flera pojkar komma och gå men han fick aldrig något svar om klubben ville satsa på honom eller inte. Till slut fick den otålige lille Puyi det positiva svaret att de ville att han skulle stanna, och hans tid i Barca började. Han hamnade i stjärnfabriken La Masía tillsammans med andra unga talanger, bl.a. en så kallad Victor Valdés, en Xavier Hernández och en José Manuel Reina. Det var i La Masía, tillsammans med den före detta spelaren, men som då var ungdomstränare, Carles Rexach, han kom att utveckla sin medfödda talang som försvarare. Enligt Puyi själv så var det hans första tränare där, Joan Martinez Vilaseca, som var den som först trodde på honom, och han ”… är honom evigt tacksam för det”.
Om vi nu spolar fram tiden och många framgångar senare, till den 2:a maj 2009, så kommer vi till det finaste minnet jag har personligen av Puyi. Real tar emot Barcelona på hemmaplan efter en otroligt spännande säsong. Det var den 31:a omgången och det stod 77 poäng lika i tabellen mellan de bägge lagen, fördel Barca med 2-0 i inbördes möten. Det var en lördagskväll och klockan var 20:00 när matchen skulle börja, och jag satt som fastspikad i en bar i Västerås. I minut nr 14 kom kallduschen. El Pipa Higuaín sätter 1-0 och hela baren exploderar, eftersom det var mestadels Real anhängare. Då tänkte jag, vilken skam, det är över, matchen är redan avgjord. Men mitt i all firande, så ställde sig en vän upp, som satt bredvid mig, stolt och hoppfull, och sa: ”Det är lugnt, vi vinner ändå, ni ska se. Slakten på Bernabéu”. Och kunde han ha mer rätt än det. Titi Henry vänder nästan direkt till 1-1 och en kort stund efter det, fick Barca ett perfekt frisparksläge på ett chockat Madrids högra kant. Vem går fram för att ta den om inte självaste Xavi. Han placerar bollen cirka 15 meter från straffområdet och tittar in mot skaran av alla möjliga stjärnspelare som är redo att antingen få bort den eller få in den i mål. Och efter att ha gett ifrån sig ett leende på läpparna, som om han redan visste innan vad som skulle ske om någon sekund, så skjuter Xavi fokuserat in bollen, mot en svävande Puyol, som med en stenhård nick, skjuter in 1-2, and the rest is history. Att se Puyol, han av alla, göra ett så viktigt mål, var rent ut sagt fantastiskt. Hans mäktiga firande, genom att ta av sig kaptensbindel och kyssa den framför en förtvivlad Madrid publik, kommer jag nog aldrig att glömma. Det visade bara vilken passion han har för sitt lag. Glöden, hjärtat, stoltheten, att oavsett hur det ligger till, aldrig tappa hoppet, utan istället ställa sig upp och säga: ”Det är lugnt, vi vinner ändå”.
Att försöka återberätta alla resultat och framgångar han haft med både sin klubb och landslag skulle vara både för långdraget och onödigt. Det skulle bara handla om antalet titlar och priser han har varit med och vunnit. Och vet man inte allt det redan, så skulle det vara nyttigt med att ta sig en titt på det, all den informationen finns tillgänglig på nätet. Dessutom är det omöjligt att förklara med ord det sätt han har varit med och vunnit var och ett utav dessa titlar. Vissa saker måste man se med egna ögon för att verkligen förstå.
Det som dock går att säga med ord är att kortfattat återberätta lite av allt andra spelare/trupp medlemmar har sagt om honom. Frank Rijkaard, tidigare tränare för Los blaugranas, beskrev han ”som den starkaste försvararen han känner till i världen”. Ludovic Guily, anfallare och före detta lagkamrat med Puyi, säger: ”Han sätter alltid huvudet där vi andra inte ens skulle sätta foten”, han menar då att oavsett situation så gör han allt för att försvara, även om det skulle betyda att han skadar sig. Det visar bara att han är beredd att offra allt för att sitt lag ska vinna. Andrés Iniesta, lagkamrat i både klubb och landslag, säger: ”Han är exemplarisk i sitt arbete och i sin attityd. Som professionell är han en tia och som människa är han mycket mer”. Gerard Piqué, också lagkamrat i både klubb och landslag, säger: ”Även om vi leder med 3-0, och det är bara några sekunder kvar, så kan han skrika på dig i sin högsta ton om han märker att du tappar i koncentration”. Albert Jorquera, tidigare andra målvakt i Barca, säger: ”Han är den mest professionella spelaren jag känner till. Han är 100 % Barca”.
Mycket går att säga om denne fotbollsspelare. Carles säger själv följa ett bra råd han fick som försvarare, och det var att en sann försvarare varken ler eller skrattar på plan, det är det enda sättet att bli respekterad, och som försvarare måste du ha respekt. Han säger sig aldrig ha haft en sann idol, men en person som han känner sig vara väldigt hedrad över att både känna och ha spelat med, är Luis Enrique, tidigare kapten för Barca. Med sin enorma spelförståelse, sin närvaro på plan, och den trygghetskänslan han ger sitt lag och anhängarna, är han given i vilken startelva som helst. På samma sätt har han en given plats, bland fotbollens stora legender.