"Då slår det mig plötsligt – Jag förundras verkligen över fenomenet Lagerbäck!"


Jag ska komma till det där om att ”själv e bäste dräng” lite senare…Spanien är, kanske ändå trots allt, välförtjänta Europamästare! Viva España

Ronaldo vet knappt själv när han kommer veta att det han vet, om vilket lag han ska spela i, det vet dom andra oxå..och dom andra som ska veta och bör veta det, dom vill veta att alla ska veta att Ronaldo själv inte vet vad han egentligen vill. Men vet alla andra att att dom inte vet, att han redan visste ifrån början att han skulle representera.. ja ni vet ju vilket lag .. eller??
Såpan lär fortsätta…
Jag tror Barcelona blir giftiga kommande säsong.

I fotbollens förtrollande värld, finns det ju vissa grundpelare som man som hårdkokt fotbollfans ska förhålla sig till.(kanske har jag fel här på denna punkt,kanske inte) Favoritspelare. Favorit-turnering. Bästa fotbollsminnet. Tyngsta motgången. När, var, hur, varför och varför inte. Och vad är offside.

Hur ska man planera sin semester efter rådande spel-scheman,utan att flickvännen/frugan sex-strejkar.
Vad är oddset på att just Spanien ska vinna EM eller VM..igen..
Och när ska Jihde gifta sig. Alla är de världsliga frågor för mänskligheten..
Min fråga är: Hur ska man förhålla sig till sitt land – jämte landslag?

Vi är ju många i Sverige som inte har ett svenskt urpsrung. Men vi är ett mångkulturellt samhälle numera, så det är alltid lika intressant att höra,se och uppleva alla infallsvinklar/motiveringar/synpunkter/fakta och rent primitivt gapande, över varför just deras landslag är No1. När jag,mina vänner,arbetskollegor och/eller helt okända människor,kanske på en SportsBar någonstans,visar sina fotbollshjärtan och det lands färger, vilka dom stolt representerar – ja då, då är fotboll som vackrast. Observera – nu pratar vi innan avspark!

Vi står där med olika landslagströjor och det är en salig blandning av ursprung,fotbollshistorik och framtidstro. Jag kan oxå intyga att efter Sveriges vinst över gamla Europamästarna Grekland, så var mångfalden bland alla stolta Svenskar, som i rent glädjerus försökte välta buss 47 mot WaldemarsUdde, större och så mycket mer vackrare än någonsin tidigare!

Men sergel-fontänen var avstängd redan innan EM-festen började..
Visste Stockholms Stad något vi andra inte visste??
Men vilket lag ska just jag se som mitt lag?
Det land jag bor i/är uppvuxen i? Dom jag håller mest på?
Dom som spelar den mest offensiva och sevärda fotbollen?
Mina föräldrars ursprungsländers?

Då slår det mig plötsligt – Jag förundras verkligen över fenomenet Lagerbäck.
Vad är det som går runt i hans huvud. Hur resonerar han. Vad är det han försöker säga omvärlden? Jag läser lite bloggar,artiklar och sånt på nätet. Samma snack överallt. Lagerbäck har skrivit ett brev till sina spelare.
Vad säger (skrev) karln? Ska han köra på samma spår, som han gjort de senaste turneringarna? När ska Lagerbäck, Lagrell och Svenska Fotbollsförbundet inse att kvala sig till ett stort mästerskap inte är en merit i sig. Han vill köra på med samma stomme och jag ser inuti mitt huvud hur Lagerbäck ligger och gråter om kvällarna över att Ljungberg slutat. Avsaknad till Albäck. Att Henke inte kanske är så aktuell för medverkan i World Cup 2010 – om vi nu tar oss dit..

Varför säger jag vi? Jag håller väl inte på Sverige. Och efter EM-fiaskot så är det nog än fler än jag, som tvivlar på Gul-Blå…

Jag var nere på Ullevi för något år sedan och såg vänskapsmatchen Brasilien-Chile. Pappas land mot Mammas land. Vilket lag skulle jag hålla på..!? Efter 2-0 så gick ena halvan av mig och dränkte mig i Fattighusån, i höjd med Östra Stampbron – medans andra halvan dansade Samba, med Copacabanas beachfotboll som en nalkande hägring framför mig..

Att Ullevi saknade StorbildsTV och att det var knappt 20+ rörde mig inte i ryggen. Valet var lätt just då och jag gömde lite snyggt dom röd-vita plaggen under dom gul-gröna. Sen gjorde Brasilien 3-0 och 4-0 och jag förnekade lite snyggt med orden: ”no no no habla español” till mina chilenska kamrater, att jag visst innan sagt att mitt fotbollshjärta var lika stort för båda kombatenterna. Men sen blir landslags-situationen än mer komplicerad. Jag e dessutom Adopterad. Mina adoptivföräldrar är svenskar.J ag är svensk. Jag älskar Sverige och jag älskar att se Sverge spela i dom stora turneringarna. Tänk om dom skulle mötas i samma gruppspel,alla mina länder. (fast nu går ju inte det..men leker ändå med tanken..) -Det skulle vara nåt att bita i det. Jag älskar verkligen fotboll. I alla dess former. På alla nivåer.

Ja just ja..Tebax till mitt lilla ordspråk som jag inledde min förra gästkrönika med..
”Själv e bäste dräng” – verkar ju vara lite Lagerbäcks motto. Han kör på sitt race, trots att resten av landets 9miljoner självutnämda förbundskaptener vill knyta ihop påsen och slänga den i Siljan, typ. Ska man ha nåt gjort,så får man fan göra det själv – och sen ser han det som en framgång att gå igenom kval efter kval och ta sig till mästerskap efter mästerskap. All respekt för det. Karln är ju om inte annat målmedveten och fokuserad på sin uppgift! Men har han någon plan B? Har han någonstans på sitt kontor, en fotbollstavla, med en final-strategi uppritad. Pilar som visar när, var och hur vi ska vinna VM-guld. En redogörelse för en taktisk perfekt genomförd Semi-final? Hur man ska rädda en förlorad kvartsfinal,när det bara är 13min kvar. Att tänka på att utnyttja alla 3 byten innan klockan har passerat 84min strecket typ – nee det är inte Lagerbäcks vinnarvals. Men vi måste sträva högre. När Zlatan kaxigt går ut i media och säger att vårt landslag visst kan vinna EM, så är han inte fööör hoppfull. Han säger bara det alla fotbollsälskare i Svea Rike, förutom en och annan infödd tysk, säger och vill våga drömma om! Tror fan inte Sverige kommer vinna något mästerskap på 10år framåt.

Men jag älskar landslaget ändå. Fast jag vill se (mer) framåtanda. Jag vill se 90min ”Turkiet-fotboll”
Jag vill se nya, unga framtidslöften springa ihjäl sig i Damp-anfall. Hellre än Ronaldinho fint för mycket än taktiskt lagerbäck a la´ 87min. Så länge målen trillar in på rätt plan-halva och Sverige har nåt att drömma om – Likt en ny fotbollssommar -94.

Jag kom ihåg när jag vann pris som matchens lirare, ett par strumpor , i nån P12-tunering. Jag var mäkta stolt och såg min fotbollskarriär peka rakt uppåt. Landslaget. VM-hjälte. Världens målskytt år 1997 typ. Den enda utmärkelse jag någonsin vann efter det var ”Årets Spark” på Selånger SKs årliga lag-avslutning. Och det var inte på fotbolls-meriter jag vann det priset! Jag visste inte att jag var så talangfull i Karate. Dessutom förlorade vi den matchen med 1-0. Målet gjordes dock,som plåster på fotbolls-såren, innan jag blev utvisad.

Men ingen rök utan eld – likt ingen Adhd utan biverkningar.. Det är svårt att bli profet i sitt eget hemland – Ungefär lika svårt som att få domaren på sin sida, ifall domaren (det var min fotbollskarriärs enda kort-Någonsin!) bara ser efterspelet, men missar upptakten till hela situation – Länge leve Zidane.

Apropå Zidane. I nästa krönika ska jag lista ,enligt mig själv , dom 7 största fotbollsspelarna genom alla tider.

Beleza

SIDNEY Tre – Norling

Leave a Comment