De småländska bolltrollarna

Ett av mina starkaste fotbollsminnen var en match i slutet av 1970-talet. Kalmar FF mötte tyska Kaiserslautern på Fredriksskans. Det är i alla fall min minnesbild. Men den bekräftas inte någonstans på Internet. Skit samma, en kul match var det. En av matchens förgrundsfigurer – oavsett vilket motståndet nu var – var mellanbrodern Magnusson från Blomstermåla.

Den internationellt mest kände av de tre bröderna är naturligtvis storebror Roger Magnusson. Efter att ha spelat i Brasilianska Flamengo, i Juventus och i FC Köln, nådde han sin största stjärnstatus i franska Olympique Marseille. Roger är sannolikt en av svensk fotbolls största, som tyvärr på grund av en påstådd konflikt mellan Svenska Fotbollsförbundet och OM spelade allt för få landskamper.

Roger spelade sex säsonger för Olympique Marseille och under fyra av dessa säsonger utsågs han till franska ligans bästa högerytter. 1969 utsågs han till bäste utländske spelare i Frankrike. Han blev fransk ligamästare två gånger och cupmästare två gånger. På grund av franska ligans begränsning av antalet icke-franska spelare i ligan fick Roger mindre speltid efter det att klubben värvat Salif Keita. Roger avslutade sin franska proffskarriär i Parisklubben Red Star, som på den tiden låg i högsta divisionen.

Roger Magnusson anses fortfarande, med sina över 200 matcher för klubben, vara en av de största i Olympique Marseilles historia. På Oms egen officiella hemsida kan man läsa: ”The devastating dribles of Roger Magnusson … dazzled the Velodrome during years. ”

Lillebror Per spelade många år i Åtvidaberg, men nådde aldrig riktigt upp på sina mer kända bröders nivå.

Den tredje brodern är den ende av de tre som jag sett på riktigt. I sina bästa stunder var han en gudabenådad spelare som kunde snurra upp vilket försvar som helst, tunnla backar, asgarva, vända tillbaka bara för att få slå en tunnel till. Jag menar naturligtvis en av Kalmar FF:s största genom alla tider: Benno Magnusson.

Benno värvades redan som sextonåring till det sena 1960-talets gryende storlag Åtvidaberg, och var kvar i klubben tills han 1974 värvades till Kaiserslautern. Efter ett tränarbyte hamnade Benno ute i kylan och flyttade till Hertha Berlin (ett annat av mina favoritlag). Där hade han svårt att ta en plats, och efter en sväng tillbaka hem till Åtvidaberg hamnade han 1977 i Kalmar FF. Där stannade han till 1984.

Jag hade glädjen att under flera säsonger få se Benno på Fredriksskans. Jag minns framför allt en match – minns tyvärr inte vilket motståndet var – då Benno trixade upp bollen på nacken så den låg kvar, och sedan började han springa ner mot motståndarnas straffområde medans han skrek ”Tao bott den, tao bott den!”. Oerhört roligt för oss på läktaren, sannolikt mindre kul för motståndarna.

Benno var inte bara den bäste fotbollsspelare jag sett med egna ögon ”pau redit”, utan även känd för sina skämt. Jag vet inte om detta är sant, men jag avslutar ändå med en berättelse som är legendarisk bland äldre FF-fans:

När Billy Landsdowne var ny i Kalmar FF skulle Benno hjälpa honom till rätta i staden och i laget. Efter den första träningen tog Benno med sig Billy till bastun. Väl där inne sa Benno:

”Billy, I have to tell you…we have a homosexual in the team.”
”You do?”, undrade Billy .”Who is it? ”
Då ska Benno ha svarat:
”Give me a kiss and I tell you who! ”

Sant eller inte, det är sådana här skrönor som gjort Benno till en legend långt utanför Kalmar FF:s innersta fan-kretsar.

/T

2 Comments

  1. peder

    När möttes de båda lagen? Intressant då ja också är Kalmarit

Leave a Comment