Derby på G…

Derby på G…

48 timmar kvar och ändå börjar det redan knyta sig i magen. Derbyknuten. Tvillingderbyt på Råttsunda på onsdag. Djurgårdens IF mot AIK. Årets match, varje år. Den match som ensam kan avgöra om säsongen blir något att minnas, eller att snabbt begrava. För att kunna leva med en förlust i höstderbyt måste man i princip ta SM-guld samma år (vilket man sällan gör om man inte vinner åtminstone två av årets fyra derbymatcher). Annars summeras säsongen som en katastrof. Jag kan nästan svära på att exakt samma resonemang gäller för de svartgula.

Jag tror och hoppas att det är det här Siggi förmedlar till de elva blårandiga krigare som ska försvara Stockholms stolthet mot förortsklubben på onsdag kväll. Jag vill att han ska gå runt, runt i omklädningsrummet två-tre minuter innan det är dags att ställa upp på led och marschera ut. Blicken ska vara à la Collina. Han ska sätta handen på hjärtat, ta tag i klubbmärket och förklara vilka innerliga känslor som bubblar i de blåblå supportrarna på Södra och resten av Nationalarenan. Kapten Johannesson ska sedan ta över och inför sitt femtioelfte derby pränta in i nytillkomna lirare som Haginge, Oremo och Prince att det här är målrakan. Det är nu det ska kämpas och slitas och visas klubbhjärta i nittio minuter. Ingen vila, inga undantag.

Derbyn handlar inte främst om att spela vackert, eller att vinna. Derbyn handlar om tre saker: att kämpa hårdast, inte vika sig – och inte förlora. Lars Lagerbäck skulle älska Stockholmsderbyn. Tränarna kan säga vad de vill om att man jagar tre poäng i varje match men faktum kvarstår: ett derby mot AIK är en match där det är viktigare att inte förlora, än att de facto vinna. Däremot brukar den som visar mest hjärta och fighterinstinkt vinna.

Det är därför spelare som Mackan Johannesson och Daniel Tjernström är guld värda för sina lag i den här typen av matcher. Må vara att de är trettio och några plus och inte alls lika snabba i fötterna som i skallen längre – men de kan vinna en match åt sina lag mentalt. Mattias Jonson tillhör samma kategori: en spelare vars attityd man skulle vilja kunna konservera och servera till både frukost, lunch, mellanmål och middag på diverse Elitpojk- och flickläger. Vilka landslag vi skulle ha om några år!

Jag hoppas bara att Siggi och Pålle inser allt det här, att de inser att det här är en match för sådana som Mackan, Jan Tauer, Mattias Jonson, Daja och Quirino. Hjärta, tradition, inställning och i viss mån ren muskelstyrka. Inget finlir, inga ”talanger” och inga klena tonåringar. Kebba Ceesay, Kristoffer Näfver och kanske även Enrico bör således matchas sparsamt.

Cirka 19:58 på onsdag kväll kommer Järnkaminerna dra igång ”Sjung för gamla Djurgår’n”. Haka på. Nu vinner vi det här. Bäst i stan!

Leave a Comment