EM-krönika: Super Marios show betydde game over för Löws mannar

Ibland blir det inte alls som man hade tänkt sig. Med ett talangfullt,offensivt och spännande lag var Tyskland stora favoriter att ta sig till final mot Spanien för att väl där få göra upp om vilka som är herrar över Europa.

Medan vi som följer fotbollen funderar på vad som hände och medan det tyska folket slickar sina ,av sår fyllda, själar så får det tyska fotbollsförbundet och Jogi Löw sätta sig vid ritbordet och fundera ut hur man ska hitta tillbaka till den vinnarkultur som under decennier bar fram det tyska laget även när spelet emellanåt klickade.

I landet söder om alperna är det av förklarliga skäl betydligt ljusare en dag som denna. Istället för att gräva ner sig i nån ny omvälvande skandal så får italienarna över espresson fundera på hur det kan komma sig att ett problembarn, som för en inte alltför lång tid sen drabbades en stroke, kan vara alldeles magnifik mot ett förlamat Tyskland.

När man väl löst den gåtan så kommer nästa lagom till antipastin. Hur ska man förklara att Mario Balotelli, den omogne problemunge som får Cassano att verka som en korgosse, spelar sitt livs fotboll och på egen hand skickar tillbaka Italien till det finrum som de per definition anser sig tillhöra?

Svaret? Det finns hos den man som lyft den italienska landslagsfotbollen långt från catenaccioförsvar och heliga kor. Denna man har lärt det italienska fotbollsetablissemanget om både fotbollen och livet. Hans namn? Cesare Prandelli.

Vi var ju alla, nästan i alla fall, fullständigt övertygade om att tyskarna snabbt skulle avfärda italienarna på sin väg mot kejsarslaget mot Spanien. Man skulle ju med sina snabba omställningar och vinthundslöpande yttrar riva upp stora sår i ett italienskt försvar som inte fått den ultimata frågan på hur väl det är ställt med snabbheten.

Det blev av olika anledningar inte så. En av anledningarna var Lööws misstag att just förlita sig på ett par av dessa heliga kor som varit institutioner i den tyska landslagsfotbollen under en längre tid, nämligen Bastian Schweinsteiger och Lukas Podolski. Olika typer av skadeproblem och formdippar har dessa bägge herrar umgåtts med under den gångna säsongen, och om man undantar det faktum att Podolski satte en balja i gruppspelet så har otajming och en viss tröghet präglat deras insats under det gångna mästerskapet.

En annan anledning var att det tyska mittblocket beståendes av Mats Hummels och Holger Badstuber, som i början av turneringen var stensäkert, helt plötsligt såg riktigt mänskliga ut. Ett par svaga ingripanden var i princip vad som behövdes för att det skulle vara ridå på ett tidigt stadium.

Italien har historiskt sett ofta förlitat sig till stora namn, gamla ikoner som genom sin status i den inhemska klubbfotbollen tillskansat sig en plats i Gli Azzurri. Detta har inte alltid varit helt lyckat då vissa av dessa inte upptäckt att deras tid var ute på egen hand, och när man inte heller haft förbundskaptener som vågat stå upp och säga att nu är det stopp så har resultaten allt som oftast blivit sådär.

Prandelli har inga heliga kor, inga ikonförklarade spelare. Han satsar på en grund av hårt slitande fotbollskrigare. Detta har han sedan kryddat med egensinniga individer som Cassano och Balotelli, den fortfarande magnifike Buffon och den, efter Juventusflytten, pånyttfödde Andrea Pirlo.

Just Pirlo är naturligtvis den stora regissören i detta italienska laget och i den här turneringen har det inte varit något annat än ren och skär magi över 33-åringens spel. Om tyskarna var impotenta i sitt eget anfallsspel så var det inget mot vad man var i sitt försvarsspel mot denne Pirlo.

Med en fotbollshjärna som ser lösningar som inte finns och med smekningar som kan väva ett nät som har garanterat 100 % täckning så finns det inga genvägar i försvarsspelet. Man måste ligga tätt,tätt på, och just det jobbet fanns det ingen som vare sig kunde eller ville genomföra.

Man kan alltid ifrågasätta laguttagningar hit eller dit, men det hör också till saken att om man inte kommer hundraprocentigt mentalt förberedd och är beredd att göra precis det jobb som krävs så blir det inga semifinalvinster i ett EM. Frågan som växte efterhand som matchen led var varför man inte är det i en match av den här magnituden.

Efter att Balotelli smackat in tvåan bakom ryggen på en stillastående Badstuber och en felplacerad Lahm så växte sakta men säkert paniken bland de tyska favoriterna och då föll man in i kardinalsynd nummer två, nämligen att man tappade tålamodet och skulle köra sitt eget race. Exempelvis gav sig den fantastiske Sami Khedira iväg på helt egna sololöpningar utan understöd. Man ville helt enkelt inte löpa för varandra och man såg till sist ut som ett gäng vilsna skolungar i ett hav av elaka blåa italienare som bara väntade på att sparka undan bollen, eller vad som nu behövdes sparkas undan.

Om man undantar finalen i Wien för fyra år sedan så har Tyskland nu tre raka semifinalförluster i stora mästerskap och det är något som man ur historiskt perspektiv inte är vana vid, och även om man inte har ett på något sätt lastgammalt lag så börjar det snart bli dags att slipa kanterna och lära sig av de misstag man gör längs vägen. Den här tyska landslagsgenerationen är alldeles för intelligent för att inte göra just det och alldeles för bra för att bli en titellös generation.

För Prandellis frejdiga krigare återstår nu ett sista slag, och det är verkligen ett slag som kommer att kräva extrema insatser för att sluta väl.

Portugal inledde semifinalen med att försöka jaga spanjorerna till världens ände, det slutade inte väl. Snarare handlar det om att pressa hårt i rätt lägen och kunna vila både med och delvis utan boll. General Pirlos tre adjutanter De Rossi, Marchisio och Montolivo kommer att få en absolut nyckelroll i sina vattenbärarroller. Att trycka ner spanjorerna när de är felvända och snabbt kunna mata Pirlo vid bollvinster kommer att bli en avgörande framgångsfaktor.

När spanjorerna slår ut dessa tre, för det kommer de att göra, gäller det för Chiellini att snabbt samla sina mannar och spela ett omväxlande distinkt och fördröjande försvarsspel. Det finns inget landslag som ställer så stora krav på att motståndarna har spelintelligenta försvarare som Spanien.

Utgångspunkten blir ända att Spanien löser detta, men om man inte ska göra det onödigt svårt för sig måste man starta med en tydlig forward som inte bara ska vara en konkret uppspelspunkt utan också en som kan dra iväg i djupet och i så fall skapa de ytor som trollkarlarna Silva och Iniesta behöver när de ska komma inlöpande från sina kanter.

Mot Portugal startade man med en Negredo som inte var vare sig tydlig eller konkret. Mot kraftfulla mittbackar som Alves och Pepe räckte det inte långt. Nu möter man inte lika bra mittbackar, men då kan det å andra sidan vara läge för en Fernando Torres som vänder på kuttingen och försöker jaga italienarna till världens ände.

Det finns alltid en form av sorg när ett mästerskap närmar sig sitt slut. Den här gången är jag dock mycket spänd på att se vad de frejdiga italienarna kan åstadkomma mot Tiqui-tacamuren. Små saker kan komma att avgöra och om Del Bosque har gjort rätt tolkning av semifinalen igår så kommer han att pränta in i Sergio Busquets huvud att inte slarva i jobbet mot Andrea Pirlo.

Löser man det ligger man i förarsätet. Men man måste som sagt göra mål också och fixar man inte det finns det alltid en man som är beredd att lära ut allt om såväl fotboll som livet. Hans namn är som sagt Cesare Prandelli. Hans vapen? Super-Mario…

 

Leave a Comment