En halvlek säger mer än tusen ord.

Beskrivningarna är många såhär dagen efter. Miraklet i Berlin, monstervändningen osv. Jag vet inte om ens ord kan beskriva vad som egentligen hände igår? Men innan jag börjar prata om matchen så ska jag dock erkänna en sak, att när det handlar om denna matchen. Då är jag en jävla kärring, en medgångssupporter, en fjolla. Jag borde skämmas och det gör jag med. För jag kan ärligt talat inte säga att ”jag såg vändningen som kommer gå ner i historia”. Jag såg första halvlek, sen gick jag och borstade tänderna och gick och la mig. Jag var förbannad, sur och trött. Jag orkade inte med skiten längre. Det var pinsamt att se och som alla andra säger, det var absolut inget som talade för att det skulle ändra på sig.

Jag somnade dock aldrig, jag följde matchen lite från en app på mobilen, såg att det stod 4-0 och då fick de lugna låtarna avlösa varandra på spotify. Detta är första gången som jag slutar att titta på en fotbollsmatch när det gäller landslaget eller Manchester United. Jag är ingen medgångssupporter. Jag är ingen som bara tittar när det går bra. Därför är det givet att när jag väl gör det så är det något av det bästa som någonsin hänt som jag missar. Men det är rätt åt mig. Jag var trött och skulle upp tidigt till jobbet idag. Jag var även sur på landslaget men framförallt Hamrén. Jag förstod inte alls den startelva som han skickade ut i första halvlek. Personligen så kände jag att vi kunde greja en poäng inför matchen, men då ville jag även se min startelva. De ändringar jag ville ha var in med Svensson och Källström istället för Wernbloom och Elm. Samt bort med Holmén och in med Chippen. När Hamrén offentliggjorde sin elva så kändes det inte alls bra. Men ok, vi ger dem en chans. Det är trots allt han som känner gubbarna bäst och har sett vilka som är hetast och inte på träningarna. Eller?

Den första halvlek som det svenska landslaget står för är något av det sämsta jag sett, och då har jag ändå spelat i Division 6 hela detta året, tro mig. Jag har sett kassa lag. Men Sverige var helt borta och gick inte alls att känna igen. Därför gick jag i halvlek. När jag sedan låg där i min säng och lyssnade på musik samtidigt som jag dagdrömde mig bort till gladare stunder så störs jag. Jag störs av ett vrål ”SÅJA” följt av ett gäng klapp. De va farsan som fortfarande tittade på matchen. Jag tar upp mobilen, går in på min resultatsapp och och kollar va fan de e som händer. 4-3 med kvarten kvar. Va fan!? Vad har jag gjort? Snabbt snodde jag täcket runt om mig och satte mig igen med farsan och kollade matchen.

Jag trodde inte mina ögon när jag kollade på matchen igen. Det var ombytta roller, nu var det Sverige som pressade Tyskland, nu var det vi som gjorde lite som vi ville. Jag kan inte säga att jag såg ”miraklet i Berlin”, men jag kan säga att jag såg kvitteringen. När Sana brände sitt läge tänkte jag ”jaha, det är en sån halvlek”. En halvlek där vi faller på mållinjen. Men sen visade Källström varför han återigen ska starta på innermittfältet när han slängde in bollen igen, och när den hamnade hos Elm så kände man att ” fan den här sitter”. Och det gjorde den, och då fick även jag vråla lite.

Jag kan inte förklara vad som hände igår, jag tror inte någon kan göra det. Men jag kan säga en sak som är säkert. Det var den absolut sista gången jag slutade titta på en fotbollsmatch innan den är slut. För det är trots allt en sport där precis allt kan hända, det visade Sverige igår. Det här var den sista gången jag var en kärring.