En kamp med flera ansikten på Stamford Bridge

Det finns gånger då förväntade toppmöten s.k ”Clash of the Titans” blir intetsägande, låsta sömnpiller som knappt kan älskas ens av de mest hängivna fans. Men det finns också sådana som det möte som denna kväll stod mellan Villas Boas Chelsea och Sir Alex Manchester United. När de båda fältmarskalkerna styrt sina styrkor färdigt för dagen och krutröken hade skingrats stod det 3-3 på resultattavlan. Chelsea hade en 3-0 ledning men glömde knyta ihop säcken, den som har hjärtat i det blå lägret tycker nog att Sir Alex och hans mannar( som vanligt?!) hade benäget bistånd av hovdomaren Howard Webb, som hittade i alla fall en väldigt billig straff.

Att skriva om, prata om eller ens tänka på Chelsea Football Club idag är omöjligt utan att man osökt kommer att få kaptenen John Terry i tankarna. I dagens match saknades han med en knäskada, och med tanke på att det inte direkt var Swindon Town( inget ont om dem) som stod för motståndet så får man ju utgå från att André Villas Boas visste vad han gjorde när han ställde över Terry.

 Den senaste tiden har ju berört de rasistiska anklagelser som Terry står inför. Rättegången är uppskjuten till juli och eftersom Fabio Capello och FA har klargjort att John Terry inte är lagkapten för England till dess att saken är löst så kommer England att ha en annan lagkapten i EM. Nu är inte den väldige Terry någon som nöjer sig sådär lätt med sådant utan har gått ut och förklarat att han mycket väl kan tänka sig att bojkotta EM i sommar. Frågan är dock vem eller vilka som har mest att förlora på detta, jag är nämligen tämligen övertygad att om Terry bojkottar sommarens landskamper så kommer han inte att återvända till det engelska landslaget överhuvudtaget. Jag har många gånger, till mina bekanta Chelseafans stora förtret, drivit tesen att John Terry är ”over the hill”. I takt med att den ena fadäsen efter den andra passerar revy i såväl Terrys privatliv som hans fotbollsdito så har han tappat lite i den lyskraft och säkerhet han tidigare haft.

 Är man krass så har John Terry aldrig varit någon vidare fotbollsspelare med bollen vid fötterna, men då spelet även går ut på att använda huvudet( till att nicka med i Terrys fall) och att visa Hamrénsk shining så har Terry varit en mittback av högsta rang. Lägg därtill att mittbacken måste vara begåvad med ett av fotbollsvärldens största självförtroende så inser man att John Terry är ett namn som kommer att låta höra om sig i många år framöver.

I dagens match kom André Villas Boas till spel med duon David Luiz och Gary Cahill i mittförsvaret. Luiz hade en intensiv smekmånad i inledningen av sin Stamford Bridgekarriär. Efter hand har mycket kommit att handla om en påstådd bristande defensiv och om en och annan opolerad insats i stort. Jag måste dock säga att jag är förtjust i den frejdiga brassen och hans optimistiska spelstil. Cahill och andra sidan är en mera klassiskt, elegant och kontrollerad mittback. För övrigt kan Cahill mycket väl komma att bli den spelare som ersätter Terry i landslaget om denne väljer att bojkotta EM. Jag har svårt att tycka att det skulle bli en försvagning, då Cahill skulle vara en spelare som sätter laget före jaget, något som inte alltid visat sig vara Terrys främsta gren..

Lika mycket som dagens drabbning fördes på planen och på managernivå så var det en kamp på läktaren med att ge sitt stöd för det egna laget och att häckla/psyka motståndarna. Så fort Manchester Uniteds mittback Rio Ferdinand rörde bollen så skanderade United fansen: ” There´s only one England captain” ackompanjerat av ett klassiskt belåtet hurrande så fort 33-årige Ferdinand var med i spelet. På samma sätt gjorde Chelsea-fansen sitt yttersta för att häckla den hittills så fladdrige målvakten David de Gea. Spanjoren hade också en osäker inledning när han hamnade lite fel på en crossboll tidigt i matchen.

United tog sedan tag i taktpinnen och kom att dominera skeendet i större delen av den första halvleken och man vädjade vid två tillfällen till domaren Howard Webb att denne skulle blåsa straff, han viftade dock avvärjande med handen. I takt med att domsluten blev allt mer kontroversiella så intensifierades publikens skanderande i Terry/Ferdinandfrågan, vilket i sin tur fick spelet på planen att bli allt tuffare.

I den 36:e minuten öppnades målkontot för dagen när den olycklige Jonny Evans, som jag för övrigt inte tycker platsar i ett lag av Manchester Uniteds kaliber, lyckades med konststycket att komma i vägen för bollen sedan de Gea försökt avvärja Sturridges skott. Ett självmål kan ofta vara ett nästa inspirerande gott sätt att göra mål på och klockan hann inte snurra mer än ett varv efter pausteét innan det var dags på nytt. Det blev en helt igenom spansk sekvens då Fernando  Torres slog en superb crossboll som Juan Mata bombade in bakom en lika fastfrusen som chanslös De Gea. Jag tror att det är den typ av sekvenser som fortfarande får André Villas Boas, och Chelseafansen också för den delen, att fortfarande tro på att man kan jaga ifatt de båda Manchesterlagen.

Fernando Torres, som för övrigt har fått så mycket skit sista året att han skulle kunna gödsla en mellanstor svensk bondgård, tycker jag gör en godkänd insats. Låt vara att han fick ett gyllene läge att avgöra i andra halvlek och missade, det var liksom inte där Chelsea tappade matchen. Torres har ett rörelseschema som blir allt bättre och distinktare, han ser inte lika vilsen ut som han stundtals gjort sen han flyttade till London. Nu ska ni som tycker att jag är totalt ute och seglar ha klart för er att jag är Liverpoolsupporter och därför, per definition, inte hyser några varmare känslor för nämnde spanjor.

Chelsea kunde även något turligt trycka dit trean, införpassad i nät av David Luiz. Då var det väl få som trodde att Sir Alex skulle få några poäng att frakta längs M6 hem till Manchester. United ville dock, som så ofta förr, annorlunda. Mycket av eftersnacket kom dock handla om sättet man fick poängen på. Howard Webb har ett rykte om sig att vara United och Fergusons hovnarr..förlåt,hovdomare, och han skulle inte göra någon besviken denna dag heller. Två minst sagt softa straffsparkar gjorde att United fick häng. Med ca dryga 20 minuter kvar var ställningen 3-2 till Chelsea. Speciellt den andra straffsparken är det ett under att Webb hittar. Unge Welbeck trampade på Ivanovics fot och stöp som om han vore skjuten. Kan man inte stå upp i en sån närkamp har man slarvat med fysen så till den grad att man inte borde spela seniorfotboll överhuvudtaget.

Det kändes efter detta oundvikligt att även en kvittering skulle komma, och i den 84:e matchminuten kunde Javier ”Chicharito” Hernandez från nära håll, och tillika helt omarkerad, nicka in Giggs vackra inlägg. Det saknades inte chanser på slutet, och det var Chelsea som var närmast genom Mata och Cahill.

Det var en vacker match, en galen match, och en match som nog var Chelseas sista chans att få något som helst häng uppåt. Att leda med 3-0 på hemmaplan mot Manchester United och sen tappa vinsten är ju ungefär som att få gå hem ensam efter att ha haft den snyggaste tjejen i skolan med sig på balen. Någonstans tror jag ändå att André Villas Boas väljer att bära med sig de tre målen och det snabba omställningsspel som man bitvis fortfarande besitter. Det andra målet är fotbollskonst som verkligen får en att se fotbollen som en tavla. Med snabba raka penselstreck får spelarna, spanjorerna i det här fallet, färgerna i den stora fotbollspaletten att harmoniera på ett sätt som får det att vattnas i munnen på oss som älskar det här spelet.

Nu gäller det bara för André Villas Boas att se till att spelarna har samma palett nerpackad i trunken varje vecka.

För Sir Alex Ferguson handlar mycket om att lösa gåtan om varför man gång efter annan sätter sig i underlägen fast att man är det spelförandelaget. Man har ett försvar som under ett flertal år har rankats bland världens absolut främsta, bl.a ansågs ju Ferdinand/Vidic länge vara det absolut vassaste mittbackspar som gick att frambringa. Nu börjar åren dock sätta sina spår på de båda mittbackarna, och i takt med att det går långsammare och skadebenägenheten blir större så blir laget allt mer sårbart för snabba omställningar. Evans är inte bra nog och Rafael är inte disciplinerad nog att lösa sådana situationer och därför kan det vara all idé att fasa in Smalling och Jones som permanenta mittbackar istället för att låta dem vikariera lite varstans där de behövs. På nåt sätt tror jag dock att ”den gamle” har även detta under kontroll, han brukar ju ha det…

 

Leave a Comment