En svunnen dröm. El Clásico – Copa del Rey. Part 1

Inför denna match kändes förhandssnacket svalare än någonsin.
Det var inte samma självklarhet att världen kretsade kring MATCHEN som alla andra gånger.
Här och var hördes röster som sa att ”det känns lite urvattnat nu” eller ”är det dags igen?”

Men så närmade sig klockan 22.00.
Så var man där igen.

Startelvorna presenterades och helt plötsligt befinner man sig i jordens epicentrum, för visst fan kan ingenting existera utanför denna arena? Utanför denna match.
Världens största klubb mot världens bästa lag.
Det är en historia som aldrig blir gammal.
För myterna byggs efter historien, och historien skrivs av dess aktörer.
Och även om myten ibland överträffar historien den skrivits efter överträffar inget att vara del av pennan som skriver berättelsen.

Det är en ny hierarki i en uråldrig kamp.
En kamp som i all sin kraft alltid lyckas finna nya skepnader, nya motdrag mot lugnet.
En kamp som aldrig kommer att bli sövd.

Matchbilden har vi lärt oss att känna igen, ett hårt positionsspelande Madrid och ett Barca som letar, letar och letar efter de där trianglarna som annars alltid verkar vara inmålade i gräset.
Det var ett lågt Real-mittfält som skulle vinna kampen och hoppas på blixtrande magi från Ronaldo, Benzema och Higuain.
Snart blev även planen till verklighet då Benzema vände upp snabbt efter en omställning, slog den långa bollen från egen planhalva på Ronaldo som lät benen trumma, trumma, trumma och så en lätt överstegsfint och med vänstern in mellan benen på Sean Paul Pinto i mål.

10 minuter tog det och den blixtrande effektiviteten ledde just nu över det metodiska skönspelet.
Hela vägen till halvlek var Real så starka som de bara kan vara.
Messi och Xavi försvann  i mittgången de annars brukar kunna köra traktor genom och Iniesta letade utrymme långt ut på vänsterkanten.

Pepe och Lass var så benhårda i sina roller att de under 45 minuters tid mer liknade två bordshockeyspelare än något annat.

Men det är ju som det är med historien, den tenderar att upprepa sig.

Pep gick häromdagen ut och sa att det häftigaste med laget han basar över är att de behåller hungern trots att de vunnit allt man kan de senaste åren.
Och den hungern i kombination med den nästintill övermäktiga tillit till sitt eget spel gör att de är så nära som oslagbara.
Det var ett aggressivare Barcelona som klev ut i andra och man hittade snabbt sina trianglar, och precis som förr så leder det snabbt till mål.
Xavi slog en fantastisk hörna rakt mot straffpunkten där Puyol fick fri bana då Pepe missade sin markering.

Och historien smög sig på.
Det syntes sist och det syntes nu, i Realspelarnas ögon.
Kommer det hända igen? Fan, det händer igen.
Det psykologiska nackgreppet detta Barcelona har på dagens Madrid.

Mourinho har inga motdrag kvar och truppen har ingen mothistoria.
Det är idag för få spelare i truppen som besitter genen, historiens flytande spår av den tid då man var odiskutabelt störst.
Större delen av dagens trupp har upplevt fler förluster än vinster mot detta lag och det syns direkt.
Historien är relativ och då den tenderar att upprepas är allas vår perception av historien olika.
Dagens Real känner av de senaste åren, och har blivit av med de senaste årtiondena.
Man är ett slaget lag mentalt.

Snabbt var Realspelarna trötta, mentalt nedbrutna och snart började smällarna komma.
Pepe filmade, stångades, stampade och svor och krönte sin afton med att bli såväl utbytt som utbuad.
Vinnarskallen  gjorde sig själv till förlorare och ju vildare han sparkade desto tryggare blev de blåröda i sitt spel.

Messi som hela kvällen varit relativt anonym behövde två sekunder med bollen för att ge Abidal ett friläge inte ens en back missar och 1-2 blev också slutresultatet.

Det är endast den första av två matcher i Copa del Rey för i år men historien väger tungt på de vitas axlar.
Likväl som historien tynger för oss som levt storheten men idag får leva som besegrade.
Idag har Barcelona kvitterat i inbördes möten.
Historien och nutiden har smällt ihop likt himmel möter hav i horisonten.
Snart kommer historiens berättarröster ha ändrat tonläge, de kommer viska nya saker och vindarna kommer blåsa i nya riktningar.

Men just idag, just nu lättar varken historien eller den ovissa framtiden ett marängvitt hjärta.

Leave a Comment