Ett sårat Madridhjärtas brev till Pepe.

Käre Pepe.

Häromdagen surfade jag runt på Youtube och kom till slut fram till en anti-du-video.
Det var en sammansättning av olika saker du gjort på plan som i detta fall skulle statuera vilken ful spelare du är.
Klippet inleds med meningen: ”En best är lös, hans namn är Pepe”.
Jag kollade på denna video, flera minuter lång, och jag log för mig själv.
Fan, tänkte jag, det är ju precis de här sakerna jag älskar med honom. Med dig.
Varenda galen tackling, varenda smäll och varenda närkamp var uttryck för krigarsjäl, en känsla för den hårda lärdomen om rätt och fel.

Självklart var huvudnumret i detta videoklipp dina sparkar mot Getafes mittfältare Casquero i Madridderbyt från 2009.
Jag såg den matchen, och jag har alltid försvarat dig för denna handling.
Jag kan självklart tycka att man inte sparkar på någon som ligger men jag tyckte att denna aktion sa så mycket om dig, om din karaktär.
Du kliver ut i varje match med hjärtat på utsidan och är beredd att ge ditt allt för att ditt lag ska få segra och så faller din motståndare så enkelt, så billigt som han gör i denna situation.
Jag delar din känsla när du hör domarens pipa och jag förstår att all känsla kanaliseras mot denna spelare som ligger på marken.
Agerandet i sig var fel men det handlade om hedern i att inte vika ned sig.
Du kom att symbolisera en urkraft och vilja som länge saknats i vårt älskade drömvita lag.

Förra året började så ”Clásico-debaclet” och du fick en balansroll mot det numer så oerhört starka Barcelona. Våra antagonister, nu mer än någonsin.
Du gav de matcherna ditt allt och du blev felaktigt straffad för din ursinniga vilja.
Smärtsamt för alla oss som flyger och blöder med detta lag gick vi förlorande ur dessa strider.
Utspelade, överkörda och förnedrade kunde vi alla ändå hålla våra huvuden högt, tack vare att vårt lag gått ut och vågat smälla på, vågat ta smällar.
Vi kunde acceptera förlusterna genom att de som representerar vår själ i sina vita dräkter stod upp för vårt emblem och tog kampen.
Ibland fult, alltid hårt.

Hela världen fick se världens just nu bästa lag blanda sin fantastiska fotboll med att filma, manipulera, gnälla och klunga kring domaren.
Hela världens gullungar satte sin egen gloria på sned trots vinsterna.
Vi hade vår del i det fula spelet men vi sjönk inte lågt på samma nivå som de gjorde.
Detta har varit det sätt vi burit vårt huvud högt under dessa år av sportslig förnedring.

Igår klev du återigen ut på plan som en gigant, men när du lämnade planen gjorde du det som en tjuv.
Igår, i takt med att frustrationen växte, bestämde du dig för att bestjäla alla oss på det vi har kvar i denna aldrig sinande rivalitet.

I sekunden du satte handen för ansiktet gav du upp all din rätt, all vår rätt att bära våra huvuden högt. Så som vi bespottat Sergio Busquets, Dani Alves och David Villa så gör du såhär mot oss!
Tror du inte att hela världen ser?
Tror du inte att vi bryr oss?

Jag läser idag om hur många bespottar dig och jag vill försvara dig.
Det sitter i mina gener att vara vid din sida, att ta din strid.
Men det är svårt att kriga när man blivit av med sina vapen.
Det är omöjligt att ta en strid när man blivit bestulen på sitt sista vapen.
Man orkar inte ta kampen när tjuven är den man vill försvara.

Pepe, jag hade tillochmed kunnat (och lite skäms jag för detta) gilla stämplingen på Messis hand, men du hade redan förlorat mig.
Vi har stått enade i en hård kamp.
Men du gav upp min stolthet, du gav upp min tro och du tog dig rätten att kasta min heder i papperskorgen.

För det har jag idag svårt att ta din kamp.