Finalkrönika: Spanien-En mästare för alla tider

Människan är i grund och botten en extremt rastlös varelse. Någon annan tolkning av den ”tråkiga Spanien-debatten” som grasserat över landet kan man knappast göra. Det man trollbinds och förundras över blir till sist så vanligt, så slentrianmässigt, att man tröttnar och fördömer det.

Spanien av 2012 är ett lag som inte bara har slagit historia utan som i princip vunnit ett helt mästerskap utan att låna bollen. Det har nästan, men bara nästan, varit likt den ” kom och ta den då”-lek som tusentals storebrorsor, eller systrar för den delen, lekt med sina yngre syskon i eviga tider.

Var ska vi, och fotbollen, ta vägen i framtiden då? Om inte den här fotbollen kan bli älskad och accepterad för det vackra som den representerar, om inte det är den här kärleken till bollen som vi vill att våra barn och ungdomar ska ta till sig? Vad har vi då kvar?

Det var en kväll för tårar, det var en kväll för hjältar och det var en kväll när allting var sådär magiskt som det bara kan bli en äkta fotbollssaga. Den vackra EM-hymnen spelades för trettioförsta gången och ut tågade två sammanbitna lag som vart och ett för sig hade sin plan, sin dröm om hur den ukrainska natten skulle sluta. Men någonstans är det som E-type sjunger i tidernas bästa fotbollslåt, ”There Can be only one”, och den här aftonen var det tyvärr över långt innan både Prandelli,Pirlo och den feta damen sjungit.

Prandellis gameplan låg naturligtvis i att låta den mästerlige Andrea Pirlo bli första uppspelsreferens för att sedan mata vidare på, i första hand den oberäknelige och finurlige Antonio Cassano. Vad han inte hade räknat med, eller jo det hade han kanske, var världens bästa försvarsspel i form av två formidabla mittfältsblock som sög ut allt syre som den stackars Pirlo hade att operera med.

Det var en motplan som orkestrerades av Xavi Hernandez, som för övrigt gjorde sin bästa match i turneringen, ivrigt understödd av de båda småfula assistenterna Busquets och Alonso, som skavade så där lagom mycket på allt blått som kom i deras väg.

Matchen levde i princip i 20 minuter. Då hade den lille magikern Silva lekt litet flygplan och på ett mästerligt sätt nickstyrt in den lika mästerlige Fabregas, i farten slagna, inlägg. När sedan den italienske försvarschefen Chiellini fick utgå pga skada efter 20 minuter var det nog endast de mest inbitna Calcio och Gli Azurrifansem som egentligen såg något ljus i tunneln. När det återstod fem minuter av första halvlek så drog en av turneringens absolut bästa spelare, vänsterbacken Jordi Alba plösen över Prandelis mannar när han vackert rann igenom och satte tvåan.

Andra halvlek blev i ordets rätta bemärkelse en enda lång transportsträcka mot slutsignalen och det faktum att italienarna fick slutföra matchen med tio man efter att Thiago Motta fick utgå efter endast ett par minuter på planen kan man, om man vill, naturligtvis tycka var orsaken till att italienarna aldrig fick något tryck mot spanjorerna. En mer sansad och nykter bedömning är att det inte spelade någon roll i världen. Det här var en kväll då Europas för tillfället två bästa lag möttes, och det var häpnadsväckande tydligt att det bara fanns ett lag på planen.

De röda krigarna spelade sig in i historien som det enda lag som vunnit tre raka mästerskapstitlar och, ur en kanske mera subjektiv synvinkel, som världens genom tiderna bästa landslag. Ett landslag som för mig, som var med på den tiden, är fullt jämförbart med det sovjetiska ishockeylag som, anförda av den magiska KLM-kedjan, mosade allt motstånd under gott och väl ett decennium.

Frågan är inte när, utan om, vi någonsin kommer att få se ett lag som är så överlägset på planen. Och för de som envist framhärdar att det spanska spelet är tråkigt så skulle jag gärna se att ni tog en titt, om ni inte redan gjort det, på de grekiska europamästarna från 2004 och beskriver även deras spel med ett adjektiv. Är spanjorerna fortfarande tråkiga då så kommer ni att få uppfinna ett helt nytt ord för att beskriva Otto Rehagels mannar från 2004, jag lovar.

Fotbollen är ett spel som bygger på att synkroniseringen mellan alla organ och kroppsdelar fungerar i total samklang. Och även om man kan imponeras av portugisernas hjärta i semifinalen och tyskarnas hjärna, i alla matcher UTOM semifinalen, så finns det inget lag som har en sån total harmoni över sina olika beståndsdelar som Spanien. Man har hjärnan att manövrera bollen på ett sätt som inget, annat lag, man har lungorna att sätta en press på bollhållaren som inget annat lag och om det inte är någon som har fattat det än så är kortpassningsspelet, Tiqui-tacaleken det spanska hjärtat. Ett enda stort rött La Roja-hjärta framtaget i samförstånd mellan La Masiafabriken i Barcelona och den starka huvudstadsfalangen från Madrid. Ett spel odlat av genier som Carles Rexach i Barcelona, vidareutvecklat av Luis Aragonés och förädlat av den något trulige Vicente ”från skogen” del Bosque.

Är det något som bor i den vackre tassande Andrea Pirlos kropp så är det ett stort hjärta. De tårar som den 33-årige Lombardiern fällde var tårar av sorg som alla som älskar fotboll i allmänhet, och genier som Pirlo i synnerhet, inte kan undgå att sympatisera mer och känna för. Jag tror dock att Pirlo någonstans en dag som denna kan känna stolthet både över Italiens insats, och sin egen, som kanske turneringens allra bästa spelare.

En sån här finalkrönika måste bara innehålla några ord om den kanske mest bespottade spelaren i världsfotbollen de senaste åren. Mannen jag talar om är naturligtvis Fernando Torres. Efter att ha blivit hånad och förlöjligad världen över under de senaste tolv månaderna så har han vunnit FA-cupen, vunnit Champions League och knäckt Barcelona på Camp Nou med ett solomål. Utöver detta har han vunnit EM och blivit delad skytteligaledare. Jag vet många som skulle gett sin högra arm för en säsong som den Torres haft. Det är ibland märkligt vilka referensramar fotbollsfans och media använder när de ska bedöma spelare.

Nu ska vi lägga ännu en mästerskapsfinal till handlingarna, och om man ska plocka med sig ett enda intryck från den så var det att vi fick ett mästarlag som ville visa sina belackare att det minsann kan spela på det sätt som önskas och vara lika överlägsna i det. Frågan är var vi fotbollsbetraktare står om två år i Rio? Kommer pendeln att ha svängt tillbaka så att vi åter tycker om spansk fotboll? Inte omöjligt då fotbollen i sig ibland är lika ologisk som vi som älskar att ha åsikter om den.

Jag vet i alla fall att jag kommer att vara en del av fotbollen genom min roll som fotbollsälskare/krönikör fram tills vi får facit om två år. Jag hoppas att alla elva röda fotbollskrigare från Spanien är med på vägen.

Ja, och så Pirlo också förstås. För fotboll är passion och känslor, och det har den mannen i mängder. Och vem vet? Om två år kanske det är blå glädjetårar istället….

 

 

Leave a Comment