De två sydamerikaner som tog plats på topp-10 hamnade på samma poäng och därmed en delad åttondeplats för Marcelo Bielsa (Athletic de Bilbao) och Luiz Felipe Scolari.

Pep Guardiola hittas på plats 22.

 .1. Sir Alexander Ferguson (SKO) 166 poäng
 .2. Arsène Wenger (FRA) 165
 .3. Jose Mourinho (POR) 154
 .4. Fabio Capello (ITA) 135
 .5. Guus Hiddink (HOL) 112
 .6. Carlo Ancelotti (ITA) 108
 .7. Vicente del Bosque (ESP) 104
 .8. Marcelo Bielsa (ARG) 101
 .+. Luiz Felipe Scolari (BRA) 101
 10. Rafael Benítez (ESP) 97.

Det finns gånger då förväntade toppmöten s.k ”Clash of the Titans” blir intetsägande, låsta sömnpiller som knappt kan älskas ens av de mest hängivna fans. Men det finns också sådana som det möte som denna kväll stod mellan Villas Boas Chelsea och Sir Alex Manchester United. När de båda fältmarskalkerna styrt sina styrkor färdigt för dagen och krutröken hade skingrats stod det 3-3 på resultattavlan. Chelsea hade en 3-0 ledning men glömde knyta ihop säcken, den som har hjärtat i det blå lägret tycker nog att Sir Alex och hans mannar( som vanligt?!) hade benäget bistånd av hovdomaren Howard Webb, som hittade i alla fall en väldigt billig straff.

Att skriva om, prata om eller ens tänka på Chelsea Football Club idag är omöjligt utan att man osökt kommer att få kaptenen John Terry i tankarna. I dagens match saknades han med en knäskada, och med tanke på att det inte direkt var Swindon Town( inget ont om dem) som stod för motståndet så får man ju utgå från att André Villas Boas visste vad han gjorde när han ställde över Terry.

 Den senaste tiden har ju berört de rasistiska anklagelser som Terry står inför. Rättegången är uppskjuten till juli och eftersom Fabio Capello och FA har klargjort att John Terry inte är lagkapten för England till dess att saken är löst så kommer England att ha en annan lagkapten i EM. Nu är inte den väldige Terry någon som nöjer sig sådär lätt med sådant utan har gått ut och förklarat att han mycket väl kan tänka sig att bojkotta EM i sommar. Frågan är dock vem eller vilka som har mest att förlora på detta, jag är nämligen tämligen övertygad att om Terry bojkottar sommarens landskamper så kommer han inte att återvända till det engelska landslaget överhuvudtaget. Jag har många gånger, till mina bekanta Chelseafans stora förtret, drivit tesen att John Terry är ”over the hill”. I takt med att den ena fadäsen efter den andra passerar revy i såväl Terrys privatliv som hans fotbollsdito så har han tappat lite i den lyskraft och säkerhet han tidigare haft.

 Är man krass så har John Terry aldrig varit någon vidare fotbollsspelare med bollen vid fötterna, men då spelet även går ut på att använda huvudet( till att nicka med i Terrys fall) och att visa Hamrénsk shining så har Terry varit en mittback av högsta rang. Lägg därtill att mittbacken måste vara begåvad med ett av fotbollsvärldens största självförtroende så inser man att John Terry är ett namn som kommer att låta höra om sig i många år framöver.

I dagens match kom André Villas Boas till spel med duon David Luiz och Gary Cahill i mittförsvaret. Luiz hade en intensiv smekmånad i inledningen av sin Stamford Bridgekarriär. Efter hand har mycket kommit att handla om en påstådd bristande defensiv och om en och annan opolerad insats i stort. Jag måste dock säga att jag är förtjust i den frejdiga brassen och hans optimistiska spelstil. Cahill och andra sidan är en mera klassiskt, elegant och kontrollerad mittback. För övrigt kan Cahill mycket väl komma att bli den spelare som ersätter Terry i landslaget om denne väljer att bojkotta EM. Jag har svårt att tycka att det skulle bli en försvagning, då Cahill skulle vara en spelare som sätter laget före jaget, något som inte alltid visat sig vara Terrys främsta gren..

Lika mycket som dagens drabbning fördes på planen och på managernivå så var det en kamp på läktaren med att ge sitt stöd för det egna laget och att häckla/psyka motståndarna. Så fort Manchester Uniteds mittback Rio Ferdinand rörde bollen så skanderade United fansen: ” There´s only one England captain” ackompanjerat av ett klassiskt belåtet hurrande så fort 33-årige Ferdinand var med i spelet. På samma sätt gjorde Chelsea-fansen sitt yttersta för att häckla den hittills så fladdrige målvakten David de Gea. Spanjoren hade också en osäker inledning när han hamnade lite fel på en crossboll tidigt i matchen.

United tog sedan tag i taktpinnen och kom att dominera skeendet i större delen av den första halvleken och man vädjade vid två tillfällen till domaren Howard Webb att denne skulle blåsa straff, han viftade dock avvärjande med handen. I takt med att domsluten blev allt mer kontroversiella så intensifierades publikens skanderande i Terry/Ferdinandfrågan, vilket i sin tur fick spelet på planen att bli allt tuffare.

I den 36:e minuten öppnades målkontot för dagen när den olycklige Jonny Evans, som jag för övrigt inte tycker platsar i ett lag av Manchester Uniteds kaliber, lyckades med konststycket att komma i vägen för bollen sedan de Gea försökt avvärja Sturridges skott. Ett självmål kan ofta vara ett nästa inspirerande gott sätt att göra mål på och klockan hann inte snurra mer än ett varv efter pausteét innan det var dags på nytt. Det blev en helt igenom spansk sekvens då Fernando  Torres slog en superb crossboll som Juan Mata bombade in bakom en lika fastfrusen som chanslös De Gea. Jag tror att det är den typ av sekvenser som fortfarande får André Villas Boas, och Chelseafansen också för den delen, att fortfarande tro på att man kan jaga ifatt de båda Manchesterlagen.

Fernando Torres, som för övrigt har fått så mycket skit sista året att han skulle kunna gödsla en mellanstor svensk bondgård, tycker jag gör en godkänd insats. Låt vara att han fick ett gyllene läge att avgöra i andra halvlek och missade, det var liksom inte där Chelsea tappade matchen. Torres har ett rörelseschema som blir allt bättre och distinktare, han ser inte lika vilsen ut som han stundtals gjort sen han flyttade till London. Nu ska ni som tycker att jag är totalt ute och seglar ha klart för er att jag är Liverpoolsupporter och därför, per definition, inte hyser några varmare känslor för nämnde spanjor.

Chelsea kunde även något turligt trycka dit trean, införpassad i nät av David Luiz. Då var det väl få som trodde att Sir Alex skulle få några poäng att frakta längs M6 hem till Manchester. United ville dock, som så ofta förr, annorlunda. Mycket av eftersnacket kom dock handla om sättet man fick poängen på. Howard Webb har ett rykte om sig att vara United och Fergusons hovnarr..förlåt,hovdomare, och han skulle inte göra någon besviken denna dag heller. Två minst sagt softa straffsparkar gjorde att United fick häng. Med ca dryga 20 minuter kvar var ställningen 3-2 till Chelsea. Speciellt den andra straffsparken är det ett under att Webb hittar. Unge Welbeck trampade på Ivanovics fot och stöp som om han vore skjuten. Kan man inte stå upp i en sån närkamp har man slarvat med fysen så till den grad att man inte borde spela seniorfotboll överhuvudtaget.

Det kändes efter detta oundvikligt att även en kvittering skulle komma, och i den 84:e matchminuten kunde Javier ”Chicharito” Hernandez från nära håll, och tillika helt omarkerad, nicka in Giggs vackra inlägg. Det saknades inte chanser på slutet, och det var Chelsea som var närmast genom Mata och Cahill.

Det var en vacker match, en galen match, och en match som nog var Chelseas sista chans att få något som helst häng uppåt. Att leda med 3-0 på hemmaplan mot Manchester United och sen tappa vinsten är ju ungefär som att få gå hem ensam efter att ha haft den snyggaste tjejen i skolan med sig på balen. Någonstans tror jag ändå att André Villas Boas väljer att bära med sig de tre målen och det snabba omställningsspel som man bitvis fortfarande besitter. Det andra målet är fotbollskonst som verkligen får en att se fotbollen som en tavla. Med snabba raka penselstreck får spelarna, spanjorerna i det här fallet, färgerna i den stora fotbollspaletten att harmoniera på ett sätt som får det att vattnas i munnen på oss som älskar det här spelet.

Nu gäller det bara för André Villas Boas att se till att spelarna har samma palett nerpackad i trunken varje vecka.

För Sir Alex Ferguson handlar mycket om att lösa gåtan om varför man gång efter annan sätter sig i underlägen fast att man är det spelförandelaget. Man har ett försvar som under ett flertal år har rankats bland världens absolut främsta, bl.a ansågs ju Ferdinand/Vidic länge vara det absolut vassaste mittbackspar som gick att frambringa. Nu börjar åren dock sätta sina spår på de båda mittbackarna, och i takt med att det går långsammare och skadebenägenheten blir större så blir laget allt mer sårbart för snabba omställningar. Evans är inte bra nog och Rafael är inte disciplinerad nog att lösa sådana situationer och därför kan det vara all idé att fasa in Smalling och Jones som permanenta mittbackar istället för att låta dem vikariera lite varstans där de behövs. På nåt sätt tror jag dock att ”den gamle” har även detta under kontroll, han brukar ju ha det…

Här i Sverige är det också kaos, men inte lika mycket. Igår ställdes min hemstad med -16 grader och frågan om att gå ut. Fanns inte i mitt perspektiv. Jag vandrade runt i min hus och förstod inte vad för omänsklig stund jag har kommit till. Den magiska helgen som jag väntat på, sedan förra omgången avslutats. Blivit förstörd, som om ingenting alls! Jag skrek ut i frustration likt alla dem som väntat på konsten från Italien. Men förstörd av något som kallas snö.

Milan åkte från evighetens stad Rom och såg sig slagna som ett litet bottenlag. Ibra hade tappat greppet om sig själv och förstod själv att det var inte något som skulle sluta ordentligt under matchens gång. Ledaren av det stora Milanolaget hade som få matcher, inget att erbjuda. Thiago Silva blev tunnlad och ställdes med frågetecken när Hernanes gjorde 1-0. Vad var den bestämda egenskapen som försvaret spridit runt i Italien? Var är vinnarmentaliteten från förra säsongen? Balansen är mer obalanserad än vanligt.

Men Milan är inte ensamma om den krassliga vägen som båda lagen har försvunnit i. Napoli har tappat greppet om Scudetton numera. Nu jagar dem en europaplats och alla glädjeskrik som erbjudits under förra året, har inte längre blivit en del av Napolis matcher. Slagna av Genoa, utan någon helst kontroll om situationen. Hamsik missar friläge och Napoli når inte tillräckligt för att kunna göra det som dem gjort alldeles för många gånger. Avgöra i sluttid.

Cavani är som alltid den omänskliga hjälten som fått krafter av mentaliteten själv och stått som viktigast för Napoli. Medan Lavezzi är  förlorad i en värld där dimman är tjockare än blod. Han ser inget på plan och jag undrar om han kan sig i spegeln. Oförklarligt finns det ingen balans i Napoli heller. Både Milan och Napoli är strandsatta på en öde ö med dystra tankar. Ett lag med skador, annat lag med oeffektivitet & saknad av vinnarmentalitet. 3 stora okontrollerade demoner som kastar sand i ögonen på lagen. Utan dess like.

Men matchen väntar att spelas inom några korta stunder. Ett Milan och Napoli som letar tillbaka till sin form. Jag väntar mig inget mer än en match som skall pratas om. ”Hur laget kom tillbaka till racet igen”. Där hunger var ett passande ord och firandet  med fansen blev så höga att tabellserien börjat skaka riktigt ordentligt. Det finns alltid vilja, men det är individens beslut att ta åt sig och prestera genom den. Det är dem som vinner de stora matcherna till slut. Jag tackar därför för mig och förväntar mig två lag som bjuder på 90 minuter av makalösa danssteg.

FORZA CALCIO! … By the way. I’m back.

// Abraham Eriksson

De hade fula(tyckte jag då i alla fall) orange tröjor och ett ganska slätstruket lag som hade långhåriga benknäckare med Kenny Hibbitt i spetsen. Trots ett ganska trubbigt lag så hade man en del meriter under sjuttiotalet, medan åttiotalet visade sig bli ett totalt mörker och sedan dess har man tagit sporadiska kliv upp i finrummet men oftast fått ge vika efter en ett eller ett par säsonger.

Den senaste sejouren är nu två säsonger lång och den sympatiske irländaren Mick McCarthy har trots begränsade spelarresurser lyckats hålla Molineux hjältar kvar i den högsta divisionen. I våras var det dock verkligen ” A close call” när Wolves, efter förlust i sista matchen, klarade sig kvar pga att bottenkollegorna Birmingham och Blackpool förlorade. Man slutade på den sjuttonde platsen, dvs den som är den sista säkra platsen.

Cricketsammanslagning

Men var börjar då historien om Wolverhampton Wanderers? Jo 1877, då ett gäng skolpojkar bildade en klubb efter att deras rektor i St Lukes church school introducerat dem för en fotboll. Två år senare slog man sig ihop med den lokala cricket och fotbollsklubben och vips så var Wolverhampton Wanderers ett faktum.

För oss som följt Wolverhampton från senare delen av 70-talet och fram till idag så är det ett ganska oansenligt lag med mycket blygsamma meriter, men sett ur ett större historiskt perspektiv så har Wolves inte bara många meriter utan har även under vissa perioder i historien ansetts vara en maktfaktor. T.ex så vara man 1888 en av grundarna av ”Football League” och man var även med när Europacupen drog igång på slutet av 50-talet, dvs det som vi idag känner som Champions League.

De tidiga åren

Redan den första ligasäsongen 1888-89 visade Wolves goda takter när man slutade trea i ligan och gick till final i FA-cupen, en final som man förlorade med 3-0 mot Preston. Man var därefter ett stabilt ligalag fram till 1906, bl.a med en FA-cupvinst 1893. 1906 åkte man däremot, efter 18 år i högsta ligan, ner i andra divisionen. 1908 lyckades man överraskande, som division två-lag, vinna FA-cupfinalen mot Newcastle. Ligaspelet var dock ingen munter historia och 1923 åkte man ner ännu en division efter att ha fört en tynande tillvaro i tvåan. Man tog sig dock tillbaka till tvåan året efter och där kämpade man i åtta år innan man äntligen kunde ta steget upp igen 1932, 26 år efter att man tvingats lämna ligan.

Åren innan världskriget var Wolves ett av de mer framstående lagen utan att för dens skull nå anda fram. Såväl 1938 och 1939 slutade man tvåa i ligan efter Arsenal respektive Everton. 1939 lyckades man också med konststycket att, starkt favorittippade, förlora FA-cupfinalen mot Portsmouth.

Stan Cullis och Billy Wright

Efterkrigstidens Wolves kom till stor del att präglas av den fd spelaren Stan Cullis som förde laget till FA-cupvinst 1949 samt tre ligavinster under 50-talet. Wolves stora stjärna under denna period var centerhalven Billy Wright som blev den förste spelaren i världen som nådde 100 landskamper. Han slutade på 105 landskamper för England, varav 90 som lagkapten. Wright förblev Wolverhampton trogen under hela sin karriär och gjorde sammanlagt 490 matcher för klubben under 21 säsonger.

Cullis framgångar brukar lite elakt sägas vara ett resultat av en ”sparka och spring” taktik där bollen, så snabbt som möjligt, skulle in i motståndarnas straffområde där man skulle fylla på med folk. Inte det vackraste man sett, men det var ack så effektivt.

Wolves blir ett storlag

I takt med att framgångarna ökade samt att man blev en av de första klubbarna i England så ökade Wolves ekonomiska status i Europa dramatiskt. Man lyckades invitera flera av de stora lagen i Europa till att spela vänskapsmatcher på Molineux. Bland annat fick den här tidens stora suveräner Real Madrid se sig besegrade med 3-0 på Molineux. En annan storhet som fick på nöten var det ungerska storlaget Honved med Ferenc Puskas och flera av de andra ungerska storstjärnorna från denna tid. Detta var för övrigt den första match som sänides live i brittisk TV.

I och med att Wolves storhetstid kom i slutet på 50-talet så var man ett av de första brittiska lag som fick spela i dåtidens Champions League, Europacupen.

1960 kan sägas vara Wolves sista riktigt stora säsong när man vann FA-cupen, kom tvåa i ligan och blev det första lag att göra 100 mål under på varandra följande säsonger. Wolves började sedan så sakteliga sin kräftgång och 1964 fick Stan Cullis sparken och Wolves åkte ur för första gången på över 30 år. Sejouren i tvåan varade i två säsonger innan man åter var på plats i finrummet.

Amerikanska mästare

Wolves var under denna tid känd för att testa nya grepp och 1967 spelade man i en amerikansk liga som hette United Soccer Association. Ligan bestod av tolv stycken lag från Europa och Sydamerika. De fick varsitt lokalt namn, Wolves hette Los Angeles Wolves och vann den västra divisionen. Senare blev man amerikanska mästare sedan man besegrat Washington Whips i finalen. Bakom det namnet dolde sig skotska Aberdeen.

Att säga att Wolves inte har haft framgångar efter Cullis är att ta i. Klubben tog sig t.ex till final i den allra första upplagan av UEFA-cupen 1972 efter att bl.a ha slagit ut Juventus i kvartsfinalen. I finalen fick man dock ge sig mot Tottenham Hotspur. Man hade dessutom två ligacupsegrar 1974 och 1980 mot Manchester City respektive Nottingham Forest.

De mörka åren

1980-talet blev en mörk tid för klubben. Efter att ha gjort en del dyra värvningar samt tvingats till att bygga om en hel läktare så hamnade klubben i ekonomiska svårigheter och det såg ett tag ut som att klubben skulle gå under. Klubben räddades av bröderna Bhatti, det visade sig dock att ”räddarna” var helt ointresserade av klubben och fotboll. Man var intresserade av arenan och marken runt omkring som man ville exploatera för egen vinning. Efter flertalet konstiga investeringar drevs både klubbens ekonomi och sportsliga framgångar i botten. Man blev nedflyttade tre år i rad 1984-1986 och hade nu hamnat i division fyra.

 Bhatti hade nu drivit klubben fullständigt i botten och det blev Wolverhampton stad tillsammans med företaget Gallagher Estates Limited som räddade klubbens existens.

Steve Bull

Mycket av det som ledde till att Wolves kunde starta en klättring tillbaka i seriesystemet berodde på en anfallare vid namn Steve Bull. 1986 kom han till Wolves från West Bromwich, till vilka man betalade 64000 pund. Detta skulle bli en summa som den 21-årige engelsmannen skulle komma att betala av många gånger om. På fjorton säsonger på Molineux gjorde Bull över 300 mål. Han är den som i modern tid lyckats med konststycket att bli uttagen i engelska landslaget när han spelade i tredje divisionen. Han gjorde 13 landskamper och 4 mål totalt och slutade sin karriär utan att någonsin ha spelat Premier Leaguefotboll för Wolves.

Vägen tillbaka

Under Graham Turner, den manager som signade Steve Bull, så tog sig Wolves från att vara ett mediokert division fyralag till att bli ett stabilt division tvålag. Men det gick troll i det där med att ta steget upp. Premier League hade nu bildats och i serien under hade man nu infört en form av playoffspel för att ta sig till Premier League. I slutet på 90-talet och början på 2000-talet tog sig Wolves sig till Playoff-spel många gånger, men fick vika ner sig. Det var först säsongen 2002/2003 som man tog sig tillbaka till finrummet efter vinst i Playoffinalen mot Sheffield United.

Wolves första säsong i högsta ligan på 19 år slutade i moll. Man lyckades med bedriften att  inte vinna en enda match på bortaplan och då klarar man sig inte kvar. Det blev återigen till att kämpa för en plats i fotbollens högborg, Premier League. Man värvade i slutet av 2004 lite hastigt den förre förbundskaptenen Glenn Hoddle. Det skulle visa sig att det inte var lösningen på Wolves problem och Hoddle lämnade självmant klubben sommaren 2006.

När man inför säsongen 2006/2007 anställde den sympatiske Mick McCarthy gjorde man ett vägval som innebar att man skar ner i lönebudgeten och satsade på mindre välbetalda stjärnor och mer unga spelare. Det var säsongen 2008/2009 som man tog sig tillbaka till den högsta ligan, mycket tack vara den relativt nye och vasse forwarden Sylvan Ebanks Blake.

Wolverhampton Wanderers har sedan dess klarat av att behålla PL-statusen, även om det minst sagt var ett gränsfall i fjol. Det fanns dock välvilligt inställda räddningsplankor i form av Blackpool och Birmingham som på säsongens sista och rafflande dag inte lyckades med att hålla Wolves bakom sig. När vi ska summera årets serie om tre och en halv månad är jag inte alls säker på att det har funnits lika generösa räddningsplankor…

För Real Madrid väntar en period av svåra matcher som kommer att ställa lagets kapacitet på prov. Den första svåra matchen kommer redan på lördag. Då ska de vita åka tvärs över staden för att möta Getafe. I år har Getafe faktiskt sett starka ut. I december månad slog de Barcelona och de kommer till denna match med självförtroendet på topp efter tre raka segrar. För Real Madrid är det viktigt att vinna den här matchen för att behålla sitt övertag över Barcelona. Men man kommer till match utan två spelare som varit viktiga för laget; Marcelo och Xabi Alonso. I början av veckan sas det att Alonso skulle komma till start till matchen, men han har inte tränat med laget på hela veckan. Utan Xabi Alonso på mitten förlorar man mycket trygghet.

Getafe var tidigare ett lag som alltid var på den nedre delen av tabellen. Men på senare år har laget utvecklats mycket och idag är de snarare ett mitten lag. Förra säsongen spelade de i Europa Leauge, det är en stor förändring. Jag vet inte vad den stora förändringen beror på men jag har en teori: Av Getafe har man alltid fått en bild som Real Madrids b-lag. De spelare som inte längre platsar i laget eller Castillaspelare som behöver rutin brukar de vita låna ut eller sälja till detta lag. Vi har under årens gång sätt ett Getafe präglat av Real Madrid. Idag finns inte samma utmärkande tendes kvar i Getafe, i alla fall inte på samma sätt. De har inte lika många spelare kvar från Real Madrid och man står på egna ben och det har gjort dem gott. De har gått från ett lag som levde på Real Madrid till att bli ett eget lag med egna spelare och en egen identitet.

Tidigare år har Real Madrid haft lite svårt mot just Getafe men man har också alltid lyckats vinna mot dem. Vem minns inte matchen våren 2010 när Real Madrid vände och vann efter att Getafe fått en straff efter Pepes ökända utbrott och Iker Casillas räddning? När dessa två möts får vi i de flesta fall se riktigt underhållande fotboll.

Utöver den lilla Madridderbyt väntar en helg med en hel del intressanta matcher. Barcelona tar emot Real Sociedad och det bör inte vara några problem för hemmalaget men sen så har det katalanska laget en del skadade spelare. Omgångens mest intressanta match är den mellan Atlético Madrid och Valencia. Valencia kommer in i denna match med stort självförtroende efter att ha spelat 1-1 mot Barcelona i cupen i veckan. En annan match som bör bjuda på mycket bra fotboll är den mellan Athletic Club Bilbao och Espanyol. En match som kan bli omgångens uppstickare är Sevilla mot Villareal. Villareal må ligga på en 18:e plats i tabellen men de lyckades att hålla 0-0 mot Barcelona förra helgen.

De båda Högaborgssönerna Martin och Marcus Olsson kommer att sammanföras på nytt. Inte sedan säsongen 2005 har de spelat tillsammans, för i januari 2006 tog Martin steget över till Blackburn. Nu, 6 år senare går tvillingbrorsan samma väg.

Efter fyra säsonger och 100 matcher i Halmstads BK så tackar alltså Marcus för sig. Under vinterturnén med landslaget skaffade sig Marcus sin första internationella spelarerfarenhet på seniornivå, men nu kommer den att spädas på rejält då han skrivit på för Blackburn Rovers.

Marcus är en offensiv spelare som i första hand spelar vänstermittfältare, men som också spelat forward med viss framgång.

Avtalet, som löper på två och ett halvt år, gör att Marcus kommer att vara Blackburnspelare t.o.m sommaren 2014.

Real madrid satte redan från början ett högt tempo, hade en högpress och de såg helt annorlunda ut än mot barcelona i veckan. Kaká var aktiv i spelet och försökte med en del saker och de funkade till stora delar. Man var fast besluten om att man skulle vinna matchen. Det tog Atletico Bilabo 7 minuter att komma till sitt första anfall. I den 12 minuten hade Kaká en chans att göra mål. I kontringen som följde lyckades Llorente göra mål efter en snabb omställning.

Allt som tiden gick bakade Real Madrid hem och tappade sin höga press samtidigt som Atletico Bilbao tog över. En stund var faktiskt de det bättre laget på plan. I den 21 minuten gjorde Marcos 2-0 men han vinkades för offside. Real Madrid hade stora problem med Atletico Bilbaos kontringar, det blev farligt nästan varje gång. I den 22 andra minuten försökte Granero med en volley men den gick rätt i famnen på målvakten. I den 23 minuten gav Cr7 en passning till Benzema som bara behöver placera bollen men han lyckades inte styra den utan han skickade den rätt upp i luften. I den 25 minuten gjorde Marcelo 1-1 efter att laget spelade sig snyggt igenom Bilbaos försvar. Efter 1-1 målet tände matchen till och Real Madrid satte igång med sitt intensiva anfallsspel igen. Real Madrid började försöka med sina långbollar, de blev inga farliga anfall utav det. De farliga chanserna hade de när de tog sig tid att spela sig igenom sina motståndares försvar.

Cristiano verkade spela för sig själv, han passade inte sina medspelare trots att de hade fantastiska positioner. Han gav sig på det omöjliga och misslyckades. Benzema började komma igång allt mer efter en minst sagt svag start. I den 34 minuten hade Kaka ett fint skott på mål men den gick strax utanför. I kontringen hade Llorente en fantastisk chans att göra mål men Casillas räddar. I nästa anfall för Real Madrid ville Kaká göra mål och missade att Benzema stod ensam i straffområdet. Kaká tog ett skott men det blev inget av det. I den 42 minuten satte nog alla Real Madrid fans hjärtat i halsgropen när Susaeta trampade Casillas på foten. Han blev liggande och vred sig i smärtor. Han klarade sig dock. Men det sista Real Madrid behöver är att Casillas blir skadad.

Real Madrid reagerade precis som väntat på Barcelona förlusten. Man kom ut i denna match som ett helt annat lag. Man anföll, spelade snabbt och hade en sak i tankarna, att vinna. Det enda som var negativt med den första halvleken var att spelarna var lite väl övertända och drog på sig en del onödiga kort.

Det första som hände i den andra halvleken var att Itturaspe drog ner Kaká i straffområdet. Det blev straff. Cristiano tog den och som alla andra gånger han tagit en straff satte han den. I den 49 minuten kom Real Madrid loss i en kontring. Benzema hade Kaká och Cristiano Ronaldo med sig. Han passade Cristiano som stod mitt i straffområdet men han krånglade till det och chansen försvann. Matchen lugnade ner sig men det var fortfarande Real Madrid som hade övertaget. Kaká levererade fantastiska passningar till sina medspelare gång på gång. Och hans skott på mål var inte helt ofarliga heller.

I den 65 minuten fick De Marcos rött kort efter att ha fält Özil i straffområdet. Domaren dömde straff. Cristiano tog den och återigen blev det mål. Benzema bytts ut mot Higuain i den 68 minuten. Kaka spelar fram Özil som sätter bollen bakom målvakten men döms för offside helt rätt. Real Madrid valde att byta in Lass i slutet av matchen istället gör Esteban Granero som bortsett från sitt volleyskott i första halvlek var ganska osynlig. Med en kvart kvar hade Higuain öppet mål då han rundat målvakten men han missar. I den 79 minuten valde man att byta ut Kaká mot Callejón. Allt som matchen led mot sitt slut gav Bilbao upp och Real Madrid tog över allt mer. Callejón fick en öppnande passning av Higuain i den 85 minuten. Han hamnade man mot man med målvakten och i de lägena är Callejón felfri. Han satte den. Efter det anfallet bröt Bilbaos försvar samman totalt. Callejón var själv nära att minuten senare göra 5-1 men den gick ut till hörna. Och ett par minuter senare bjöd han tillbaka till Higuain med en passning framför mål men det var inte Higuains kväll.

Bilbao spelade riktigt bra och gav Real Madrid en riktig match. Det som skiljde lagen år var att Real Madrid hade ett organiserat försvarsspel. De lyckades alltid att rensa i sista sekund eller ställa offside. De hade stora problem med kontringarna. Men det var ett problem de lyckades lösa under andra halvlek. Mot slutet av matchen tröttnade Atletico Bilbao och Real Madrid blev till slut en storlek för stor.

Kaká var tillsammans med Marcelo och Özil de tre bästa spelarna på plan för de vita. Kaká spelade helt magiskt, hans framspelningar var av klass och han var hela tiden aktiv i matchen. Det var riktigt kul att se honom skina. Nu kanske kritiken mot honom kan lugna ner sig lite. Marcelo var fantastisk han med, han ägde sin kant både defensivt och offensivt. Özil var ett ständigt hot som alltid. Den spelare som jag blev besviken på idag var Granero. Han var för det mesta helt osynlig. Han hade ett volleyskott på mål och det var det enda.. Han kan mycket bättre än så. Något annat som gjorde mig besviken var Cristianos ovilja att passa till sina medspelare eller överhuvudtaget involvera de i sina anfall. Han gav sig på omöjliga saker istället för att passa spelare som stod bättre positionerade. I Bilbao var den bästa spelaren Llorente som var ett ständigt hot så länge han var på plan. Varje anfall han var delaktig i blev farlig. Och sen ska man inte heller glömma att Bilbaos försvar var fantastiskt. De lyckades stoppa Real Madrid från att göra mål i början av matchen när de var som allra mest effektivast.

Real Madrid vann matchen mycket rättvist med tanke på vilken match de spelade. De gjorde det de skulle göra, reagera på förlusten mot Barcelona och visa att man faktiskt är ett fantastiskt lag. Inte bara för fansen, men för sig själva. De behövde se vad de kan göra om de verkligen vill. De spelade mot ett tufft motstånd idag, men de spelade ett fantastiskt offensiv utan att riskera försvaret. Nu väntar den andra omgången av el classico i copa del rey. Jag hoppas att man tar med sig det vi såg idag till katalonien. Vill man vinna måste man också våga satsa tycker jag. Den tokdefensiv vi såg mot Barcelona i onsdags kommer inte att ge Real Madrid någon vinst. Man måste ta initiativet och anfalla som man gjorde idag. Jag tycker att de ska spela med samma taktik och samma spelare på onsdag. Och absolut behövs Kaká på plan. Han var kreativ och gjorde en hel del fantastiska saker.

Av: Sara Khatmi

that’s too hard to read.
But if you look,
you’d see how you look through my eyes,
But now one more chapter’s gone by

It’s time to move on;
even though I’m not ready.
I trust where you’re heading.
Even though It’s not easy”
”Love that lets go” (Miley Cyrus, 2010)

Jag såg Kaká första gången i det brasilianska landslaget under Confederations Cup 2005. Brasilien vann det mästerskapet och jag lärde mig ett nytt namn. Kaká. Sedan dess har jag följt allt han har gjort, sett hans magi. Jag besökte San Siro och jag kommer ihåg guidens ord om Kaká när vi gick in omklädningsrummet. ”Kaká kommer att gå till historien som en av de största.” Året var 2007 och han hade precis gått på sommarledigheten efter att ha vunnit, champions leauge. Samma år överöstes han av priser. Guldbollen, Fifa worlds best player, skyttekung i Champions Leauge, bästa anfallaren i Champions Leauge bland många andra priser. Det var hans bästa säsong.

Två år senare var det dags för Kaká att börja på nästa kapital i sin historia. Han valde att lämna Ac Milan, där han var älskad av fans, medspelare och motspelare. Han uppfyllde en dröm. Att spela i Real Madrid. Så den 9 Juni skrev han på för klubben, han var överlycklig. Tittar man på videon från den dagen är han i chock av all uppståndelse. Hans leende gick från öra till öra. Jag var överlycklig. Kaká, min stora favorit, den spelare jag alltid älskat och hållit som en av världens bästa spelare hade skrivit på för mitt favorit lag, Real Madrid. Det var den perfekta spelaren för klubben. Han skulle vara den kreativa mittfältaren framför Xabi Alonso. Han skulle leverera fantastiska passningar till Higuain och cr7. Han skulle vara kungen av Santiago Bernabeu. Men inget gick som planerat. Tiden i den vita klubben har blivit en mardröm.

Efter en bra start i klubben skadade han sin häll och missade ett par veckor under slutet av den hösten. Han kom tillbaka under våren men något var inte ok. Trots problemen gjorde han tillräckligt bra ifrån sig under sin tid på planen för att bli uttagen i det Brasilianska landslaget VM 2010. Men där hände något. Han skadade sig i knät, riktigt illa och med det började hans helvete. Han anklagades för att ha spelat VM skadad. Han fick gång på gång förklara sig, be om ursäkt. Samma sommar köpte Real Madrid Mesut Özil. Medan Kaká kämpade med rehabiliteringen tog Özil över hans plats i startelvan och han vann också Mourinhos förtroende. När väl Kaká kom tillbaka såg han att det inte längre fanns en plats för honom, han var ersatt. Han kämpade för att vinna tillbaka sin plats. Men han var sig inte lik, det var inte samma Kaká som kom tillbaka. Hur skulle det kunna vara samma person? Han hade spenderat hela sin rehabiliteringstid med att be om ursäkt för att han fanns och få höra att han inte längre behövs, de hade ju Özil. Han hade inget självförtroende kvar. Hur är det tänkt att han skulle spela som sitt gamla jag när han inte trodde på sig själv. Samtidigt som laget under den tid han var borta byggt upp ett nytt spelsystem under Mourinho, han hade svårt att hitta sin roll på planen. Och när han väl gjorde det dröjde det flera veckor innan han fick nästa chans, han behövde mer speltid. Men det fick han aldrig.

Förra sommaren fick han spendera hela sin ledighet med att gång på gång be om ursäkt för sin existens, dementera rykten om att han skulle byta klubb. Det kändes som om till och med real madrids ledning gett upp på honom för inte en endaste gång under förra sommaren visade Real Madrid på något sätt sitt stöd för sin spelare. Han valde att ge sig själv en sista chans i real madrid i år. Det började ju super bra. Media skanderade ”Kaká är tillbaka!” och fansen i Kina älskade Kaká. Men så sprack den ballongen. Hela säsongen har man letat efter fel i Kaká och allt han gjort. Han fick starta de båda matcherna mot Malaga. Och ingen tror att han fick den platsen för att han gjort sig förtjänt av det, det måste bero på att man vill vila Özil. Fansen har gett upp.

Jag måste ha hört kommentaren ”Kaká är slut” tusen tals gånger. Jag tror inte på det. Kaká finns kvar, under hela hösten har jag sett honom spela och under alla problem, bristen på självförtroende, tröttheten att behöva be om ursäkt och kämpa i motvind hela tiden finns han kvar. Han skiner igenom lite då och då. Då och då ser man honom ge sina genialiska passar eller göra bort sin motståndare som han en gång brukade. Han är inte klar som spelare. Trots all kritik och alla problem har han under de tre år han varit i klubben lyckats åstadkomma en hel del. Jag vill minnas Kakás tid i Real Madrid för de här ögonblicken.

Kaká-allt det magiska han gjort

I sommar är det dags igen. Det är dags för honom att fortsätta till nästa kapitel. Real Madrid behöver honom inte längre. Han förtjänar bättre. Han förtjänar att minnas som en av de absolut största, inte för det han blivit i Real Madrid. Han förtjänar att finnas i en klubb där han uppskattas, där det han gör behövs. Han kommer aldrig bli själv igen, inte till 100 procent. Men han har kvar att ge. Han kan vara en tillgång för vilket lag som helst. Han behöver en klubb där han kontinuerligt får spela, där han kan visa världen vilken fantastisk spelare han är.

Jag önskade att slutet för Kaká i Real Madrid skulle varit mer lycklig. Jag hoppades på att han skulle avsluta sin karriär där och gå till historien som en av klubbens stora legender. Som Zidane. Men så blev det inte.  Istället lämnar han klubben och hittar kanske tillbaka till sig själv och visar världen igen vilken fantastisk spelare han är.

/Sara Khatmi