Det finns gånger då förväntade toppmöten s.k ”Clash of the Titans” blir intetsägande, låsta sömnpiller som knappt kan älskas ens av de mest hängivna fans. Men det finns också sådana som det möte som denna kväll stod mellan Villas Boas Chelsea och Sir Alex Manchester United. När de båda fältmarskalkerna styrt sina styrkor färdigt för dagen och krutröken hade skingrats stod det 3-3 på resultattavlan. Chelsea hade en 3-0 ledning men glömde knyta ihop säcken, den som har hjärtat i det blå lägret tycker nog att Sir Alex och hans mannar( som vanligt?!) hade benäget bistånd av hovdomaren Howard Webb, som hittade i alla fall en väldigt billig straff.

Att skriva om, prata om eller ens tänka på Chelsea Football Club idag är omöjligt utan att man osökt kommer att få kaptenen John Terry i tankarna. I dagens match saknades han med en knäskada, och med tanke på att det inte direkt var Swindon Town( inget ont om dem) som stod för motståndet så får man ju utgå från att André Villas Boas visste vad han gjorde när han ställde över Terry.

 Den senaste tiden har ju berört de rasistiska anklagelser som Terry står inför. Rättegången är uppskjuten till juli och eftersom Fabio Capello och FA har klargjort att John Terry inte är lagkapten för England till dess att saken är löst så kommer England att ha en annan lagkapten i EM. Nu är inte den väldige Terry någon som nöjer sig sådär lätt med sådant utan har gått ut och förklarat att han mycket väl kan tänka sig att bojkotta EM i sommar. Frågan är dock vem eller vilka som har mest att förlora på detta, jag är nämligen tämligen övertygad att om Terry bojkottar sommarens landskamper så kommer han inte att återvända till det engelska landslaget överhuvudtaget. Jag har många gånger, till mina bekanta Chelseafans stora förtret, drivit tesen att John Terry är ”over the hill”. I takt med att den ena fadäsen efter den andra passerar revy i såväl Terrys privatliv som hans fotbollsdito så har han tappat lite i den lyskraft och säkerhet han tidigare haft.

 Är man krass så har John Terry aldrig varit någon vidare fotbollsspelare med bollen vid fötterna, men då spelet även går ut på att använda huvudet( till att nicka med i Terrys fall) och att visa Hamrénsk shining så har Terry varit en mittback av högsta rang. Lägg därtill att mittbacken måste vara begåvad med ett av fotbollsvärldens största självförtroende så inser man att John Terry är ett namn som kommer att låta höra om sig i många år framöver.

I dagens match kom André Villas Boas till spel med duon David Luiz och Gary Cahill i mittförsvaret. Luiz hade en intensiv smekmånad i inledningen av sin Stamford Bridgekarriär. Efter hand har mycket kommit att handla om en påstådd bristande defensiv och om en och annan opolerad insats i stort. Jag måste dock säga att jag är förtjust i den frejdiga brassen och hans optimistiska spelstil. Cahill och andra sidan är en mera klassiskt, elegant och kontrollerad mittback. För övrigt kan Cahill mycket väl komma att bli den spelare som ersätter Terry i landslaget om denne väljer att bojkotta EM. Jag har svårt att tycka att det skulle bli en försvagning, då Cahill skulle vara en spelare som sätter laget före jaget, något som inte alltid visat sig vara Terrys främsta gren..

Lika mycket som dagens drabbning fördes på planen och på managernivå så var det en kamp på läktaren med att ge sitt stöd för det egna laget och att häckla/psyka motståndarna. Så fort Manchester Uniteds mittback Rio Ferdinand rörde bollen så skanderade United fansen: ” There´s only one England captain” ackompanjerat av ett klassiskt belåtet hurrande så fort 33-årige Ferdinand var med i spelet. På samma sätt gjorde Chelsea-fansen sitt yttersta för att häckla den hittills så fladdrige målvakten David de Gea. Spanjoren hade också en osäker inledning när han hamnade lite fel på en crossboll tidigt i matchen.

United tog sedan tag i taktpinnen och kom att dominera skeendet i större delen av den första halvleken och man vädjade vid två tillfällen till domaren Howard Webb att denne skulle blåsa straff, han viftade dock avvärjande med handen. I takt med att domsluten blev allt mer kontroversiella så intensifierades publikens skanderande i Terry/Ferdinandfrågan, vilket i sin tur fick spelet på planen att bli allt tuffare.

I den 36:e minuten öppnades målkontot för dagen när den olycklige Jonny Evans, som jag för övrigt inte tycker platsar i ett lag av Manchester Uniteds kaliber, lyckades med konststycket att komma i vägen för bollen sedan de Gea försökt avvärja Sturridges skott. Ett självmål kan ofta vara ett nästa inspirerande gott sätt att göra mål på och klockan hann inte snurra mer än ett varv efter pausteét innan det var dags på nytt. Det blev en helt igenom spansk sekvens då Fernando  Torres slog en superb crossboll som Juan Mata bombade in bakom en lika fastfrusen som chanslös De Gea. Jag tror att det är den typ av sekvenser som fortfarande får André Villas Boas, och Chelseafansen också för den delen, att fortfarande tro på att man kan jaga ifatt de båda Manchesterlagen.

Fernando Torres, som för övrigt har fått så mycket skit sista året att han skulle kunna gödsla en mellanstor svensk bondgård, tycker jag gör en godkänd insats. Låt vara att han fick ett gyllene läge att avgöra i andra halvlek och missade, det var liksom inte där Chelsea tappade matchen. Torres har ett rörelseschema som blir allt bättre och distinktare, han ser inte lika vilsen ut som han stundtals gjort sen han flyttade till London. Nu ska ni som tycker att jag är totalt ute och seglar ha klart för er att jag är Liverpoolsupporter och därför, per definition, inte hyser några varmare känslor för nämnde spanjor.

Chelsea kunde även något turligt trycka dit trean, införpassad i nät av David Luiz. Då var det väl få som trodde att Sir Alex skulle få några poäng att frakta längs M6 hem till Manchester. United ville dock, som så ofta förr, annorlunda. Mycket av eftersnacket kom dock handla om sättet man fick poängen på. Howard Webb har ett rykte om sig att vara United och Fergusons hovnarr..förlåt,hovdomare, och han skulle inte göra någon besviken denna dag heller. Två minst sagt softa straffsparkar gjorde att United fick häng. Med ca dryga 20 minuter kvar var ställningen 3-2 till Chelsea. Speciellt den andra straffsparken är det ett under att Webb hittar. Unge Welbeck trampade på Ivanovics fot och stöp som om han vore skjuten. Kan man inte stå upp i en sån närkamp har man slarvat med fysen så till den grad att man inte borde spela seniorfotboll överhuvudtaget.

Det kändes efter detta oundvikligt att även en kvittering skulle komma, och i den 84:e matchminuten kunde Javier ”Chicharito” Hernandez från nära håll, och tillika helt omarkerad, nicka in Giggs vackra inlägg. Det saknades inte chanser på slutet, och det var Chelsea som var närmast genom Mata och Cahill.

Det var en vacker match, en galen match, och en match som nog var Chelseas sista chans att få något som helst häng uppåt. Att leda med 3-0 på hemmaplan mot Manchester United och sen tappa vinsten är ju ungefär som att få gå hem ensam efter att ha haft den snyggaste tjejen i skolan med sig på balen. Någonstans tror jag ändå att André Villas Boas väljer att bära med sig de tre målen och det snabba omställningsspel som man bitvis fortfarande besitter. Det andra målet är fotbollskonst som verkligen får en att se fotbollen som en tavla. Med snabba raka penselstreck får spelarna, spanjorerna i det här fallet, färgerna i den stora fotbollspaletten att harmoniera på ett sätt som får det att vattnas i munnen på oss som älskar det här spelet.

Nu gäller det bara för André Villas Boas att se till att spelarna har samma palett nerpackad i trunken varje vecka.

För Sir Alex Ferguson handlar mycket om att lösa gåtan om varför man gång efter annan sätter sig i underlägen fast att man är det spelförandelaget. Man har ett försvar som under ett flertal år har rankats bland världens absolut främsta, bl.a ansågs ju Ferdinand/Vidic länge vara det absolut vassaste mittbackspar som gick att frambringa. Nu börjar åren dock sätta sina spår på de båda mittbackarna, och i takt med att det går långsammare och skadebenägenheten blir större så blir laget allt mer sårbart för snabba omställningar. Evans är inte bra nog och Rafael är inte disciplinerad nog att lösa sådana situationer och därför kan det vara all idé att fasa in Smalling och Jones som permanenta mittbackar istället för att låta dem vikariera lite varstans där de behövs. På nåt sätt tror jag dock att ”den gamle” har även detta under kontroll, han brukar ju ha det…

Men vi börjar från början. Lagen ställde upp med ganska väntade elvor. Newcastle gjorde två ändringar sen matchen mot Blackburn där Ba och Perch ersatte Ameobi och Ben Arfa. Alan Pardew valde alltså till en början att bänka nyförvärvet Cisse.
Aston Villa ställde upp med i princip samma lag som senast mot QPR. Man hade hela tre spelare i startelvan som tidigare spelat i Newcastle. Charles N’Zogbia var en av dem och det var även han som hade matchens första farlighet när han försökte skruva in en boll precis vid straffområdeslinjen. Tyvärr stack bollen iväg lite väl mycket.
Matchen var annars ganska chansfattig. Aston Villa hade ett ganska bra läge i 27 minuten men Bent fick inte till avslutet riktigt och Krul kunde enkelt rädda.
Två minuter senare var det dock dags för matchens första mål när Demba Ba slog till för 16 gången denna säsong. Ett fantastiskt facit för senegalesen som firade målet med sin nya radarkompis, landsmannen Cisse.
När klockan hade tickat fram till den 47 minuten hade Newcastle en ganska bra chans att gå fram till 2-0. Cisse fick dock inte riktigt till nicken så den smet utanför.
Robbie Keane ville dock annat och fem minuter in på första halvleks stopptid som var sex minuter kunde han kvittera. Den rutinerade anfallaren passade snyggt till N’Zogbia som hittade Keane inne i boxen och han kunde enkelt stöta in 1-1.

I andra halvlek hade Newcastle direkt en riktigt het chans där Guthrie först slog ett inlägg till Ba som nickade. Dunne kunde med nöd och näppe rensa bort bollen innan den gick in i mål. Returen från Cisse resulterade inte heller i något mål och 1-1 stod sig.
Men nyförvärvet från Freiburg ville visa Newcastles fans vad han är bra på. Efter 71 minuter blev drömdebuten ett faktum. Jonas Gutierrez slog ett väldigt tidigt inlägg som hamnade hos fötterna på Cisse som på uppstuds drog till rakt upp i krysset. Ett fantastiskt fotbollsmål som han inte glömmer i första taget.

Sedan var det egentligen bara för Newcastle att spela av matchen. Aston Villa hade dock en riktigt bra chans när Gary Gardner språngnickade. Krul räddade dock och fick tag i bollen innan inbytte Heskey hann fram med en tå. I slutskedet fick Demba Ba lämna planen till stående ovationer och nu har fansen inte bara en, utan två fantastiska anfallare.

Newcastle tog en viktig seger och ligger just nu femma i Premier League. Aston Villa får jobba vidare på en hittils ganska dålig säsong. Laget ligger på en trettonde plats och har just nu åtta poäng ner till nedflyttning.

Foto: Okänd

Tabellsexan Newcastle har haft en väldigt fin och otippad form nästintill säsongen igenom. Innan dagens match har man, under de sex senaste omgångarna, plockat tolv på utav arton möjliga. Senaste matchen var mot bottenlaget Blackburn och där blev man fullkomligt utspelade – men ändå lyckades man vinna över Martin Olsson och co. med 2-0. Ett självmål och ett väl placerat skott från Obertan var det som passerade Paul Robinson i Blackburns mål denna gång. Utöver långtidsskadade Steven Taylor och Sylvain Marveaux, så saknar The Toons avstängde Yohan Cabaye och Cheik Tiote som fortfarande är kvar i Afrikanska mästerskapen med sitt Elfenbenskusten. Demba Ba och Pappis Demba Cisse är dock tillbaka och bildar säkerligen de två anfallsplatserna denna afton, om de är fit for fight vill säga.

Bortlaget, Aston Villa, som ligger på en stabil trettonde plats har under de sex senaste matcherna fått med sig åtta poäng och medparten av dem kommer från de tre senaste matcherna där man lyckades besegra Wolves och köra oavgjort mot Q.P.R och Everton. Aston Villa har den snabbe yttern Marc Albrighton och den stabila mittbacken James Collins skadade och därmed inte tillgängliga för spel denna omgång. En som dock är tillgänglig och troligtvis kommer starta är målvakten Shay Given som tidigare spelat i just Newcastle och han sade till avfc.co.uk att även om det skulle kännas konstigt att återvända till St.James, så måste man vara professionell.

- Man måste gå vidare i sitt liv och din karriär och det handlar om Aston Villa nu och vi går upp dit för att försöka få tre poäng och det är det viktiga.

Om ni inte är på matchen live, så går det lika bra att se den från TV-rutan och då ska ni bänka era huvud framför Viasat Fotboll 14:30. Förhoppningsvis blir det en underhållande tillställning.

De hade fula(tyckte jag då i alla fall) orange tröjor och ett ganska slätstruket lag som hade långhåriga benknäckare med Kenny Hibbitt i spetsen. Trots ett ganska trubbigt lag så hade man en del meriter under sjuttiotalet, medan åttiotalet visade sig bli ett totalt mörker och sedan dess har man tagit sporadiska kliv upp i finrummet men oftast fått ge vika efter en ett eller ett par säsonger.

Den senaste sejouren är nu två säsonger lång och den sympatiske irländaren Mick McCarthy har trots begränsade spelarresurser lyckats hålla Molineux hjältar kvar i den högsta divisionen. I våras var det dock verkligen ” A close call” när Wolves, efter förlust i sista matchen, klarade sig kvar pga att bottenkollegorna Birmingham och Blackpool förlorade. Man slutade på den sjuttonde platsen, dvs den som är den sista säkra platsen.

Cricketsammanslagning

Men var börjar då historien om Wolverhampton Wanderers? Jo 1877, då ett gäng skolpojkar bildade en klubb efter att deras rektor i St Lukes church school introducerat dem för en fotboll. Två år senare slog man sig ihop med den lokala cricket och fotbollsklubben och vips så var Wolverhampton Wanderers ett faktum.

För oss som följt Wolverhampton från senare delen av 70-talet och fram till idag så är det ett ganska oansenligt lag med mycket blygsamma meriter, men sett ur ett större historiskt perspektiv så har Wolves inte bara många meriter utan har även under vissa perioder i historien ansetts vara en maktfaktor. T.ex så vara man 1888 en av grundarna av ”Football League” och man var även med när Europacupen drog igång på slutet av 50-talet, dvs det som vi idag känner som Champions League.

De tidiga åren

Redan den första ligasäsongen 1888-89 visade Wolves goda takter när man slutade trea i ligan och gick till final i FA-cupen, en final som man förlorade med 3-0 mot Preston. Man var därefter ett stabilt ligalag fram till 1906, bl.a med en FA-cupvinst 1893. 1906 åkte man däremot, efter 18 år i högsta ligan, ner i andra divisionen. 1908 lyckades man överraskande, som division två-lag, vinna FA-cupfinalen mot Newcastle. Ligaspelet var dock ingen munter historia och 1923 åkte man ner ännu en division efter att ha fört en tynande tillvaro i tvåan. Man tog sig dock tillbaka till tvåan året efter och där kämpade man i åtta år innan man äntligen kunde ta steget upp igen 1932, 26 år efter att man tvingats lämna ligan.

Åren innan världskriget var Wolves ett av de mer framstående lagen utan att för dens skull nå anda fram. Såväl 1938 och 1939 slutade man tvåa i ligan efter Arsenal respektive Everton. 1939 lyckades man också med konststycket att, starkt favorittippade, förlora FA-cupfinalen mot Portsmouth.

Stan Cullis och Billy Wright

Efterkrigstidens Wolves kom till stor del att präglas av den fd spelaren Stan Cullis som förde laget till FA-cupvinst 1949 samt tre ligavinster under 50-talet. Wolves stora stjärna under denna period var centerhalven Billy Wright som blev den förste spelaren i världen som nådde 100 landskamper. Han slutade på 105 landskamper för England, varav 90 som lagkapten. Wright förblev Wolverhampton trogen under hela sin karriär och gjorde sammanlagt 490 matcher för klubben under 21 säsonger.

Cullis framgångar brukar lite elakt sägas vara ett resultat av en ”sparka och spring” taktik där bollen, så snabbt som möjligt, skulle in i motståndarnas straffområde där man skulle fylla på med folk. Inte det vackraste man sett, men det var ack så effektivt.

Wolves blir ett storlag

I takt med att framgångarna ökade samt att man blev en av de första klubbarna i England så ökade Wolves ekonomiska status i Europa dramatiskt. Man lyckades invitera flera av de stora lagen i Europa till att spela vänskapsmatcher på Molineux. Bland annat fick den här tidens stora suveräner Real Madrid se sig besegrade med 3-0 på Molineux. En annan storhet som fick på nöten var det ungerska storlaget Honved med Ferenc Puskas och flera av de andra ungerska storstjärnorna från denna tid. Detta var för övrigt den första match som sänides live i brittisk TV.

I och med att Wolves storhetstid kom i slutet på 50-talet så var man ett av de första brittiska lag som fick spela i dåtidens Champions League, Europacupen.

1960 kan sägas vara Wolves sista riktigt stora säsong när man vann FA-cupen, kom tvåa i ligan och blev det första lag att göra 100 mål under på varandra följande säsonger. Wolves började sedan så sakteliga sin kräftgång och 1964 fick Stan Cullis sparken och Wolves åkte ur för första gången på över 30 år. Sejouren i tvåan varade i två säsonger innan man åter var på plats i finrummet.

Amerikanska mästare

Wolves var under denna tid känd för att testa nya grepp och 1967 spelade man i en amerikansk liga som hette United Soccer Association. Ligan bestod av tolv stycken lag från Europa och Sydamerika. De fick varsitt lokalt namn, Wolves hette Los Angeles Wolves och vann den västra divisionen. Senare blev man amerikanska mästare sedan man besegrat Washington Whips i finalen. Bakom det namnet dolde sig skotska Aberdeen.

Att säga att Wolves inte har haft framgångar efter Cullis är att ta i. Klubben tog sig t.ex till final i den allra första upplagan av UEFA-cupen 1972 efter att bl.a ha slagit ut Juventus i kvartsfinalen. I finalen fick man dock ge sig mot Tottenham Hotspur. Man hade dessutom två ligacupsegrar 1974 och 1980 mot Manchester City respektive Nottingham Forest.

De mörka åren

1980-talet blev en mörk tid för klubben. Efter att ha gjort en del dyra värvningar samt tvingats till att bygga om en hel läktare så hamnade klubben i ekonomiska svårigheter och det såg ett tag ut som att klubben skulle gå under. Klubben räddades av bröderna Bhatti, det visade sig dock att ”räddarna” var helt ointresserade av klubben och fotboll. Man var intresserade av arenan och marken runt omkring som man ville exploatera för egen vinning. Efter flertalet konstiga investeringar drevs både klubbens ekonomi och sportsliga framgångar i botten. Man blev nedflyttade tre år i rad 1984-1986 och hade nu hamnat i division fyra.

 Bhatti hade nu drivit klubben fullständigt i botten och det blev Wolverhampton stad tillsammans med företaget Gallagher Estates Limited som räddade klubbens existens.

Steve Bull

Mycket av det som ledde till att Wolves kunde starta en klättring tillbaka i seriesystemet berodde på en anfallare vid namn Steve Bull. 1986 kom han till Wolves från West Bromwich, till vilka man betalade 64000 pund. Detta skulle bli en summa som den 21-årige engelsmannen skulle komma att betala av många gånger om. På fjorton säsonger på Molineux gjorde Bull över 300 mål. Han är den som i modern tid lyckats med konststycket att bli uttagen i engelska landslaget när han spelade i tredje divisionen. Han gjorde 13 landskamper och 4 mål totalt och slutade sin karriär utan att någonsin ha spelat Premier Leaguefotboll för Wolves.

Vägen tillbaka

Under Graham Turner, den manager som signade Steve Bull, så tog sig Wolves från att vara ett mediokert division fyralag till att bli ett stabilt division tvålag. Men det gick troll i det där med att ta steget upp. Premier League hade nu bildats och i serien under hade man nu infört en form av playoffspel för att ta sig till Premier League. I slutet på 90-talet och början på 2000-talet tog sig Wolves sig till Playoff-spel många gånger, men fick vika ner sig. Det var först säsongen 2002/2003 som man tog sig tillbaka till finrummet efter vinst i Playoffinalen mot Sheffield United.

Wolves första säsong i högsta ligan på 19 år slutade i moll. Man lyckades med bedriften att  inte vinna en enda match på bortaplan och då klarar man sig inte kvar. Det blev återigen till att kämpa för en plats i fotbollens högborg, Premier League. Man värvade i slutet av 2004 lite hastigt den förre förbundskaptenen Glenn Hoddle. Det skulle visa sig att det inte var lösningen på Wolves problem och Hoddle lämnade självmant klubben sommaren 2006.

När man inför säsongen 2006/2007 anställde den sympatiske Mick McCarthy gjorde man ett vägval som innebar att man skar ner i lönebudgeten och satsade på mindre välbetalda stjärnor och mer unga spelare. Det var säsongen 2008/2009 som man tog sig tillbaka till den högsta ligan, mycket tack vara den relativt nye och vasse forwarden Sylvan Ebanks Blake.

Wolverhampton Wanderers har sedan dess klarat av att behålla PL-statusen, även om det minst sagt var ett gränsfall i fjol. Det fanns dock välvilligt inställda räddningsplankor i form av Blackpool och Birmingham som på säsongens sista och rafflande dag inte lyckades med att hålla Wolves bakom sig. När vi ska summera årets serie om tre och en halv månad är jag inte alls säker på att det har funnits lika generösa räddningsplankor…

Arsenal

In:

Thierry Henry (New York Red Bulls) – lån.

En av Arsenals största genom tiderna valde att göra comeback i Arsenal. Ett två månader långt lån skrevs på och redan i första matchen mot Leeds gjorde Henry mål. Succecomeback för fransmannen som betraktas som gud i Arsenal. Ska vara backup för Chamakh som spelar Afrikanska Mästerskapen.

Thomas Eisfeld (Borussia Dortmund)

Under sista dagen valde Arsenal att göra klart med den 19-årige tysken Thomas Eisfeld. Ses som väldigt lovande i Dortmund men en tuff skada har förstört karriären. Har under detta året gjort 6 mål och passat fram till 6 i Dortmunds P19-lag. Får prova lyckan i Arsenal istället! En konstig värvning Wenger?

Ut:

Emmanuel Frimpong (Wolverhampton) – lån

Den unge mittfältaren har spelat en del i Arsenal under säsongen men Wenger valde ändå att låna ut honom. Wolves var tidiga med att visa sitt intresse och tog han till Molineux för resten av säsongen. Har varit väldigt bra det lilla han har spelat.

Ryo Myaichi (Bolton) – lån

Japanen som under försäsongslägret i Kina visade upp ett brett register har knappt spelat under första halvan av säsongen och blir nu utlånad till Bolton som verkligen behöver förstärkning. Kan bli en bra värvning för Owen Coyle.

Vito Mannone (Hull) – lån

Målvakten som har gjort en bra räddning under sin karriär i Arsenal skickas nu till Hull istället. Kan kanske bli en nytändning för italienaren?

Sanchez Watt (Crawley) – lån

Håller till i reservlaget och är kanske inte så känd för många. Har varit utlånad de senaste två säsongerna till Leeds, Southend och Sheffield Wednesday. Viktigt för hans utveckling att han får speltid.

Daniel Boateng (Swindon) – lån

19-åringen har gjort ett inhopp i ligacupen under säsongen. Lånas ut till Swindon fram till juni. Viktigt med regelbunden speltid. Kan bli något för Arsenal i framtiden.

Aston Villa

Ut: Elliot Parish (Cardiff), Fabian Delph (Leeds, lån), Nathan Delfuoneso (Leicester, lån), Shane Lowry (Millwall)

In: Enda Stevens (Shamrock), Robbie Keane (Los Angeles, lån)

Kommentar: Villa har haft en anonym mittenplacering hela säsongen, och hade inte alltför höga krav på sig inför januari. Det enda som egentligen hänt man kan reagera på är lånet av Robbie Keane. Keane, vars karriär i stort sett ruinerades under den korta vistelsen i Liverpool, har startat på ett utmärkt sätt. Keane, Agbonlahor och Bent kommer att vara en fruktad anfallsbesättning under våren, och mycket tyder på att Villa kan knipa åt sig en plats på övre halvan.

Blackburn

Ut: Jason Roberts (Reading), Keith Andrews (WBA, free)

In: Anthony Modeste (Bordeaux, lån), Marcus Olsson (Halmstad, free), Bradley Orr (QPR)

Kommentar: Protesterande fans, underpresterande spelare samt bottenstrid, är tre faktorer som kan beskriva Blackburns säsong. På grund av den katastrofala säsongen har man fått sätta extra tillit till nyckelspelarna Samba och Yakubu. Att vara så beroende av två spelare är inte bra. Trots alla problem har laget spelat upp sig det senaste, och på värvningsfronten behöver man varken skratta eller gråta. En neutral transferperiod, helt enkelt. Frågan är hur laget reagerar på att Samba spelar kvar i klubben under våren, efter mittbackens transferansökan…

Bolton

Ut: Jack Sampson (Southend, lån), Gary Cahill (Chelsea)

In: Tim Ream (NY Red Bulls), Ryo Miyaichi (Arsenal, lån), Marvin Sordell (Watford)

Kommentar: Många undrade hur ett underpresterande Bolton skulle reagera på försäljningen av Gary Cahill. Skulle det bli ytterligare nederlag? Sedan den engelska mittbacken lämnat klubben har tre matcher spelats (mot Macclesfield, Liverpool och Swansea), och man har full pott. Kanske blir Bolton starkare som ett lag när en nyckelspelare försvinner. Det skulle inte vara första gången för ett mindre lag i så fall. Håll under våren extra koll på Miyaichi, som hyllades av Coyle flera dagar innan affären löste sig. Managern är känd för att hitta stora talanger. Är en ny storhet på gång?

Chelsea

Ut: Nicolas Anelka (Shanghai), Rhys Taylor (Rotherdam, lån), Gael Kakuta (Dijon, lån), Ben Gordon (Kilmarnock, lån), Patrick van Aanholt (Vitesse, lån), Joshua McEachran (Swansea, lån), Alex (PSG), Kevin De Bruyne (Genk, lån), Philipp Prosenik (Milan)

In: Gary Cahill (Bolton), Patrick Bamford (Nottingham), Kevin De Bruyne (Genk)

Kommentar: Inte helt överraskande var Chelsea ett av de mer aktiva lagen under januaris transferfönster. Någon ny Torresvärvning blev det inte, men tur är kanske det. Det är svårt att kritisera Chelseas transfers, som genomförts mycket smart. Den oönskade duon Alex och Anelka lämnade klubben tidigt, och många av de viktigare talangerna lånades ut för mer speltid. Även nyförvärven ser spännande ut. En landslagsman i Cahill, en jättetalang i De Bruyne, samt en lite vildare chansning i Bamford är inget som kan kritiseras på förhand. På papperet ser det riktigt bra ut inför striden om topp 4. Den svåra delen är att även lyckas knipa fjärdeplatsen i praktiken.

Everton

Ut: Aristotele Nsiala (Accrington, lån), Diniyar Bilyaletdinov (Sparta Moskva), Louis Saha (Tottenham)

In: Landon Donovan (Los Angeles, lån), Darron Gibson (Man U), Steven Pienaar (Tottenham, lån), Nikica Jelavic (Rangers)

Kommentar: Everton kan vara den Premier League-klubb med sämst ekonomi. Det struntade man fullständigt i under januari, och kan nog tillsammans med QPR räknas som den mest lyckade klubben. Även om Saha lämnade klubben, var en ersättare klar i Jelavic redan innan Saha lämnat, så ingen större fara där. Donovan, Gibson och Pienaar kan alla tre räknas som klassvärvningar för ett mittenlag med begränsade resurser. Everton, som varit oerhört svaga under hösten, kan bli farliga i vår.

Fulham

Ut: Alexander Kacaniklic (Watford, lån), Bobby Zamora (QPR)

In: Lasse Christensen (Köpenhamn), Jack Grimmer (Aberdeen), Ryan Williams (Portsmouth), Pavel Pogrebnyak (Stuttgart)

Kommentar: Fulham var inte det mest aktiva laget i januari, utan gjorde hälften av sina affärer sista dagen. Där var det anfallsförändringarna som drog till sig mest uppmärksamhet, då Stuttgarts Pavel Pogrebnyak togs in en stund innan Bobby Zamora såldes till QPR. De båda anfallarna har under säsongen gjort 5 mål var, så om Pogrebnyak anpassar sig snabbt är det förmodligen ingen större skillnad på kvalitet i Fulham nu jämfört med i höstas.

Liverpool

Ut: Danny Wilson (Blackpool, lån), Martin Hansen (Viborg)

In: Danny Ward (Wrexham)

Kommentar: Ingenting hände i Liverpool A-lag, precis som Dalglish sa. Många hävdade att en anfallare var ett måste, med tanke på Liverpools målskytteproblem. Dalglish föredrog tydligen att satsa på att Suárez, som nu är tillbaka efter sin långa avstängning, och Carroll, som ser ut att vara på gång på allvar. De flesta kommer nog ihåg vad Dalglish gjorde med Liverpool förra våren. Förmodligen vet han bäst även i år.

Manchester City & Manchester United

För Manchester-klubbarna blev fönstret lugnare än vad som först förväntats.

I United har många rykten florerat, med varierad sannolikhet. I slutändan blev det som väntat, ett väldigt stilla fönster.

Man började med att skicka Macheda på lån i QPR. Följde gjorde sedan Mame Biriam Diouf (Hannover), Daniel Drinkwater (Leicester), Joshua King (lån,Hull), Darron Gibson (Everton), John Cofie (lån, Antwerpen), Scott Wootton (lån, Nottingham), Oliver Norwood (lån, Coventry) och Ravel Morrison (West Ham).

Den största rubriken skapade Paul Scholes när han kom tillbaka till a-lagsspel efter att ha pensionerat sig i slutet av förra säsongen. Man hann även med att plocka hem Frederic Veseli, från lokalrivalen City. Veseli är en 19-årig försvarsspelare som City inte ansåg vara tillräckligt utvecklingsbar för att ha kvar. Ferguson har dock sett något i schweizaren och bestämde sig för att dra en rövare. I framtiden får vi se vem som hade rätt, det är värt att ha i åtanke att Ryan Giggs spelade ungdomsfotboll i City i mitten av 80-talet, kanske Ferguson har gjort en liknande succé-värvning här?

För Citys del handlade mycket om Carlos Tévez. Tre huvudsakliga klubbar var intresserade, men till slut fallerade alla och argentinaren pryder fortsatt Citys övergödda lönelista.

Försvann gjorde dock Nedum Onuoha (QPR), Wayne Bridge (lån, Sunderland) och Frederic Veseli (Man Utd).

I ungdomsleden skeppades Kieran Trippier (Burnley), Chris Chantler (Carlisle), Alex Nimely (lån, Coventry) och Harry Bunn (lån, Preston) iväg.

Man hann också med att plocka in en spelare, under fönstrets sista dag. Den 32-årige chilenske mittfältaren David Pizzarro hämtades på lån från Roma, efter att bara ha gjort sju matcher från start hittills den här säsongen för den italienska huvudstadsklubben. Pizzarro spelade under Mancini i Inter, men kommer nog knappast att vara en reguljär startspelare för City. Låneavtalet sträcker sig till slutet av säsongen.

Newcastle

Spelare in: Papiss Demba Cissé, Freiburg(okänd summa)

Spelare ut: Alan Smith, MK Dons(lån), James Tavernier, MK Dons(lån)

Kommentar: Newcastle är utan tvekan en av årets plusvarianter i Premier League så här långt. Med ett solitt och bra spel så har man skickat en rejäl utmaning till topp sex lagen.

När det gäller transferfönstret har man valt att hålla en väldigt låg profil. Man har prioriterat två saker, varav man lyckats med en, nämligen att hitta någon form av avlastning för succéforwarden Demba Ba, som vräkt in mål. Det blev den 26-årige senegalesen Papiss Demba Cissé som hämtas in från tyska Freiburg. Det ska bli spännande att se vad ”The Dembas” kan åstadkomma i kampen mot de sex stora i toppen.

Den andra prioriteringen har varit att hitta en mittback, men där gick ”The Toons” bet. Newcastle hade långt gångna diskussioner med Watford om 25-årige Adrian Mariappa, men klubbarna kunde inte komma överens om priset.

När det gäller spelarförluster så är det två lån till League 1-klubben MK Dons. En av spelarna är den landslagsmeriterade före detta Leeds och Manchester Unitedspelaren Alan Smith. Det kommer dock inte försvaga Newcastle nämnvärt då hans status kan liknas vid en rad ur en gammal favoritlåt: ”over the hills and far away”.

Newcastle har som sagt börjat säsongen väldigt positivt och ställer emellan varven till det för de stora. Men då man inte visat musklerna under fönstret och att man fortfarande bygger ett lag så tror jag att Newcastle missar topp sex och slutar sjua, en placering som 95% av Newcastlefansen skulle varit nöjda med innan säsongen. Frågan är om de är det nu…

Norwich

Spelare in: Jonathan Howson, Leeds United(okänd summa), Ryan Bennett Peterborough(okänd summa)

Spelare ut: George Francomb, Hibernian(lån), Oli Johnson, Oxford United(fri transfer), Korey Smith, Barnsley(lån), Ryan Bennett, Peterborough(lån)

Kommentar: Norwich får rätta munnen efter matsäcken och har gjort det fenomenalt så här långt. Man har därför inte gjort några större affärer i detta fönster. Det man har satsat på är framtidsvärvningar i Jonathan Howson,23, från Leeds och Ryan Bennett,21, från Peterborough, båda med U21-landskamper i bagaget. Man har dock valt att låta Bennett stanna kvar i Peterborogh på lån säsongen ut.

Klubben har ett bra utgångsläge, men när man kommer fram i februari-mars behöver man en bred och slagkraftig trupp och det har man inte. Grant Holt och co får spela Championshipfotboll nästa säsong.

QPR

Spelare in: Frederico Macheda, Manchester United(lån), Taye Taiwo,Milan(lån), Nedum Onuoha, Manchester City(okänd summa), Samba Diakité,Nancy Lorraine(lån), Djibril Cissé,Lazio(okänd summa), Bobby Zamora,Fulham(okänd summa)

Spelare ut: Bradley Orr,Blackburn Rovers(okänd summa), Matthew Connolly,Reading(lån)

Kommentarer: Succésegrarna från fjolårets Championship har, efter en lovande inledning, hamnat I större och större problem i årets Premier Leaguespel och nu har man valt att ta krafttag för att säkra fortsatt kontrakt i finrummet. Första åtgärden var att låta den fryntligt jovialiske Neil Warnock gå, ersättaren blev Mark Hughes och han har haft en godkänd inledning under sin period som manager i QPR.

Tidigt under januarifönstret lånade man den numera något vissnade talangblomman Frederico Macheda från Manchester United och han har till dags dato inte visat några mästartakter på Loftus Road. Nästa åtgärd blev att låna in vänsterbacken Taye Taiwo från Milan. Inga katastrofvärvningar, men inte heller något som kommer att garantera PL-spel nästa säsong.

Det var under transferfönstrets sista dag som QPR Holdings Ltd med Lakshi Mittal och Tony Fernandes i spetsen bestämde sig för att öppna plånboken och hämta in två strikers av hög internationell klass, nämligen Djibril Cissé från Lazio och Bobby Zamora från Fulham. Tanken är att dessa båda herrar ska öka QPR:s blygsamma målskörd och Djibril Cissé har i skrivande stund gjort sin första avbetalning då han skickat in sitt första mål för klubben i bortamatchen mot Aston Villa.

När det gäller spelarförluster så finns det inga som tyder på att QPR kommer att försvagas i kampen om nytt Premier Leaguekontrakt och med tanke på vilka nyförvärv man plockat in kommer fansen på Loftus Road säkerligen att få njuta av Premier Leaguefotboll även nästa säsong.

Stoke

Spelare in: Inga nyförvärv gjorda

Spelare ut: Danny Pugh,Leeds United(okänd summa),Tom Soares,Hibernian(lån)Michael Tonge,Barnsley(lån)Ryan Brunt,Tranmere(lån),Florent Cuvelier,Walsall(lån),Matthew Lund,Bristol Rovers(lån)Danny Higginbotham,Nottingham Forest(lån),Ben Marshall,Leicester(okänd summa)

Kommentarer: Stoke var ett av de lagen som satsade allra hårdast under sommarfönstret med värvningar som Wilson Palacios,Peter Crouch och Matthew Upson. Lika aktiv som man var då, lika passiva har man varit under det här fönstret. Inte en enda värvning har man gjort under januari månad och man behöver heller inga för att få behålla sin Premier Leaguestatus även nästa säsong. Om man däremot på sikt vill förbättra sin nivå från plats 8-11 till ett lag som vill konkurrera i det allra översta skiktet bör man satsa på mer spetskompetens till sommaren.

De spelare som lämnat Stoke under januarifönstret är huvudsakligen unga spelare som går ut på lån. Två spelare är sålda men ingen av dem är spelare som på något sätt påverkar truppstatusen i klubben.

Sunderland

Spelare in: Wayne Bridge,Manchester City(lån), Sotiris Kyrgiakos,Wolfsburg(lån)

Spelare ut: Blair Adams,Northampton(lån), John Egan,Crystal Palace(lån),Nyron Nosworthy,Watford(okänd summa), Liam Noble,Carlisle(lån)Trevor Carson,Hull(lån)Louis Laing,Wycombe(lån), Jordan Cook,Carlisle(lån), Ryan Noble,Derby(lån),Jordan Pickford,Darlington(lån)

Kommentarer: Sunderland var ett av de lag som satsade allra hårdast under sommarfönstret när Steve Bruce fick( inom rimliga ramar) handplocka de spelare han ville ha. Det gick som bekant inte alls och Bruce fick sedermera sparken.

Martin O´Neill har tagit över och delvis fått ordning på skutan, men att man kommer att nå till den nivå man själva trodde inför säsongen kommer nog att bli svårt och man har ju inte direkt värvat till sig någon större spetskompetens i detta fönster. Både Kyrgiakos, men framförallt den överskattade Wayne Bridge är ju något av en fotbollens Svarte Petter, dvs sitter man med honom när fönstret stänger har man förlorat. Sunderlands försvar har i och för sig lämnat mycket övrigt att önska, men jag har svårt att se att dessa båda spelare ska vara lösningen på det problemet.

När det gäller de spelarna som gått ut så handlar det till största delar om utlån av unga spelare. Den till Watford utlånade Nyron Nosworthys övergång har permanentas.

Sammanfattningsvis kommer Sunderlands säsong till sist delvis att räddas, men att nå så långt som att konkurrera om topp 6 som många experter trodde att Sunderland skulle göra lär bli för övermäktigt.

Swansea

Spelare in: Gylfi Sigurdsson,Hoffenheim(lån), Rory Donnelly, Cliftonville(okänd summa), Darnel Situ Buyente,Lens(okänd summa), Josh McEachran,Chelsea(lån), Curtis Obeng, Wrexham(okänd summa)

Spelare ut: Lee Lucas,Burton Albion,(lån)

Kommentar: ”Swanselona” imponerar och charmar var man än drar fram och man har värvat förståndigt och sunt. Unge Josh McEachran har redan visat att han kommer att bli en tillgång för Swansea och 19-årige Darnel Situ Buyente från Lens, som har meriter från franska ungdomslandslag på alla nivåer har nu en permanent övergång efter att tidigare varit på lån.

Den största och viktigaste nyheten är dock att man i princip gjort klart med den skicklige managern Brendan Rodgers för ytterligare tre år. Rodgers har tidigare haft ettårskontrakt, men nu har Swansealedningen förstått vilken guldklimp man sitter på.

Tottenham

In:

Yago Falque (Juventus)

Inför säsongen valde Tottenham att låna spanjoren från Juventus. Tottenham har nu valt att köpa loss den lovande mittfältaren. Samtidigt lånas han ut till Southampton under resten av säsongen.

Louis Saha (Everton)

En sen värvning av Redknapp som väljer att plocka in den rutinerade anfallaren när Pavlyuchenko väljer att lämna. 33-åringen kommer gratis och har ett kontrakt som gäller säsongen ut. Kan vara lönsam att slänga in på slutet men inget mer.

Ryan Nelsen (Blackburn)

Mittbacken har dragits med stora skadeproblem under de senaste säsongerna. Valde att bryta kontraktet med Blackburn och då nappade Tottenham. Ses nog som en backup till de nuvarande backarna.

Ut:

Tom Carroll (Derby) – lån

19-årig mittfältstalang som inte spelat någongting i Tottenhams a-lag. Utlånad för att få mer rutin och speltid.

Andros Townsend (Leeds) – lån

Har under säsongen varit given i Tottenhams startelva när det gäller Europa League. Sex framträdanden har det blivit. Man väljer dock att skicka yttern till Leeds för resten av säsongen.

Yago Falque (Southampton) – lån

Spanjoren som under säsongen blivit lånad, köpt och utlånad. Spelar i Championship och Southampton under resten av säsongen.

John Bostock (Sheffield Wednesday) – lån

Är den yngsta spelaren att spela i Tottenhams a-lag. Den 6 november 2008 spelade han mot Dinamo Zagreb, då var han 16 år och 295 dagar. Lånas nu ut till Sheffield Wednesday i League 1.

Dean Parrett (Yeovil) – lån

Har under sin karriär inte spelat någon match med Tottenham utan har varit utlånad till olika lag. Varför bryta trenden? Spenderar resten av säsongen i Yeovil.

Adam Smith (Leeds) – lån

Har under de senaste tre säsongerna varit utlånad till fem olika klubbar. Nu blev det Leeds för den den 20-åriga backen.

Sebastien Bassong (Wolves) – lån

Skrev den 6 augusti 2009 på ett femårskontrakt med Tottenham. Speltiden har dock varit minimal för senegalesen som lånas ut till Wolves resten av säsongen. 44 har det hittils blivit i Tottenham. Blir det fler?

Steven Pienaar (Everton) – lån

Förra vintern var Pienaar väldigt eftertraktad och det var många klubbar som ville ha honom. Tottenham drog det längsta strået och skrev på ett kontrakt som löpte i fyra säsonger. Efter bara ett år väljer Tottenham att låna ut honom till Everton. Speltiden har varit minimal och han har uttryckt sitt missnöje med situationen.

Roman Pavlyuchenko (Lokomotiv Moskva)

Efter ett fantastisk EM 2008 valde Tottenham att spendera ca 150 milj kronor på den eftertraktade ryssen. Han gjorde på 113 matcher 42 mål för Tottenham.

Har nu skrivit på för Lokomotiv Moskva i ryska ligan. Övergånssumman sägs ligga på 80 milj kronor.

WBA

Ut: James Hurst (Chesterfield, lån), Chris Wood (Bristol C, lån), Lateef Alliyu (Tranmere, lån), Romaine Sawyers (Shrewsbury, lån), Roman Bednar (Blackpool, free), Joe Mattock (Brighton, lån), Gonzalo Jara (Brighton, lån)

In: Scott Allan (Dundee U), Keith Andrews (Blackburn, free), Liam Ridgewell (Birmingham)

Kommentar: WBA har redan duglig kvalitet på truppen, men har inte fått ut det maximala än. Därför skulle det bli spännande att se vad som hände i januari. För att försöka få lite stabilitet i laget värvade Hodgson under den sista transferdagen in mittfältaren Andrews samt försvararen Ridgewell, som båda med största sannolikhet kan bli bra värvningar för Albion. Det femtondeplacerade laget behöver lyfta sig för att inte blandas in i bottenstriden.

Wigan

Ut: Nouha Dicko (Blackpool, lån), Jordan Mustoe (Barnet, lån)

In: Jean Beausejour (Birmingham)

Kommentar: Det ständiga bottenlaget Wigan var bland de lag som inte var särskilt aktiva på transfern. Många rykten gick angående underpresterande Hugo Rodallega, vars kontrakt går ut till sommaren. Anfallaren stannade slutligen, och inga viktiga spelare lämnade laget. Viktigt för Martínez, som under transferfönstret lyckades knyta åt sig chilenaren Jean Beausejour från Birmingham, som med all säkerhet kan bidra med en hel del under våren. Räcker den värvningen för att undvika nedflyttning? Det får vi se…

Wolves

Spelare in: Eggert Jonsson,Heart of Midlothian(okänd summa), Sebastíen Bassong,Tottenham(lån), Emanuel Frimpong,Arsenal(lån),

Spelare ut: Scott Malone,Bournemouth(okänd summa), David Davies,Chesterfield(lån), Sam Winnall,Inverness Caledonian Thistle(lån),Sam Vokes,Brighton(lån), Jamie Reckord,Scunthorpe(lån), Adlene Guediora,Nottingham Forest(lån), Matthew Doherty,Hibernian(lån),Andrew Keogh,Millwall(okänd summa)

Kommentar: Wolves har I utgångsläget en trupp som är mycket känslig för skador och avstängningar då man inte har en bänk som egentligen håller någon högre Premier Leagueklass och man är märkbart beroende av Steven Fletcher och hans målproduktion.

Under januarifönstret har man lånat ut en mängd ungdomsspelare och avyttrat ett par marginalspelare. Man har fått in den lovande men något opolerade Emanuel Frimpong på lån, samt den isländske landslagsmannen Eggert Jonsson. Då man läckt oroväckande bakåt känns Deadline Daylånet från Tottenham,Sebastien Bassong, som en klockren värvning. Kommer detta att räcka till nytt kontrakt? Nej!

Sammanställt av Tobias Hult, Hannes Krantz, Jon Lidberg och Michael de Verdier. 

Uppväxt
Thierry Henry växte upp i skuggan av Paris, i förorten Les Ulis. När Thierry Henry var 7 år plockades han upp av det lokala fotbollslaget CO Les Ulis. Vid den åldern var Henry inte speciellt intresserad av fotboll och hans far fick pressa honom hårt för att han skulle gå på sina träningar. Det gjorde han och vid 13 års ålder hamnade Henry i Parisklubben ES Viry-Châtillon.
Henry var en fantastisk fotbollstalang men utanför fotbollsplanen gick det inte alls lika bra. Henry var väldigt arrogant och hans betyg var katastrofala, Henrys framtid såg inte ljus ut. Men så en dag kom en man vid namn Arnold Catalano på besök när ES Viry-Châtillon spelade hemmamatch. Hemmalaget vann matchen med 6-0 och Henry gjorde alla 6 målen.
Arsene Wenger, som då var manager i AS Monaco hade skickat ut scouten Catalano för att hålla ett öga på supertalangen och det gjorde han också under ett flertal matcher.
Slutligen tog Wenger och Monaco kontakt med Henry och frågade honom om han ville spela för klubben. Men så var det det där med betygen. Henry fick ett erbjudande av Monaco om en antagning på franska fotbollsförbundets elitakademi i Clairefontaine, där kunde han förbättra sina betyg, och samtidigt fortsätta utveckla sin fotbollstalang. Efter ett år på fotbollsakedemin, där för övrigt spelare som Louis Saha, William Gallas och Nicolas Anelka också fostrats, kom Thierry Henry till Monacos ungdomslag, 15 år gammal.
2 år senare, 1994, debuterade han för Monaco när laget förlorade med 2-0 mot Nice. Henry spelade i sina ungdomsår som central forward och många tror att det var Juventus som försökte göra om honom till en ytter men det var redan här under första tiden i Monaco som Arsene Wenger trodde att Henry med sin snabbhet och kreativitet oftare skulle kunna hota ute på kanten än centralt. Wenger lämnade sedan för en session i Japan och Nagoya Grampus Eight. Henry växte sig större och större i Monaco. 1995 gjorde han sitt första mål för klubben, 96 blev han utsett till Årets bästa franska ungdomsspelare och 97 skrev han på sitt första proffskontrakt.
Klubbkarriär
Henry blev kvar i Monaco till 1999 och han med att spela 141 matcher för klubben. Thierry hittade nätet totalt 28 gånger och slog 37 målgivande passningar under sin karriär i Monaco. 1999 blev det dragkamp om anfallaren där bland andra Arsenal var med, Wenger var nu tränare i Gunners och ville återigen värva sin guldklimp, men det blev Juventus som vann kampen om 22-åringen.
Tiden i Juventus blev inte alls vad Thierry Henry hade tänkt sig. Istället för att få sitt stora genombrott stannade han helt i sin utveckling som ytter. Hans egenskaper lämpade sig inte alls lika bra mot det välorganiserade italienska fotbollsförsvaret och 7 månader efter ankomsten till Italien var det dags att sätta sig på planet igen med London som adress.
2 veckor innan sin 23-årsdag skrev Henry på för Arsenal FC och återförenades med Wenger. Samma tränare som en gång skolat om Henry och berättat för honom att ”du passar bättre på kanten” skulle nu än en gång byta Thierrys position, tillbaka in centralt.
Henry hade till en början problem med omställningen och fansen började snabbt tvivla på den unge fransmannen. Vid den här tiden spelade Arsenal på Highbury och över räcket på ena läktaren hängde en banderoll med texten ”Arsene knows” och tydligen gjorde han det även den här gången. För trots 8 mållösa matcher så fick han starta en nionde och då kom det, Thierry Henry gjorde sitt första mål i Arsenals tröja nr 14.
Det var startskottet till en målstatistik som skulle gå till historien. Den 18e oktober 2005 drog Henry till med höger yttersida, bollen skruvade sig in i det bortre hörnet och fransmannen hade gjort sitt 186e mål för klubben. Det målet gjorde honom till Arsenals främste målskytt genom tiderna. Redan första säsongen, trots den sega starten, blev det 26 fullträffar på sammanlagt 47 matcher med alla tävlingar inräknade.
Säsongen 2001-2002 ledde Henry laget till dubbeln, segrar i både Premier league och FA cupen, med sitt fantastiska målskytte.
Henry hade tillslut lyckats, nu var han en utav världens absolut bästa fotbollsspelare, en målspruta av absolut högsta klass. Under tiden i Arsenal, som blev 8 långa och lyckliga år, spelade Thierry Henry 370 matcher och gjorde imponerande 226 mål! Han vann skytteligan i Premier League inte mindre än 4 gånger! Men Henry är inte bara en fantastisk målgörare, han stod dessutom för sammanlagt 92 assist på sina 370 matcher i klubben.
Efter att ha vunnit 2 Premier League titlar, 3 FA-cup titlar, 2 FA Community Shield och dessutom stått som kapten i en Champions League final med Arsenal så lämnade han klubben för katalanska Barcelona. Han presenterades i Barcelonas tröja nr 14, såklart, den 25e juni 2007. 2 månader senare gjorde han sitt första mål för klubben, första säsongen blev det sammanlagt 17 mål och 11 assist. Även om Thierry Henry är mest känd för sin tid i Arsenal så skrev han historia även här i Barcelona. Tillsammans med Samuel Eto’o och Lionel Messi gjorde trion nämligen 72 mål på en säsong och blev därmed den mest producerande trion genom tiderna i spanska La Liga. Henry han med att vinna 7 titlar med Barcelona och var med när klubben tog sin sexling 2009 då dem alltså vann 6 titlar samma år. Henry hade inte samma fantastiska målskörd i Spanien som i England men detta beror mycket på att han åter ofta var utflyttad på kanten som ytter. Efter 92 matcher i klubben lämnade Thierry Henry 32 år gammal Barcelona för hårdsatsande MLS och New York Red Bulls.
En stor nyckel till Thierry Henrys stora framgång är att han har hållit sig någorlunda skadefri, det blev dock mer och mer tid på skadelistan under tiden i Barcelona och när han kom till New York Red Bulls hann forwarden bara med att göra 11 matcher innan han ådrog sig en knäskada och blev borta resten av säsongen. Dittills hade Henry börjat med att näta mot gamla ärkerivalen Tottenham i en träningsmatch, gjort 2 assist i premiären i MLS och slutade säsongen med 2 mål och 3 assist på sina 11 matcher.
Säsongen 2011 lyckades Henry mestadels hålla sig skadefri. Det blev 26 matcher för Henry och han visade att klassen fanns kvar, 14 mål och 4 assist. Vid säsongens slut startades rykten och spekulationer om en comeback i Arsenaltröjan. Ett rykte som dykt upp vid ett flertal gånger tidigare, men i mellandagarna 2011 fick alla gunnersfans en försenad julklapp då det stod klart att Henry skulle tas in på ett 2 månader långt lån.
Landslagskarriär
Thierry Henry är en stor hjälte och ikon i Arsenal, och han är också ungefär lika stor i sitt hemland Frankrike. Han sägs vara en av de största stjärnorna i Frankrikes fotbollshistoria tillsammans med spelare som Michel Platini och Zinedine Zidane. Thierry Henry har nämligen inte bara målrekordet i Arsenaltröjan, utan även i sin franska landslagdräkt!
Det började 1997, Henry visade stor talang i klubblaget Monaco och kallades till Frankrikes U-20 landslag och U-20 VM. Där nådde laget en kvartsfinal och Henry gjorde 3 mål i turneringen. Bara 4 månader senare fick Henry spela sin första A-lagsmatch i en inför-VM match mot Sydafrika. Thierry lyckades imponera på sin förbundskapten, Aime Jacquet, och blev uttagen i truppen som skulle spela hemma-VM 1998. Väl där gjorde unge Henry succé, som vanligt när man talar om denne man! Återigen gjorde han 3 mål i ett mästerskap, med det blev han Frankrikes bästa målgörare i ett VM som vanns av hemmanationen. Henry fick efter detta ta emot Hederslegionens kors av den Franska presidenten. I EM 2000 återupprepade Frankrike bedriften genom att återigen vinna ett guld. Henry, återupprepade också han sin bedrift, gjorde 3 mål och blev lagets bäste målskytt i turneringen. Thierry blev dessutom matchens spelare i 3 matcher, en av dem, var finalen mot Italien.
Efter dubbla mästerskapsguld var förväntningarna inför VM 2002 skyhöga, men väl där blev floppen total. Frankrike lyckades inte göra ett enda mål, Henry fick rött kort i gruppspelets andra match och Fransmännen fick tacka för sig redan efter 3 matcher.
Hungriga efter misslyckandet i VM 2002 kom Frankrike utan stjärnorna Zinedine Zidane och Patrick Viera till start i FIFA Confederations Cup 2003. Med en Henry i storform tog Frankrike hem ytterligare en titel. Henry var turneringens stora stjärna. På 5 matcher gjorde Henry 4 mål, blev utsedd till matchens bästa spelare 3 gånger, vann skytteligan och tilldelades pris för turneringens bästa spelare.
2004 var det dags för ett nytt EM, Frankrike var regerande Europamästare men åkte här ut mot skrällnationen och senare EM-mästarna Grekland i kvartsfinal. Henry startade alla 4 matcher och gjorde 2 mål.
Man kan väl lugnt säga att Henrys tid i landslaget var otroligt lyckad. Tillsammans med stjärnor som Zidane, Viera, Malouda, Ribéry och Makélélé var man återigen i final i ett stort mästerskap, VM 2006.
Av Frankrikes 3 mål i gruppspelet stod Henry för 2, han avgjorde sedan även kvartsfinalen mot Brasilien med matchens ända mål efter en briljant passning från Zidane.
Till finalen kom man alltså igen, men VM finalen 2006 återspeglas mest såhär:

Frankrike slutar på en andraplats efter en dramatisk och kaotisk VM-final som avgjordes först på straffar. Henry stannade på 3 mål och blev uttagen som striker i FIFPros världslag.
4 gånger blev Henry bästa målgörare för sitt land i en turnering och han blev erkänd skyttekung för sitt land den 17 Oktober 2007 när Frankrike mötte Litauen gjorde Thierry Henry sitt 42a mål i landslaget och blev därmed Frankrikes bästa målgörare genom tiderna när han slog Platinis rekord. Det blev tillslut 51.
2010 kom den största smällen i Henrys fotbollskarriär. En hel fotbollsvärld pekade ut Henry som en fuskare! I VM-kvalmatchen mot Irland får Frankrike en frispark. Frisparken slås långt ner mot kortlinjen inne i straffområdet och Henry tar ner bollen och spelar in den till William Gallas som nickar in den. Shay Given, Irlands målvakt, är tokig, han rusar mot den svenska domaren Martin Hansson och pekar på sin arm, men Hansson är iskall, målet räknas och Frankrike går till VM, men repriserna talar sitt tydliga språk. Henrys handnertagning är solklar, Henry sa själv direkt efter matchen; ”Ja den tar på min hand, domaren blåste inte och jag valde att spela vidare.”
Senare gjorde han även detta uttalande vilket gjorde att de flesta förlät fransmannen, även om Irländarna troligtvis aldrig kommer göra det:
”The fairest solution would be to replay the game but it is not in my control, naturally I feel embarrassed at the way that we won and feel extremely sorry for the Irish who definitely deserve to be in South Africa. I have said at the time and I will say again that ‘yes’ I handled the ball. I am not a cheat and never have been. It was an instinctive reaction to a ball that was coming extremely fast in a crowded penalty area.”
I den franska landslagsdressen blev det tillslut 128 matcher och 54 mål om man räknar in U20 landskamperna.
Den levande statyn Thierry Henry fick den 9 december 2011 en staty invigd framför Emirates Stadium. I sitt tacktal sa han:”I never thought in my wildest dreams that I would have a statue like this in front of the stadium of the team I love and support.”
Men det hade han, och nu stod inte statyn längre framför Emirates Stadium, utan inne i den, på sidlinjen.
Måndagen den 9e januari 2012, klockan är 21.08 i London. Arsenal FC möter Leeds United på Emirates stadium. Matchminut 68’ och ställning 0-0. Då gör Arsenal ett byte, men det är inte vilket byte som helst, det är en levande staty som ska in på plan.
Emirates står upp, Emirates kokar, Arsenalsupportrar skriker och Arsenalsupportrar gråter. Ingen kan ana hur Henry kände där och då, antagligen lycka, och större skulle den bli. 10 minuter senare tar Henry en diagonal löpning in i straffområdet, får den perfekta passningen och avslutar perfekt i bortre hörnet, ett klassiskt Henry-mål, det var Henry-klass.
Thierry blir så lycklig att han för några sekunder inte vet vart han ska ta vägen, han börjar studsa längs kortsidan, sen börjar han springa längs långsidan hela vägen upp till avbytarbänken fram till sin tränare, sin mentor, sin andra far, Arsene Wenger.

Wenger får en stor kram, sen studsar den överlycklige Arsenalspelaren, Arsenallegenden och Arsenalsupportern Thierry Henry vidare!

Form is temporary, class is permanent!

/Rasmus Klintberg

De båda Högaborgssönerna Martin och Marcus Olsson kommer att sammanföras på nytt. Inte sedan säsongen 2005 har de spelat tillsammans, för i januari 2006 tog Martin steget över till Blackburn. Nu, 6 år senare går tvillingbrorsan samma väg.

Efter fyra säsonger och 100 matcher i Halmstads BK så tackar alltså Marcus för sig. Under vinterturnén med landslaget skaffade sig Marcus sin första internationella spelarerfarenhet på seniornivå, men nu kommer den att spädas på rejält då han skrivit på för Blackburn Rovers.

Marcus är en offensiv spelare som i första hand spelar vänstermittfältare, men som också spelat forward med viss framgång.

Avtalet, som löper på två och ett halvt år, gör att Marcus kommer att vara Blackburnspelare t.o.m sommaren 2014.

England

Veckans bästa – Liverpool
Efter en bitvis bedrövlig ligasäsong så visade Liverpool musklerna i veckans cupspel. Man slog inte ut ett, utan två Manchesterlag. Först var det City som efter 2-2 på Anfield( 3-2 till Liverpool totalt) får nöja sig med att se ligacupfinalen på TV. I lördags var det så Sir Alex Ferguson och hans röda djävlar som fick sträcka vapen efter att Dirk Kuyt skickat in den avgörande 2-1-projektilen med mindre än 10 minuter kvar att spela. Nu återstår det att se om de här tunga segrarna kan smitta av sig på ligaspelet så att Liverpool kan ta upp kampen om den åtråvärda fjärdeplatsen.

Veckans sämsta – Liverpools publik
Det var givet att det skulle bli en speciell match för Patrice Evra eftersom det var första mötet sedan de händelser som föranledde Luis Suarez åtta matcher långa avstängning. Man kan diskutera domen mot Suarez i timtal och vilka ord som betyder vad i olika delar av världen samt hur olika spelare döms för samma förseelser. Men att, som Liverpools publik gjorde, konstant bua ut, häckla och håna spelaren i fråga ger en fadd eftersmak i munnen. Om man anser sig förorättade av FA och att Evra är en skurk så ska man inte sänka sig till samma nivå utan istället hålla en civiliserad ton, det ger mer respekt tillbaka.

/Jon Lidberg

Italien

Veckans bästa – Genoa – Napoli
Hela fem mål inom loppet av 51 minuter. Så såg det ut när Genoa tog emot Napoli på Luigi Ferrari i Genova. Första halvtimmen förblev mållös, men sedan gjorde Rodrigo Palacio 1-0 för hemmalaget. Alberto Gilardino utökade till 2-0 fem minuter senare och Palacio såg ut att avgöra matchen med sitt 3-0-mål 20 minuter ifrån full tid. Inhoppande Edinson Cavani, av många ansedd som Napolis främste, reducerade till 3-1 efter 81 minuter och anfallskollegan Ezequiel Lavezzi satte spänning i matchen minuten senare med sitt 3-2-mål. Efter detta kunde dock Genoa hålla undan och säkra tre mycket viktiga poäng.

Veckans sämsta – Inters insats mot Lecce
Lecce ligger på nedflyttningsplats i Serie A efter 20 omgångar. Detta hindrade inte att man kunde skrälla hemma mot Inter och vinna matchen med 1-0 efter mål av Guillermo Giacomazzi i slutet av första halvlek. Inter hade varit på samma poäng som treorna Udinese vid seger, men nu slarvade de med koncentrationen och åkte på en förlust istället. I nästa omgång väntar ligaåttorna Palermo hemma på San Siro, då gäller det att Claudio Ranieri och hans mannar höjer sig ett par snäpp om de ska vinna.

/Henric Holmberg

Spanien

Veckans bästa – Real Sociedad
I skymundan av Villarreals poäng mot Barcelona imponerar Real Sociedad allt mer ju längre säsongen lider. Från att ha legat i bottenträsket klättrar nu baskerna allt högre upp i tabellen.
Med gårdagens 5-1-vinst mot Sporting Gijón klättrar Real Sociedad till en respektabel 12:e-plats.

/Johannes Johnsson

Tyskland

Veckans bästa – Seriens jämnhet
Veckans bästa är att topp fyra-lagen nu börjat dra ifrån Werder Bremen och Leverkusen som bara fick 1-1 i sin match i helgen. Tre lag har samma poäng och Mönchengladbach är 1 poäng bakom de tre. Alltså en seger för topp fyra-lagen (de som innebär champions League).

Veckans sämsta – Freiburg
Veckans sämsta är Freiburgs första 15 minuter mot botten kollegan mainz05. Mainz05 tilläts göra inte mindre än 3 mål på en kvart och matchen dog. Inte alls bra av Freiburg som behöver ta poäng mot lag som Mainz.

/Stefan Börjesson

Sverige

Veckans bästa – John Guidetti
Förra veckan var han sjuk – då förlorade Feyenoord mot VVV-Venlo. Mot Ajax var han tillbaka igen – då vann Feyenoord med 4-2 och Guidetti gjorde hattrick. Christian Eriksen gav Ajax ledningen, men Guidetti gjorde 1-1 på en straff som han själv fixat med ett skott i nättaket och gav sitt lag ledningen tio minuter senare i en tilltrasslad situation framför mål. Otman Bakkal utökade till 3-1 innan Erwin Mulder, Feyenoords målvakt, bjöd på en grov tabbe och gav bort 3-2 till Ajax. Det spelade dock ingen större roll, eftersom Guidetti fullbordade sitt hattrick och avgjorde till 4-2. 19-åringen har nu gjort 14 mål på 13 ligamatcher. Vad säger du om detta, Erik Hamrén?

Är John Guidetti värd en plats i EM-truppen? Foto: Okänd

Veckans sämsta – Väntan på Allsvenskan
Visst, nu har Copa del Sol börjat och de svenska lagen har äntligen spelat sina första matcher för i år. Självklart längtar man till den svenska högstaligans premiär i början av april. Att slängas med hopp, förtvivlan och spänning från april ända fram till oktober och supporta sitt lag både i med och motgång. Alla lag kan slå alla, vilket redan bevisats flertalet gånger. Viket lag som helst kan vinna, det är i nuläget väldigt svårt att uttala sig om vilka som får lyfta bucklan. Helsingborg och Malmö kommer återigen kännas farliga, men de kommer få tuff konkurrens från de övriga 14 lag i nästa upplaga av Allsvenskan.

/Henric Holmberg

Håller ni med oss? Har vi missat något? Något vi kan förbättra? Kommentera vad du känner för!

Några matcher i den fjärde rundanav FA-cupen gick till omspel, de är: Blackpool-Sheffield Wednesday, Sunderland-Middlesbrough och Millwall-Southampton. Där är det nu hemmafördel för Sheffield W, Middlesbrough och Southampton. Detta innebär att i alla fall Southampton får anses vara favoriter, men i övrigt kan det gå hur som helst.

Lottningen i sin helhet:

Chelsea-Birmingham

Crawley Town-Stoke

Everton-Blackpool/Sheffield W

Liverpool-Brighton

Norwich-Leicester

Stevenage-Tottenham

Millwall/Southampton-Bolton

Sunderland/Middlesborough-Arsenal

Vilka som tar sig till kvartsfinal? Tja, det bör vara krattat för Chelsea,Liverpool och Tottenham. I övrigt ser det ovissare ut, men om jag ska försöka mig på att plocka ut ytterligare fem så fastnar jag för: Leicester,Southampton,Arsenal,Everton och Stoke.

Men det är som sagt skrällarnas cup…