De två sydamerikaner som tog plats på topp-10 hamnade på samma poäng och därmed en delad åttondeplats för Marcelo Bielsa (Athletic de Bilbao) och Luiz Felipe Scolari.

Pep Guardiola hittas på plats 22.

 .1. Sir Alexander Ferguson (SKO) 166 poäng
 .2. Arsène Wenger (FRA) 165
 .3. Jose Mourinho (POR) 154
 .4. Fabio Capello (ITA) 135
 .5. Guus Hiddink (HOL) 112
 .6. Carlo Ancelotti (ITA) 108
 .7. Vicente del Bosque (ESP) 104
 .8. Marcelo Bielsa (ARG) 101
 .+. Luiz Felipe Scolari (BRA) 101
 10. Rafael Benítez (ESP) 97.

Bobo's Gonna Get You

Jag har länge haft en förkärlek för kontinentala mästerskap, nej EM räknas inte in. När jag var yngre och hade Eurosport såg jag alla matcher i Afrikanska mästerskapen oavsett vilka som spelade. Då var det kanske snarare för att de bara var fotboll men många år senare har jag fortsatt kolla de Afrikanska

mästerskapen, de sydamerikanska och faktiskt ett par matcher av den asiatiska diton. Det är lite exotiskt men inte så att man inte har en bunt spelare man känner till bra och ett gäng från Franska ligan vars nämn man tycker sig känna igen men fortfarande så är Afrikansk fotboll annorlunda på ett intressant sätt och som med all fotboll är det enkelt att falla för individer.

Jag kan till exempel inte släppa mina förhoppningar på Amerikanen Benny Feilhaber efter Copa America -07 då han fortfarande var lovande och kändes lite som en ”Amerikansk Xavi”.

Men nu gäller det Afrikanska Mästerskapen. Som iår är en ovanligt svag turnering sedan storheter som Kamerun, Nigeria, Egypten, Sydafrika, Algeriet och båda Kongo-länderna åkte ut i det tuffa (faktiskt) afrikanska kvalspelet. På grund av att endast gruppettorna i kvalet går vidare direkt och för att dessa storheter antingen gick bort sig på feltolkning av reglerna (Sydafrika) eller att man helt enkelt inte var bra nog. Otroligt nog är alltså 3 av de fyra bästa lagen från förra turneringen inte med där Egypten förstås är mest ”ursäktade” av arabiska vårskäl.

Grupp D – Ghana(”The Black Stars”), Botswana(”The Zebras”), Mali(”The Eagles”) och Guinea(”National Elephants”).

• 24 Jan: Ghana v Botswana
• 24 Jan: Mali v Guinea
• 28 Jan: Botswana v Guinea
• 28 Jan: Ghana v Mali
• 01 Feb: Botswana v Mali (Libreville)
• 01 Feb: Ghana v Guinea

Botswana gör sin turneringsdebut efter att kvalificerat sig först av alla lag för turneringen trots att man spelade i samma grupp som både Tunisien och Togo vilket gjorde att man även utsågs till årets Afrikanska lag 2011.

Laget är ovanligt nog nästan helt innehållandes lag från den inhemska ligan med några få undantag som spelar i den Sydafrikanska ligan. Men sedan managern Stanley Tshosane har tillhört staben i landslaget i drygt ett decennium och sedan 2008 varit förbundskapten har man kunnat bygga en stark lagsammanhållning och en stark defensiv organisation som bara släppte in tre mål i kvalspelet.

Viktiga spelare är rutinerade målvakten Modiri Marumo som spelar i Sydafrikanska ligan, Botswana legendaren Dipsy Selolwane som 01/02 blev den första Botswaniern som spelade i Europa men hans tid i Velje blev kortvarig då han därefter flyttade tillbaka till USA där han fått sin utbildning men inte heller där var han lyckosam men sedan har han varit måttligt lyckad i Sydafrikanska ligan där han även omskolats från anfallare till mittfältare.

Jerome Ramatlhakwane var med fem mål deras bäste målskytt i kvalspelet och då han är klubblös är förhoppningen att ett bra mästerskap ska kunna säkra han ett nytt kontrakt men en ny klubb.

Hade nog haft en bra chans i en annan grupp men här är alla lagen bra men man är en stark sympatisk outsider bakom Mali som har vissa självdestruktiva tendenser.

::::

Mali har länge varit sedd som ett lag som alltid ska ta sig långt i denna turnering men de två senaste mästerskapen har man misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet.

Nu hoppas man på förändring under fransmannen Alain Giresse (som var ett hörn av den franska 80-tals kvartetten ”Carré[=fyrkant] Maqique”) som tog Gabon till det förra mästerskapet. Men han får förlita sig på ett Mali utan viktiga spelare som landslagspensionerade Frederic Kanoute, Mahamadou Diarra, skadade Adama Coulibaly & Mohamed Fofana och flera äldre spelare som Giresse valt bort tillförmån för yngre spelare. Till den grad att Barcelona mittfältaren Seydou Keita och Panathinaikos försvararen Cedric Kante är de enda spelarna som är äldre än 28.

Men det finns gott om bra spelare då nästan hela truppen spelar i Ligue 1 där framför allt försvaret är välmeriterat och Sochaux anfallaren Modigo Maiga rapporterades vara så gott som klar för Newcastle innan det rapporterades om knäproblem.

Helt klart andrahandsfavoriter i gruppen och mindre stjärnor att vara beroende av bådar gott men man ska se upp för Botswana & Guinea.

::::

Guinea lyckades otroligt nog i kvalspelet slå ut jättarna Nigeria och var ett av de målgladaste lagen i kvalspelet. Detta tack vare f.d. Dinamo Kiev anfallaren Ismael Bangoura och Kevin Constant, den senare som inte kommer medverka då hans klubb Genoa försöker sälja honom.

Guinea lyckades inte ta sig till förra mästerskapet men dessförinnan tog man sig till kvartsfinal tre mästerskap i rad. Och det mycket tack vare den vidunderliga offensiva spelaren Pascal Feindouno som gjort åtta mål i Afrikanska mästerskapen och är därmed den mesta målskytten av alla spelare som medverkar i årets turnering.

Men bortom Feindouno har man även kultspelaren Bobo Baldé med möjligen fotbollshistoriens största lår. Som möjligen spelar tillsammans med den forna Hull-spelaren Kamil Zayatte om inte Zayatte placeras på defensivt mittfält.

På mittfältet har man annars de intressanta Stuttgart-spelarna Bah och Traore som är unga och färska i landslagssammanhang men som mycket väl kan få betydande roller.

Kanske laget med flest sköna profiler men dessa är alla något till åren och på väg neråt i karriären men Guinea lär säkerligen kunna konkurrera med Mali och Botswana om andraplatsen.

::::

Vad tror ni om turneringen? Tänker ni följa den? 

Håll koll på Fotbollsoraklet för den sista gruppgenomgången imorgon eller i övermorgon.

Tidigare gruppgenomgångar
Grupp A - http://www.fotbollsoraklet.se/infor-afrikanska-masterskapen-grupp-a/
Grupp B –  http://www.fotbollsoraklet.se/infor-afrikanska-masterskapen-grupp-b/
Grupp C - http://www.fotbollsoraklet.se/infor-afrikanska-masterskapen-grupp-c/

Eric Gerets, kan han ta Marocko tillbaka till Afrikas elit?

Jag har länge haft en förkärlek för kontinentala mästerskap, nej EM räknas inte in, . När jag var yngre och hade Eurosport såg jag alla matcher i Afrikanska mästerskapen oavsett vilka som spelade. Då var det kanske snarare för att det bara var fotboll men många år senare har jag fortsatt kolla de Afrikanska mästerskapen, de sydamerikanska och faktiskt ett par matcher av den asiatiska diton. Det är lite exotiskt men inte så att man inte har en bunt spelare man känner till bra och ett gäng från Franska ligan vars nämn man tycker sig känna igen men fortfarande så är Afrikansk fotboll annorlunda på ett intressant sätt och som med all fotboll är det enkelt att falla för individer.

Jag kan till exempel inte släppa mina förhoppningar på Amerikanen Benny Feilhaber efter Copa America -07 då han fortfarande var lovande och kändes lite som en ”Amerikansk Xavi”.

Men nu gäller det Afrikanska Mästerskapen. Som iår är en ovanligt svag turnering sedan storheter som Kamerun, Nigeria, Egypten, Sydafrika, Algeriet och båda Kongo-länderna åkte ut i det tuffa (faktiskt) afrikanska kvalspelet. På grund av att endast gruppettorna i kvalet går vidare direkt och för att dessa storheter antingen gick bort sig på feltolkning av reglerna (Sydafrika) eller att man helt enkelt inte var bra nog. Otroligt nog är alltså 3 av de fyra bästa lagen från förra turneringen inte med där Egypten förstås är mest ”ursäktade” av arabiska vårskäl.

Grupp C – Gabon(”The Panthers”), Niger(”Damagasellerna”*) Marocko(”Lions of the Atlas”), Tunisien(”The Eagles of Carthage”)

*Deras smeknamn är ett smeknamn(slang?) för Damagaseller

• 23 Jan: Gabon v Niger
• 23 Jan: Marocko v Tunisia
• 27 Jan: Niger v Tunisien
• 27 Jan: Gabon v Marocko
• 31 Jan: Gabon v Tunisien
• 31 Jan: Niger v Marocko

Gabons U-23 lag vann tidigare i vinter U-23 motsvarigheten till Afrikanska Mästerskapen vilket förutom medalj och ära gav dem en plats i sommarens Olympiska spel. Vilka som faktiskt var med och spelade då är inte helt lätt att säga då turneringen inte var särskilt välrapporterad men enligt BBC är bara fyra från det U-23 laget med i denna turneringen även fast fyra med i denna truppen skulle kunnat ha med. I vilket fall är det ett tecken på en lovande generation av unga spelare i Gabon.

Inte ovanligt för lag i denna turneringen har man sina mest namnkunniga spelare offensivt i Daniel Cousin, Eric Mouloungi och nämnde Aubameyang där de två förstnämnda möjligen/troligen bildar anfallspar och den sistnämnde får ockupera en kant. I övrigt har man en intressant blandning av ungt och inte för gammalt. I målet finns Le Mans Cedric Ovono som är rutinerad men inte över 30. I backlinjen har man Ebenaga och Ndong som var med i det vinnande U-23 laget men som kanske inte får speltid på grund av Ligue 1-baserade Manga & Brou samtidigt som Ambourouret från den inhemska ligan har rätt många matcher trots inte så hög ålder.

En av värdnationerna och ett klart kapabelt lag men får svårt att ta sig vidare på grund av konkurrensen från Marocko och Tunisien.

::::

Niger var långt ifrån favoriter i sin grupp bestående av regerande mästarna Egypten, Sydafrika och Sierra Leone men Egypten föll ihop helt, Sierra Leone lyckades nästan halvoväntat ta en plats och Sydafrika åkte ut främst på grund av att man missförstått reglerna vilket ledde till att man bevakade resultatet i sin sista match istället för att jaga mål som skulle tagit dem till mästerskapen.

Niger förtjänar beröm. Dock tog man sig vidare på grund av att man vann alla hemmamatcher men utan att ta en enda poäng på bortaplan.

I laget är Belgien baserade Moussa Maazou deras främsta målskytt, en spelare som trots bara 23 år redan har spelat för CSKA Moskva, Monaco och Bordeaux.
Andra nyckelspelare är Cotonsport(Kamerun) målvakten Kassaly Douda, anfallaren Issoufou Dante som spelar i Marockanska ligan och innermittfältslagkaptenen Idrissa Laouali.

En ovanlig men här onekligen viktig person är förbundskaptenen Harouna Douala som utsågs till Afrikas bästa manager förra året som är högt prisad för sin motivationsförmåga och taktiska skicklighet.

Det krävs mirakel för att Niger ska gå vidare från denna väldigt starka grupp.

::::

Marocko som ett tag varit ett av många större afrikanska lag som inte presterat särskilt bra. Men under nya Belgiska förbundskaptenen Eric Gerets och tack vare utlandsfostrade Marockaner har man återigen blivit ett starkt lag.

Med en Mehdi Benatia som slagit igenom i Udineses mittförsvar och flera andra försvarare i större Europeiska ligor samt med en såpass bra manager har man en stark defensiv organisation vilket brukar vara den främsta anledningen till Nordafrikanska lags framgångar i Afrikanska Mästerskap.

På mittfältet har man kanske framför allt kaptenen Houssine Kharja som är den drivande spelaren och kaptenen på mittfältet som dessutom ger yta åt den bollkåta och underbara Adel Taarabt på offensivt mittfält. Och flera andra lovande Europa-baserade spelare.

Man har bara tre rena anfallare och en av dem är Arsenals Maroune Chamakh som kanske inte har det bästa självförtroendet efter en tuff höst i England men ska här tillsammans med Rennes Hadji stå för målen.

En av de många lag som anses som outsiders till titeln men första ska man avfärda hemmanationen Gabon i gruppspelet.

::::

Tunisien är gruppensfavoriter och troligen det främsta Nordafrikanska laget i turneringen i Egyptens frånvaro och därmed en av favoriterna till titeln.

Dock hade man stora problem i kvalet och deras stjärnanfallare Issam Jemaa ser ut att missa åtminstone gruppspelet.

Men med eller utan Jemaa har man ett starkt lag. I försvaret kaptenen Karim Haggui som annars spelar för Hannover en klassförsvarare som är ackompanjerad av flera andra kapabla försvarare.

På mittfältet är det många som spelar i den relativt starka Tunisiska ligan förutom Chikhaoui där den stora stjärnan är Oussamma Darragi som blev utsedd till den bästa Afrika-baserade Afrikanen 2011. Som lär ryktas till många Europeiska klubbar under och efter mästerskapet om det går som förväntat.

Kan inte Jemaa spela finns det trots allt tre Europa-baserade anfallare som alla är kapabla att ersätta om än inte på den höga nivån men som bör räcka för gruppspelet.

Rättmätiga favoriter i denna gruppen även om man kan undra hur deras inhemska spelare står sig mot mer Europeiskt influerade Marocko men lär ta sig vidare från gruppen och längre därtill.

::::

Vad tror ni om turneringen? Tänker ni följa den? 

Håll koll på Fotbollsoraklet för den sista gruppgenomgången imorgon eller i övermorgon.

Tidigare gruppgenomgångar
Grupp A – http://www.fotbollsoraklet.se/infor-afrikanska-masterskapen-grupp-a/
Grupp B –  http://www.fotbollsoraklet.se/infor-afrikanska-masterskapen-grupp-b/

Vad du får om du beställer en Drogba

Jag har länge haft en förkärlek för kontinentala mästerskap, nej EM räknas inte in, . När jag var yngre och hade Eurosport såg jag alla matcher i Afrikanska mästerskapen oavsett vilka som spelade. Då var det kanske snarare för att det bara var fotboll men många år senare har jag fortsatt kolla de Afrikanska mästerskapen, de sydamerikanska och faktiskt ett par matcher av den asiatiska diton. Det är lite exotiskt men inte så att man inte har en bunt spelare man känner till bra och ett gäng från Franska ligan vars nämn man tycker sig känna igen men fortfarande så är Afrikansk fotboll annorlunda på ett intressant sätt och som med all fotboll är det enkelt att falla för individer.

Jag kan till exempel inte släppa mina förhoppningar på Amerikanen Benny Feilhaber efter Copa America -07 då han fortfarande var lovande och kändes lite som en ”Amerikansk Xavi”.

Men nu gäller det Afrikanska Mästerskapen. Som iår är en ovanligt svag turnering sedan storheter som Kamerun, Nigeria, Egypten, Sydafrika, Algeriet och båda Kongo-länderna åkte ut i det tuffa (faktiskt) afrikanska kvalspelet. På grund av att endast gruppettorna i kvalet går vidare direkt och för att dessa storheter antingen gick bort sig på feltolkning av reglerna (Sydafrika) eller att man helt enkelt inte var bra nog. Otroligt nog är alltså 3 av de fyra bästa lagen från förra turneringen inte med där Egypten förstås är mest ”ursäktade” av arabiska vårskäl.

Grupp B – Elfenbenskusten(”Les Éléphants”), Sudan(”Falcons of Jediane”), Burkina Faso(”The Stallions”), Angola(”The Sable Antelopes”)

Elfenbenskusten är likt alltid(nåja) favoriter att vinna turneringen. Med Drogba, bröderna Touré och Gervinho är det svårt att säga emot om man inte tänker på deras spektakulära förmåga att inte prestera i mästerskap, visserligen tar man sig vidare och till final -06 men man vinner inte. Om Yaya Tourés utveckling, Drogbas stagnation och lagets åldrande är skillnader som pekar mot att det är ”som vanligt”.

Ett trevligt återseende är Boubacar ”Copa” Barry i Ivorianernas mål, inte särskilt bra fortfarande men visst håller han undan trots konkurrens av Dijon målvakten Daniel Yeboah?

I backlinjen hoppas jag verkligen få se min favoritivorian – Arthur Boka men jag känner att risken är att hans tid är förbi till förmån för Siaka Tiene. Övriga försvarslinjen bör vara Eboue-Toure-Bamba, som vanligt.

Jag har ingen koll på nuvarande förbundskaptens taktiska preferenser eller möjliga favoriter i laget men 4-3-3 aktigt brukar det vara. Tiote-Toure-Zokora i mitten? Där då Touré kan ta större offensivt utrymme.  Och Kalou & Gervinho flankerar Drogba?

Favoriter av en anledning men jag tror inte man klarar trycket denna gången heller med en avslocknande Drogba men vidare går man på viloläge.

::::

Sudan vilket alltså är Sudan utan Sydsudan. Vilket betyder att man saknar vissa spelare som man tills förra sommaren hade till befogande och dessutom oroligheter i landet vilket kan påverka.

Det är lite förvånande att Sudan tog sig hit (bland annat på grund av landsdelningen) för samtidigt som man är är ett stort land är man inte särskilt meriterade på landslagsnivå. 2008 då man senast var med föregicks av ett icke-deltagande i Afrikanska mästerskapen på över 30 år.

Det är inte heller så att Sudanesisk fotboll är på framgång riktigt för den inhemska fotbollen domineras som vanligt av storklubbarna Al-Hilal och Al-Merrikh och eftersom de är stora även vad det gäller spel ute på kontinenten(Al-Hilal i semifinal av Afrikanska CL) är det få Sudanesiska spelare som lämnar landet ens för större Afrikanska/Arabiska ligor.

Det märks även på truppen som bara består av spela som hör till i den inhemska ligan och bara 4 av 23 i truppen tillhör andra klubbar än Al-Hilal eller Al-Merrikh.

Om individuella spelare kan jag inte mycket men Haitham Mustafa är lagets lagkapten och en legendar inom Sudanesisk fotboll en bra bit över 100 landskamper. Han sägs vara en smart djupt liggande spelfördelande (Sudans Pirlo?) med fina genomskärare.

Laget är bland de svagast i turneringen och tog sig hit mycket på grund av starkt hemmaspel samtidigt som man är i en ganska tuff grupp.

Vidare läsning om Sudanesisk fotboll - http://backpagefootball.com/general/the-state-of-football-in-sudan/

::::

Burkina Faso där jag tyvärr måste meddela att folk från Burkina Faso inte kallas Burkina Fasor.

Burkina har i denna gruppen helt klart en bra chans att ta sig vidare, fast samtidigt så har Burkina Faso ett bedrövligt facit i Afrikanska mästerskapen då man aldrig vunnit en match i Afrikanska mästerskapen förutom när man själva var värdnation. Men nu har man en spännande trupp med Lyons genombrottsman Bakary Kone i mittförsvaret som försvarsgeneral. Ett mittfält av flera spännande spelare som Marseilles Charles Kabore, Rennes trixiga ytter Jonathan Pitroipa, Auxerre mittfältaren Alain Traore som redan gjort 7 ligamål denna säsongen, Abdou Razack Traore som tillhörde Rosenborg förutom men sedan varit bra i Lechia Gdansk och den stabila kaptenen Mahamoudou Kéré som dock möjligen spelar i försvaret. Dessutom är Alains 16-åriga bror Bertrand Traore som tillhör Chelsea med i truppen och hoppas få lite speltid.

Där mittfältet känns väldigt starkt så är då anfallet inte på samma nivå men Moumouni Dagano är en pålitlig gammal målskytt av hyfsad klass och han backas troligen upp av Aristide Bancé som är baserad i Dubai.

Burkinierna har ett dåligt track-record men med detta starka mittfältet och Bakary Koné i försvaret har man en väldigt bra chans att ta sig vidare.

::::

Angola som otroligt tog sig till VM 2006 och därefter förvisso två raka kvartsfinaler i Afrikanska men det känns som att det är dags för en nya generation nu men att den inte håller måttet.

Det är två som väldigt tydligt saknas i truppen och det är Rui Marques som varit klubblös/slutat sedan han släpptes av Leeds i Maj 2010 och Mantorras som avslutade sin karriär under fjolåret.

Kvar är dock flera åldringar i The great Kali, anfallarna Flavio & Love, Andre Macanga och Dede med flera som är över 30 år samtidigt som Manucho faktiskt är 28 och Gilberto är 29. Och ett par ytterligare Europaproffs i 27-29 åldern.

I den yngre klungan är det stora namnet anfallaren Djalma som tillhör Porto men som där knappt får någon speltid.

Ett par bra spelare som i framför allt Manucho men laget behöver en rejäl generationsväxling. Man får svårt att ta andraplatsen från Burkina Faso.

::::

Vad tror ni om turneringen? Tänker ni följa den? 

Håll koll på Fotbollsoraklet för ytterligare gruppgenomgångar de närmaste dagarna.

Kalusha Bwalya, African player of the year 1988 och Zambiska fotbollsförbundets president.

Jag har länge haft en förkärlek för kontinentala mästerskap, nej EM räknas inte in, . När jag var yngre och hade Eurosport såg jag alla matcher i Afrikanska mästerskapen oavsett vilka som spelade. Då var det kanske snarare för att det bara var fotboll men många år senare har jag fortsatt kolla de Afrikanska mästerskapen, de sydamerikanska och faktiskt ett par matcher av den asiatiska diton. Det är lite exotiskt men inte så att man inte har en bunt spelare man känner till bra och ett gäng från Franska ligan vars nämn man tycker sig känna igen men fortfarande så är Afrikansk fotboll annorlunda på ett intressant sätt och som med all fotboll är det enkelt att falla för individer.

Jag kan till exempel inte släppa mina förhoppningar på Amerikanen Benny Feilhaber efter Copa America -07 då han fortfarande var lovande och kändes lite som en ”Amerikansk Xavi”.

Men nu gäller det Afrikanska Mästerskapen. Som iår är en ovanligt svag turnering sedan storheter som Kamerun, Nigeria, Egypten, Sydafrika, Algeriet och båda Kongo-länderna åkte ut i det tuffa (faktiskt) afrikanska kvalspelet. På grund av att endast gruppettorna i kvalet går vidare direkt och för att dessa storheter antingen gick bort sig på feltolkning av reglerna (Sydafrika) eller att man helt enkelt inte var bra nog. Otroligt nog är alltså 3 av de fyra bästa lagen från förra turneringen inte med där Egypten förstås är mest ”ursäktade” av arabiska vårskäl.

Grupp A – Ekvatorialguinea, Libyen(”The Mediterranean Knights”), Senegal(”Lions of Teranga”), Zambia(”The Copper Bullets”)

• 21 Jan: Eq Guinea v Libya
• 21 Jan: Senegal v Zambia
• 25 Jan: Libya v Zambia
• 25 Jan: Eq Guinea v Senegal
• 29 Jan: Eq Guinea v Zambia (Malabo)
• 29 Jan: Libya v Senegal

Ekvatorialguinea som annars kanske mest är känd för att man har en ohygglig diktator som gör vad en ohygglig militärkupps-diktator brukar göra är här med på grund av att man är värd för mästerskapen tillsammans med Gabon.

Men förutom ett hel drös av spelare i lägre Spanska divisioner (Ekvg. är en gammal spansk koloni) så har man Deportivo La Coruna anfallaren Rodolfo Bodipo som trots allt har en hyfsad karriär i Spanien och Real Madrid-skolade Javier Balboa som nu håller till i Portugisiska Beira-Mar.

Just för att de är en värdnation har man en viss chans att ta sig vidare som tvåa men att man ligger nästan 100 placeringar bakom Zambia talar emot det.

::::

Libyen som mest medverkat i nyheterna det gångna året på grund av Gaddafi och upproret där men har parallellt otroligt nog lyckats kvalificera sig till Afrikanska Mästerskapen. Det positiva är väl att man sluppit inblandning från Gaddafis fotbollsintresserade son men på vägen hit påverkades man rejält av revolutionen för att flera spelare var med och stred. En av dem – mittfältaren Ahmed al-Saghir skjuts i axeln av Gaddafis trupper vilket gör att han missar turneringen medan Libyens främsta spelare under de senaste drygt 15 åren Tariq al-Taib sägs vara utesluten för att han är ”för gammal” men där det troligen främst beror på att han kom ut som lojal mot Gaddafi under kvalspelet och kallade rebellerna för både ”hundar” och ”råttor”

Främsta spelare i laget är den gamla målvakten Samir Aboud som tack vare sitt spel i kvalet blev nominerad till årets Afrikanska spelare ifjol och kom med i ”Africas finest XI” vilket i teorin gör han till Afrikas bästa målvakt.

Andrahandsfavorit i gruppen och Nordafrikanska lag har ju en tendens att gå bra i denna turneringen.

::::

Senegal ett landslag som varit på vad Peter Kadhammar skulle kalla ”dekis” under ett bra tag efter den mer gyllene generationen som i VM 2002 dansade fantastiskt en sommar.

Nu är det inte längre ett lag med Diops, Henri Camaras eller Dioufs och det är inte heller förra Afrikanska mästerskapskvalets hopplösa blandning av de för unga och de gamla utan en stark trupp där stommen är i helt rätt ålder där kring 26-27.

I målet har man Bouna Coundoul som under säsongen stod i New York Red Bulls men numera är free agent (men inte länge till?) som framför sig har en gedigen bunt av försvarare från Frankrikes bättre klubbar och Armand Traore. Där mittförsvaret av Diawara från Marseille och Mangane från Rennes var en starkt bidragande orsak till att man bara släppte in två mål under hela gruppspelet trots Kamerun och DR Kongo i sin kvalgrupp.

På mittfältet är det framför allt de Englands-baserade innermittfältarna Guirane N’Daw (Birmingham, på lån) och Mohamed Diamé som kommer spela. Och det främst defensivt för att täcka upp för Senegals absurda anfallsuppsättning.

Där Demba Ba var viktig men inte ordinarie under kvalet men nästan garanterat vara det nu efter sin otroliga tid i Newcastle. Där görs hans sällskap av Lilles målspruta Moussa Sow och den tredje anfallaren i Senegals föredragna 4-3-3 sägs bli veteranen och kaptenen Mamadou Niang som tidigare spelade i Marseille vilket alltså skulle placera nyblivna Newcastle anfallaren Papiss Cissé på bänken. Ett Afrikanskt lag med en 100-miljoners anfallare på bänken!

Senegal är förutom stor favoriter i gruppen även en av favoriterna i hela turneringen och jag skulle nog säga att de är mina favoriter också.

::::

Zambia hade en gång ett lovande U-23 lag som krossade Italiens dito med 4-0 i OS-fotbollen -88 men sedan landet likt så många andra inte är särskilt fattigt tvingades man låna militärens gamla plan när man skulle flyga till kvalmatcher och den 27:e april exploderade deras plan när hela laget var på väg till en VM-kvalmatch mot Senegal där hela laget omkom. Hela historien - http://www.independent.co.uk/sport/football/international/the-day-a-team-died-a-tragedy-for-zambian-football-6291475.html & http://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/jan/19/zambia-africa-cup-of-nations

Detta laget som var Zambias bästa på länge tog sig trots att 25 lagkamrater dog ändå till final i -94 års turnering och var en avgörande match mot Morocko från VM men man minns och saknar fortfarande sitt förlorade lag och att man just möter Senegal i sin öppningsmatch kommer göra den till något extra.

Kollar man på nuvarande lag har man inte något imponerande lag. Mest utmärkande är f.d. Portsmouth anfallaren Collins Mbesuma, Young Boys anfallaren Emmanuel Mayuka som gjort succé i Schweiz blott 21-år gammal, dribblern Chisamba Lungu i Ryska andradivisionens Ural Oblast och ytter/anfallaren Rodgers Kola som spelar i Israeliska Ashdod. Det talar för ett mer offensivt starkt lag men man har även flera försvarare från Kongo laget TP Mazembe som tog sig till final i VM för klubblag 2010. Inte heller att glömma är f.d. Helsingborgsmittfältaren Isaac Chansa som nu spelar i Sydafrikanska Orlando Pirates.

Kämpar med Libyen om andraplatsen men är inte favoriter i den kampen.

::::

Vad tror ni om turneringen? Tänker ni följa den? 

Håll koll på Fotbollsoraklet för ytterligare gruppgenomgångar de närmaste dagarna. Grupp B kommer imorgon förmiddag.

Rivaldo

Den forne storspelaren Rivaldo, som representerat såväl Barcelona som Milan, flyttar till Afrika och den angolanska ligan.
Efter att ha varit klubblös en kortare period tar Rivaldo alltså sig an en ny utmaning. Angolanska Kabuscorp blir Rivaldos nya klubb.

Rivaldo skall enligt uppgifter ha valt bland flera och erbjudande från diverse klubbar men alltså valt Kabuscorp på grund av språket i landet och för att han tror på lagets mål.

Frågan är nu hur lång tid Rivaldo stannar i den angolanska ligan. Han är i skrivande stund 39 år och blir givetvis inte yngre med tiden.

Real har länge uppvaktat den talangfulle brassen och även Barcelona har gått hårt in i kampen.

Dock har Santos lyckats behålla sin guldklimp som förlängt sitt kontrakt till 2014.

Nu visar sig dock konsekvenserna av kontraktet som ger Neymar cirka 150 miljoner kronor om året.

Marca.com skriver att Santos meddelar att man lägger ner sitt damlag samt sitt lag i inomhusfotboll.

Damlaget var en storsatsning från klubbens sida 2009 Då man köpte in de bästa brasilianska spelarna har vunnit ligan två år i rad men nu meddelar alltså klubben att den ekonomiska situationen samt bristerna i inkomster från de båda lagen tvingar de till dessa åtgärder.

Den 30 Mars 1986 föddes en liten pojke i Camas, Sevilla. Denna pojke fick namnet Sergio Ramos. Ingen visste då att han en dag skulle bli en av Spaniens största stjärnor, spela för en av världens bästa klubbar och få ta över legendariska Fernando Hierros numer i Real Madrid.

När han växte upp i Camas var det storebror Rene som var den fotbollstokiga. Sergio hade andra drömmar, han ville bli tjurfäktare. Trots drömmarna började Sergio spela fotboll för den lokala klubben FC Camas. Snart visade det sig att han hade en talang och Sevilla CF fick upp ögonen för honom. I den andalusiska stor klubben gick allt snabbt och redan som 16 åring spelade han i b-laget. Den 2 Januari 2004 gjorde han debut för A-laget. Vid 19 års ålder skrev han på för Real Madrid.

Real Madrid
Real madrid valde att köpa in Sergio Ramos för att han på sikt skulle ersätta Fernando Hierro som två år tidigare lämnat klubben. När Ramos kom till klubben gjorde han det som regerande Europa mästare i u-19. Han var också  utsedd av UEFA som den bästa nya spelaren säsongen 2004/2005. Efter att ha anpassat sig till sitt nya lags spelsystem blev han försvarets syre, gav försvaret energi att stå emot.

I real madrid tilldelades han numer 4, ett numer som tidigare tillhört Fernando Hierro. Inte nog med att han köptes in för att fylla den plats som en av de stora legenderna inom både real madrid och Spaniens fotbolls historia lämnat bakom sig, utan han skulle även ta över hans numer i laget. Man satte en stor press på den unga talangen från Real Madrid håll. Men Sergio Ramos klarade av den enorma press som de satt på hans axlar. Han kom in i laget med personlighet och självförtroende. Han satte sin prägel på matcherna redan under sin första säsong i klubben.

Till en början hade han svårt att ta en plats som ytterback med tanke på att real madrid hade stora spelare som Roberto Carlos, Salgado redan i laget. Han fick spela som mittback och ibland agera defensiv mittfältare när de krisade sig. Men i och med ankomsten av mittbackarna Christoph Metzelder och Pepe sommaren 2007 flyttades Ramos ut till sin ytterbacks position. Och blommade ut ytterligare till en fantastisk försvarare som både bidrog till anfall och försvar.

Från det svarta fåret till andra kapten

Men allt var inte en dans på rosor för den sevillanska spelaren. Genom åren har han kritiserades hårt för sina uttalanden i media, vansinnes färderna genom den spanska huvudstaden och för sitt festade dagarna innan match. En av de värsta stormarna var nog när han efter ett antal misslyckade insatser satte skulden för sin formsvacka på de andra i laget. Ett annat sånt var när han valde att gå ut och festa dagen innan en stor match i ligan för tre år sen. Ett tag ansågs han vara det svarta fåret i real madrid men med åren har gått har också en mognad infunnit sig. Idag är han andra kapten, och anses vara ett föredöme för de unga spelarna på alla sätt och viss. Man ser honom sällan ute i Madrids nattliv och det enda tillfället han hamnar i skvallerpressen är om hans kärleksliv.

Landslaget

Efter bara 6 matcher för u-21 laget flyttades Sergio Ramos upp till a-laget 2005. Han gjorde debut i la roja 26 mars mot Kina. Sedan hans förre detta real madrid kollega Míchel Salgado la skorna på  hyllan efter VM i Tyskland 2006 har Sergio Ramos utan konkurrens varit förstahandsvalet som ytterback.

Hans insatser i både EM 2008 och VM 2010 var fantastiska och har uppmärksammats. Efter EM togs han ut i UEFAs bästa lag och efter sin insats i VM  togs han ut i FIFA´s al star team.

I både landslaget och klubblaget har Sergio Ramos gjort sig känd som en urstark spelare med ett öga för mål, speciellt vid fasta situationer. I landslaget har han på 82 matcher gjort 6 mål och i real madrid har han under sina fem år i klubben gjort sammanlagt 26 mål. Vilket är mycket för att vara en försvarare. Han har också gjort sig känd som en spelare med enorm kämpaglöd, engagemang, hårt arbetande, tekniska färdigheter både offensivt och defensivt och inte minst för sin snabbhet och sina kraftfulla skott.

Som jag nämnde tidigare är han en all around back som även kan fungera som defensiv mittfältare men den roll som jag tycker han är bäst i är mittback i alla fall i sitt klubblag. Därifrån styr han sitt försvar på ett perfekt sätt och skapar en balans och en trygghet för de andra spelarna. Visst förlorar laget en dimension i anfallet när man inte har Sergio Ramos som kan skära in i banan och göra sina inlägg. Säg vad du vill men Arbeloa som varit den flitigaste ersättaren på den positionen har inte samma tekniska färdigheter eller snabbhet. Men jag tror att real madrid vinner i längden på att spelarna vet att de har ett försvar de kan lita på. Men i landslags sammanhang ska han spela ute på sin kant, där finns det andra som gör jobbet som mittbackar galant. 

När jag tänker Sergio Ramos tänker jag VM finalen 2010, han hade tre fantastiska lägen till att göra mål i första halvlek, ett inlägg som var så nära mål, och två skott som Holland i sista stund fick ordning på. Men jag tänker också på hans kämpaglöd, när resten av försvaret är helt slut efter 85 minuters jagande så finns det alltid en som har lite kvar att ge, en som alltid ger allt från minut ett till det sista. Han backar inte ifrån att göra en glidtackling för att försvara bollen eller springa in i målstolpen bara för att sätta in bollen i mål. Det är riktig engagemang för mig. Det är just därför jag valde att skriva om honom. Hans kärlek för sitt lag och för sporten.

Vid 25 års ålder har han vunnit ligan två gånger (06/07, 07/08), copa del rey (2011), supercupen  (07/08) och självfallet EM titeln 2008 och VM titeln 2010. Det enda som saknas är en titel,  Champions leauge titeln. Och han har tid för att vinna den titeln. Han är bara 25 år och har många år kvar i toppen. Han kommer att fortsätta att mogna och utvecklas. Det finns inga begränsningar inom denna spelare på vad han kan åstadkomma i framtiden.

”He is so good that I think he will become one of the three best players in the world. No doubt, and he will become a Real legend and keep on scoring decisive goals. ” Roberto Carlos, förre detta Real Madrid-spelare. 

Foto: Okänd

/Sara Khatmi

Smeknamn:
The Black Panther, Willy Wonka

Födelsedatum:

Foto: Elena Rybakova

1 April, 1976

Födelseort:
Paramaribo, Suriname

Nationalitet:
Holland

Längd:
1.77 cm

Vikt:
82 kg

Position:
Central mittfältare

Nuvarande klubb:
AC Milan

Tröjnummer:
10

Clarence Seedorf föddes den 1 April 1976 i Surinam där han sedan flyttade ifrån för att starta sin fotbollskarriär i Holland. Han började med att slå rekord när han blev den första 16 åringen att någonsin debutera för Ajax i den åldern.  Där han ingick i truppen med spelare som Frank Rijkaard, Edgar Davids & Van Der Sar. Därefter skulle detta vara starten för hans framgångsrika fotbollskarriär. Efter bara tre säsonger med Ajax hade han redan vunnit den inhemska cupen, ligan och Champions League med sitt Ajax. Och samtidigt blivit belönad med att bli utnämnd till Hollands främste talang i två år i rad (1993, 1994).

I hans sista säsong i Ajax blev han flyttad in i mitten med sina kvalitéer. Han vann Champions League med att vinna över Milan med 1-0. Det belönades med att Serie A klubben Sampdoria värvar honom till Italien. Han spelade där i en säsong innan en av Europas största klubbar bestämde sig för att köpa honom, han värvades till Real Madrid. Under sin första säsong i Real Madrid hjälpte han sitt lag att återta platsen som spanska mästare. Och säsongen därpå vann han återigen en Champions League medalj efter en vinst över den gamle damen Juventus med 1-0.

Seedorf blev i Real Madrid oftast uppmärksammad och älskad av sina fans genoms hans otroligt vackra mål från långa avstånd. Här han ni ett fint exempel på ett mål som det fortfarande snackas om:

Det blev inte bara uppmärksammat av fansen. Utan klubben Inter fick ögonen på honom och värvade honom inför säsongen 1999/2000 tillbaka till Italien. Efter två säsonger i Inter ingick Seedorf i en bytesaffär mellan Inter och Milan. Milan skickade iväg Fransesco Coco till Inter och Seedorf blev skickat till motsatt håll. Han blev nu en Milan spelare och hjälpte sitt lag att efter 26 långa år, låta Milan få lyfta Coppa Italia bucklan. Det skulle bara bli en upptakt till den större framgång som väntade.

Hittills förutom hans fyra Champions League-medaljer, så är Seedorfs ständigt expanderande troféhylla fylld med titlar som två VM för klubblag triumfer, en UEFA Super Cup, fyra inhemska ligatitlar, två inhemska cuper, tre inhemska supercuper…Kort sagt, så har ingen nederländsk spelare i historien vunnit mer än Clarence Seedorf.