Gary Speed – Gästkrönika av Sidney Tre

Jag sitter mitt i natten och funderar.
Tänkte skriva om Milan – Barcelona matchen, som spelades förra veckan och lite om fotbolls-psykologi.
Om Zlatan och om fotboll ur livets perspektiv.
Men jag vaknar mitt i natten, kan inte somna om, så jag surfar in på aftonbladet, via min mobil.
Och där står det, på sportbladet – som en stor knytnäve rakt i ansiktet.
Det får mig att må dåligt, att börja tänka, att försöka förstå och jag är tvungen att skriva denna krönika istället!
Vad för mörka demoner döljer vi inom oss – vad för krafter kan få en vuxen man eller kvinna att begå självmord?
Vad för tankar och funderingar kan få en ung flicka eller pojke, en tonåring, att vilja avsluta sitt liv?
Det gör ont inom mig.
Jag vill ju helst  bara skriva om fotboll – skriva om bra fotboll.
Alla goda aspekter och vinklingar för fotboll
Och dom få gånger jag skriver om nåt negativt inom fotbollen idag, så handlar det om någon full huligan som springer in på planen
eller några upp-gjorda matcher i en stor europeisk liga..
och ibland tyvärr,men ytterst sällan, om nåt tragiskt dödsfall på eller utanför planen.
Men att skriva om självmord..
Det är inte bara Tabu-belagt, utan också väldigt svårt att skriva om och realisera.
Det känns liksom så avlägset och så långt bort på något sätt…
Men jag har själv varit där – längst nere på botten, utan att ha förmågan kvar att titta uppåt.
Mörka tankar,som inte är av denna värld.
”Självmord är en praktiskt lösning”
Lördagsmorgon 04:46 och Stan Collymore berättar om sin depression på nätet.
En lång resa fylld av självmordstankar, sömnlöshet och energi-löshet.
Ett dygn senare har Wales förbundskapten Gary Speed tagit sitt liv.
Vad får en man (eller kvinna) att gå ifrån skratt och ett välmående liv och vardag, till att snabbt sjunka in i djup depression
och kedjas av viljan att försöka ta sitt liv… –  och tyvärr, i alltför många fall, lyckas.
Varje självmordsförsök är en katastrof och varje självmord en tragedi.
Jag har själv haft nära vänner och kompisar som till slut valde den vägen.
Fotboll spelas av människor.
Fotboll älskas av människor.
Och fotboll hatas av andra människor..eller dessa människor väljer att uttrycka sig så..
Men det är människor som springer runt på planen!
Det är människor som sparkar på en fotboll, som sitter på avbytarbänken, som sitter på läktaren.
Människor som är fans, som sitter klistrade framför TVn, som jublar, som gråter, som kastar ut TVn genom fönstret eller svär sig hesa.
Som dricker i fotbollens namn och som älskar i fotbollens namn.
Lika många människor som älskar fotboll – lika många anledningar,svar och historier om fotbollen och livet finns det.
Men självmord..
Hur många svar finns det där? Finns det ens förklaringar?
Av vilka anledningar?
Hur många frågor och hur många svar finns de egentligen när en människa tagit sitt liv och det bara finns tomheten kvar..?
Det är sådana här tankar som sätter sig i mitt huvud denna natt.
Jag har själv varit därnere. Men det var några år sen nu.
Och säkert tyvärr har någon eller några, av alla er många läsare, också varit där..
Nere i en djup depression, ett ständigt mörker, sökandes efter en lite stråle av ljus, av hopp, att ta sig därifrån, att lyckas klättra upp på en stege, upp ifrån helvetet, tillbaks till säker mark igen
– iallafall för en stund eller några dagar, kanske ett antal veckor, men helst för en hel, fortsatt livstid!
Jag lyckades ta mig därifrån, ifrån en säng-brits på Karolinska intensiven till ett liv fyllt av möjligheter och solsken.
Jag var nere på botten, men vände och jag vet att många med mig har gjort en liknande resa..
Men dom finns fortfarande där, mina demoner.. ett mörker som försöker göra sig påmind när jag mår som allra bäst
eller när jag har en riktig jla skitdag.
Men jag vinner mina fotbollsmatcher nu.
Jag finner inspiration och solsken i min vardag. Små och stora drömmar att uppfylla.
Har förstått att jag måste titta framåt. Jag vet vad som kan dra ner mig och jag har lärt mig att se signaler.
Jag vet hur jag ska göra för att undvika mentala fällor, som slutar i fritt fall.
Jag vinner mina fotbollsmatcher nu.
Jag vinner en trofé större än Champions League-pokalen!
Men jag önskar verkligen att alla kunde vinna sina matcher. Och jag vet att en framtida dag så kan jag förlora igen..
Matcher som så många runtomkring aldrig ser eller kan reflektera till.
Många gånger läser man eller man får hör om hur man inte sett tendenser eller signaler på att en människa fallit rakt ner.
placerat sig i en risk-zon och slutligen inte förmått ta steget tillbaks till säker mark igen.
Man har Avslutat sitt liv och lämnat tomhet efter sig.
Tomhet, sorg,känslor och frågor..
Jag hoppas verkligen Stan Collymore tar sig ur sin depression och hittar ljuset i livet igen.
Och att om det behövs, han får den hjälp han behöver.
Att hans styrka att kunna skriva om detta, berätta för omvärlden vad han just nu går igenom, att det får honom att
fånga ljuset igen. Tillbaks till livet. Till solskenet.
Och medans fotbolls-England och fotbolls-världen sörjer Gary Speed, så skänker jag honom mina tankar denna natt.
Jag kände honom inte,fick aldrig träffa honom – men det gör inte saken mindre tragisk.
Varje självmord är ett självmord för mycket!
Och varje självmord lämnar så många frågor.
Varför?
och jag önskar att det fanns ett bra sätt att fånga upp alla i risk-zonen..
jag önskar verkligen att i en bättre värld, så finns inga djupa depressioner och självmord.
– men jag har tyvärr inga bra svar
// Sidney

Leave a Comment