Genomgång av Premier League, Del 12 – Newcastle

När Newcastle United tar sig an den nya säsongen gör man det som en klubb på uppgång, möjligen på väg mot vad den än gång varit.

Efter det chockartade uttåget ur Premier League för två år sedan var man redan efter ett år tillbaka i finrummet, och det med en intressant trupp. Degraderingen till trots valde en stor del av laget att vara klubben trogen och tongivande spelare som Jonás, Harper, José Enrique och Coloccini följde med ned till the Championship. Detta gjorde vistelsen där kortvarig och the Magpies stormade enkelt genom säsongen och tog sig storstilat upp till Premier League igen med endast fyra förluster på 46 ligamatcher. Väl tillbaka i högstaligan stod man förra säsongen för en stark insats, åtminstone om man tar omständigheterna i beaktande.

Redan i början av oktober månad var stjärnlånet Hatem Ben Arfas säsong över, när Nigel de Jong slaktade hans ben sönder och samman. Ben Arfa som före säsongen var tänkt som en av Newcastles allra vassaste offensiva vapen, och nu tvingades man istället lita på att andra spelare skulle fylla den rollen. Sådana spelare fanns, i form av Andy Carroll som öste in mål för sitt lag under hela hösten och stod för en fantastisk kometkarriär vilket genast drog till sig blickar. Liverpool hade de mest törstande blickarna och på januari månads sista dag värvades Carroll, vilket försatte Newcastle i ett än mer utsatt läge. Ett läge som inte var mildrare av att man i december månad sparkat den tidigare tränaren Chris Hughton och ersatt honom med Alan Pardew. Mitt i allt detta kaos lyckades man ändå etsa sig fast i mitten av tabellen och blev aldrig riktigt indraget i någon bottenstrid, utan tolfteplaceringen var stabil när allt kom omkring. Dessutom fick fansen ett par riktigt minnesvärda ögonblick under säsongen, inte minst den redan legendariska upphämtningen från 0-4 till 4-4 hemma mot Arsenal den femte februari.

Med sommarens förföriskt vackra skrud hängande över sig har en märkbar men behärskad truppförändring infallit. Några riktigt tunga namn har lämnat, samtidigt som ytterst intressanta värvningar har gjorts. Sett till spelarförlusterna lyser den tidigare lagkaptenen Kevin Nolans flytt till West Ham starkast, då det är en kännbar förlust på alla fronter. Nolan var under sina säsonger i the Magpies en av lagets största drivkrafter och svarade under comeback-året i Premier League för hela 12 mål, som tillsammans med hans enorma ansvar som lagkapten vittnar om hans inflytande i laget. Utöver Nolan har dessutom talangfulle Routledge lämnat, vilket skapar ett kreativt hål att fylla på kanten. Lägg därtill att José Enrique härom dagen presenterades som Liverpools senaste nyförvärv och det står då helt klart att Newcastle tappat en rad tunga pjäser.


                                                                                  Foto: Reuters

Men mitt i denna tunga lista på spelare som lämnat finns dock en positiv nyans, anser jag. Att den sedan länge utdöde dinosaurien Sol Campbell nu lämnat ska av samtliga inom och runtom klubben ses som en fantastisk nyhet. Campbell är för mig en stor fotbollsspelare historiskt sett, han var under många år en enastående mittback i såväl landslag som i Spurs och Arsenal. Men att han har behövt solka ned sitt namn med denna comeback gör mig djupt upprörd på honom, då han under sina två senaste säsonger varit en katastrof först i Gunners och sist i Newcastle. Men nog om Campbell, för det finns även positiva nyheter för the Magpies på värvningsfronten. Från West Ham har den storväxte franske anfallaren Demba Ba anslutit, Demba Ba som endast är 26 år gammal och som före sitt kortvariga West Ham-äventyr hade en lysande fyraårssejour i Hoffenheim. På mittfältet har ytterligare tre fransmän signat, där samtliga är mer eller mindre intressanta namn med åldrar på 25, 25 och 18 år. De två äldre av dem är kända namn inom den franska klubbfotbollen; Yohan Cabaye har varit en ordinarie man i fjolårsmästarna Lilles startelva och har även spelat fyra landskamper, och Sylvain Marveaux har setts som Rennes stora talang där han visat klass från sin offensiva mittfältsposition.

Med dessa värvningar i åtanke känns det som att man någorlunda vägt upp spelarförlusterna vill jag mena, men det kommer likväl att vara synbart hur mycket Nolan kommer att saknas i höst. Att man nu tvingats bevittna hur José Enrique lämnat för Liverpool försätter dessutom klubben i en pressad sits med endast ett par veckor till premiär. Det är ont om tid till att hitta en ersättare, och även om Jonás som vanligen spelar på yttermittfältet kan sköta en vänsterbacksplats med bravur är frågan om Pardew verkligen vill riskera det. Att sedan relationen till Joye Barton återigen blåst upp till orkan gör inte situationen lättare, även om det nu alltmer framstår som att Barton blir kvar.

Som det här framstår är det alltså ingen lugn båt som Newcastle sitter i med endast två veckor till ligastart. Samtidigt är ju detta också precis så som fotbollsvärlden är vana vid Newcastle, det är en klubb som stormar mer än sällan och som även tenderar att kunna prestera bra i en sådan miljö. Hur historien kring Barton än löser sig, han stannar är jag rätt säker på, tror jag på en med Newcastle-ögon mätt stabil säsong där man slutligen landar i mitten, låt säga 9-13 plats. Om man ser till själva spelarmaterialet ska man absolut kunna hamna högre med en målvakt som Harper, en player (på alla vis) som Ben Arfa, en tung anfallare som Shola Ameobi och ett kraftpaket som Tioté (vars kontrakt till 2017 är en gränslös succé för the Magpies). Dock har klubben en tradition av turbulens på alla möjliga vis, vilket inte kommer att frångås denna säsong kan jag lova. Därför har jag svårt att se de svartvita fångarna som något direkt hot i Europa-racet.

Hannes Feldin

Leave a Comment