Genomgång av Premier League – Del 2, Chelsea

Inledningsvis vill jag be om överseende med förseningen av denna artikel. Då jag är på kryssning och har en internetuppkoppling som fungerar därefter har jag tyvärr inte haft möjlighet att färdigställa Chelsea-dokumentet förrän nu. Detta var givetvis inte hur jag drömde om att göra comeback här på Fotbollsoraklet. Men när ni nu kan ta del av artikeln hoppas jag att ni finner den läsvärd och att den ger er dagliga dosen av taggning inför Premier League-säsongen 2011-12.

När man ska summera Chelseas säsong 2010-11 uppstår ett av få tillfällen då man med full legitimitet kan använda sig av begreppet berg-och dalbana. Det som började som ett imponerande segertåg under hösten tog sedan en abrupt vändning i november. Under tre fullständigt kaosartade månader rämnade hela den grundstomme som klubben under sina senare år byggt upp, en grundstomme som har gjort klubben till en av de allra största i Europa på förhållandevis kort tid. I och med den närmast historiska kräftgång som man genomgick mellan november till januari sjönk man i en gastkramande hastighet i ligan. Från att redan i oktober månad ha sett ut att storma mot en säker ligatitel tappade man all kontakt till toppstriden. Ja, holmgången såg till ett tag ut att kunna äventyra alla möjligheter till nytt Champions League-spel. När man så slutligen lyckats vända den dystra trenden beslutade sig herr Abramovich för att det krävdes nytt blod, vilket ledde till värvningen av Fernando Torres. Denna värvning blev, som troligen inte gått någon förbi, en av tidernas största fiaskon. Ett ynka mål blev Torres vårfacit i Chelseatröjan, vilket givetvis gav upphov till en enorm debatt som blåste upp en ny storm kring och inom klubben.

Svårigheterna runtom klubben till trots stod man för en sällan skådad klättring under våren, en klättring som med endast ett par omgångar kvar av ligan innebar chans på ligaguld. Så blev dock inte fallet, men den andraplats som man i slutändan landade på kan inte annat än ses som ett bevis på klubbens storhet – sett till den cirkus som präglade säsongen. Efter säsongen fick tränare Ancelotti relativt omgående sparken, och ersattes så småningom av Porto-succén André Villas-Boas. Just sparkandet av Ancelotti är något som jag personligen ställde mig frågande till, då han under vintern fick fortsatt förtroende trots miserabla resultat. När han sedan under våren fått det blåa fartyget på rätt köl igen och stått för en, i mina ögon, fantastiskt insats fick han så sparken. Detta agerande av klubbledningen anser jag skickar otydliga signaler till spelarna och fansen, att först hålla fast vid grundplanen i svåra tider men sedan överge den när säsongen sammanfattas och krisen är utredd. Å andra sidan är detta precis den typ av klubb som Chelsea utvecklats till under Abramovich ledning, både på gott och ont. Det är kortsiktiga mål som eftersträvas, något som fått till följd att ett antal tränare avverkats under de senaste åren.

Under sommaren har Abramovich legat anmärkningsvärt lågt, för ovanlighetens skull. Inga stora inköp har gjorts, och inga spelarförsäljningar av någon vidare kaliber har heller aviserats. Av de som lämnar är Bruma och Mancienne de största namnen, vilket ger sken av att klubbledningen känner sig tillfreds med den trupp man står med. För närvarande befinner sig laget i Hong Kong för ett försäsongsläger där Villas-Boas får tid att på allvar hinna sätta sin prägel på laget. Under vistelsen i Hong Kong är fyra träningsmatcher inplanerade, varav den sista blir mot antingen Aston Villa eller Blackburn. Före Hong Kong-resan har två matcher spelats på brittisk mark, där måttligt färgstarka Wycombe och Portsmouth har besegrats med 3-0 respektive 1-0.

På spelarfronten har det ryktats, och gör det ännu, om framförallt det belgiska underbarnet Lukaku, den ytterst omtalade Neymar och rivalen Spurs spelfördelare Luka Modrić. Samtliga dessa tre eventuella värvningar förefaller för stunden mer eller mindre avlägsna känner jag. Jag kan inte se Spurs sälja Modrić, definitivt inte till en stadsrival som Chelsea, och angående Neymar tycks det vara totalt oförutsägbart vart den pojken hamnar. Lukaku är enligt mig den mest troliga värvningen, då han vore den ultimata ersättaren till Drogba. Drogba kommer att hålla i max två säsonger till, det fick vi bevisat under det föregående året då han gick mycket upp och ned och inte alls briljerade i samma utsträckning som tidigare. Anelka är även han på nedgång, visserligen en skonsam sådan, men Lukaku vore ändå vid en transfer Chelseas framtid på anfallsfronten.

Om jag vill leka expert, vilket jag likt alla andra givetvis vill, och spekulera inför kommande säsong tror jag att Chelsea går mot en säsong utan stora titlar, och med stora titlar talar jag då om Premier League och Europa-ligorna. Motivet till detta lilla utspel är att det under förra säsongen uppenbarade sig stora problem inom klubben, problem som man inte löst under sommaren. Det blev tydligt att en stor del av truppen är på god väg att passera sin peak i karriären, där jag syftar på spelare som Lampard, Drogba, Anelka, Bosingwa och i viss mån även Terry. Jag vill med detta inte hävda att dessa spelare är slut som fotbollsspelare, utan jag anser att de fortfarande håller en otroligt hög nivå. Men på något sätt klarar de inte av att göra det i lika många matcher som tidigare, vilket blir kännbart på en så pass hög nivå som Premier League faktiskt är. När ens storstjärnor inte kan prestera som tidigare, då är det svårt att vara en toppklubb så som Chelsea vill vara.

Jag tror dock absolut inte att säsongen blir någon total härdsmälta, utan man står fortfarande med en stark trupp ledd av en intressant ung tränare. Man har fortfarande en inflytelserik ägare som ännu har tid på sig att göra en eller ett par värvningar som skulle innebära att truppen återigen blev Englands mest dominanta. Men även om dessa värvningar skulle utebli har Chelsea fortfarande ett skickligt spelarmaterial – med Malouda (vars föregående säsong var helt enastående), Essien (förvisso skadad på en längre tid, men helt klart världens bästa dammsugare) och en Torres som hittar rätt har man minst sagt kapaciteten.

Som redan sagt kan jag inte se mig John Terry få lyfta någon finare pokal i vår. Men jag ser absolut det blåa tåget som ett lag indraget i guldracet i ligan och som bör ta sig minst till kvartsfinal i Champions League. Det är för alla Chelsea-fans tråkigt nog det bästa ni får detta år. Detta är nämligen ett år där den blåa delen av Manchester kommer att dominera. Läs artikeln om mina personliga guldfavoriter City senare idag, bara här – på Fotbollsoraklet!

 

Hannes Feldin