Gerrard straffad för att han är Gerrard

Steven Gerrard visades ut igår mot Manchester United efter en mycket omdebaterad tvåfots tackling.
Frågan enligt mig är inte om han går in med sulan före och visst det är farligt spel men man måste skilja på farligt spel på bollen och på spelaren. Jag tycker det är helt klart så att Gerrard går in och tar bollen med tacklingen och om man tänker på hur många värre tacklingar som domarna missar, vi kan bara ta Howard Weebs logik att det är ok med en karate spark i bröstet men inte med en brutal tackling på bollen, så tycker jag det är hårt med ett rött kort. Varning alla gånger men rött kort är jag tveksam till just för att tacklingen inte träffar spelaren.
Men visst jag kan förstå dem som anser att det var rätt att Gerrard vissades ut men frågan är om t.ex. Sir Alex varit lika övertygad om det röda kortet om det varit till en United spelare.

Jag vill mena att Gerrard igår visades ut just för att han är Gerrard och är det här vi alltid älskat honom för.
Att han ger allt i alla lägen, aldrig ger sig, tacklar som en gud och kör övewr motståndarna som en ångvält och framförallt att han hatar Manchester United över allt annat på jorden, det har han fått med sig som Scouser och i nio fall av tio är det just det där som gjort honom till en så stor spelare han är.

Det var ingen tillfällighet att Gerrard gick in i den där tacklingen för den killen har alltid älskat den delen av spelet eller som han skriver i sin biografi:
” Att spela utomlands lockar mig inte av en enda anledning: jag älskar kraften och intensiviteten i engelsk fotboll för mycket. Vårt liga och cupspel har en intensivitet och ärlighet som man inte kan hitta någon annanstans i världen. Den fysiska delen i Premier League passar min stil. Tackla och bli tacklad. Ställ dig upp och fortsätt vidare, grabben.”
Gerrard berättar i boken att han hade väldigt mycket problem när han skulle ut och spela i Champions League för även om reglerna är det samma som i England så är det fler som filmar och Gerrard menar även att de engelska spelarna tål hårdare tacklingar. Inte för att man är starkare fysiskt men man är van vid att ta emot hårda tacklingar och man slänger sig inte direkt i onödan, något man också fått ångra ett par gånger fråga bara Wayne Rooney i kvartsfinalen mot Portugal 2006 eller varför inte David Beckham i Frankrike VM åtta år tidigare.
Gerrard har alltid varit en spelare som gått in och tacklats både i match och på träningar och jag tror att en stor anledning till att Gerrard inte längre riktigt håller samma klass är att engelsk fotboll har förändrats under senare 2000-talet. Borta är den här hårda engelska tacklar och krigar attityden, något som jag personligen sörjer lite, och kvar är en internationaliserad liga med mycket pengar som dragit till sig spelare som inte riktigt tål det här spelet på samma sätt och tyvärr för Gerrard finns det inte lika mycket plats för de stora krigarna idag. Hade Roy Keane spelat idag hade han förmodligen suttit mest på läktaren.

Steven Gerrard och tacklingar har som sagt hängt ihop ända sedan han lärde sig gå känns det som. Redan som junior sprang han omkring och tacklade brutalt ner sina lagkamrater på träningar.
”Dem hade bellen och jag ville ha den. Det är min boll grabben Pang” beskriver Gerrard det i biografin och berättar hur hans juniortränare Liverpool legenden Steve Heighway frågade hans pappa om han hade svårt hemma eftersom han verkade så arg på alla. Gerrard berättar till och med att han gick till en idrottspsykolog för att bli av med problemet, Gerrards insåg även själv att hans tacklingar både kunde skada andra och honom själv. Idrottspsykologen bad Gerrard att föreställa sig ett stopplyse som visade när han kunde och inte kunde tackla. Gerrard lärde sig men det tog många år och häftiga duster innan han lärde sig att tackla hårt utan att ta risker.
Gerrards hårdaste måste varit den han delade ut till George Boateng 2001, då spelades i Aston Villa. Boateng spelade ut Gerrard och tillslut fick han nog. Boateng dök upp framför honom och Gerrard gick in med dobbarna före bakifrån med dobbarna siktades högt mot Boatengs ben.
”Det var en feg tackling. Jag kan erkänna nu. Han bara låg där och inte undra på det för det var en riktigt ful tackling och jag ångrar den än idag.”
Dagen efter tacklingen ringde Gerrard sin agent och frågade efter Boatengs mobil nummer. Efter ett par minuter fick han det och ringde upp George Boateng och bad om ursäkt för tacklingen.

Gerrard är den han är och ibland blir han utvisad för det men jag kan säga det att personligen älskar jag honom inte mindre för den saken skull och Gerrard utan hårda tacklingar vore som en match på Anfield utan ”Youll Never Walk Alone”.

För mer anekdoter om Gerrard rekommenderar jag varmt hans biografi: ”Gerrard my autobiography” en betydligt kortare finns skriven av mig själv här på fotbollsoraklet.

Leave a Comment