Straffräddaren Ravelli.
Han var målvakten som gjorde den mest klassiska räddningen i svensk fotbolls historia.
Han var mannen som charmade oss med sitt spexande.
Han var mannen som gav oss en fotbollsfest av aldrig skådat slag.
Därför ringde jag upp Thomas Ravelli för att snacka VM nostalgi.
Hur upplevde du VM 94?
– Det var en stor upplevelse i sig att spela en turnering i ett så stort land och fick se så mycket som vi ändå fick göra. Man reste runt i USA ganska mycket. Först var vi i San Diego och sen i Los Angeles. Detroit, Dallas också Los Angeles igen. Så man fick ju se ganska mycket och det var jätte intressant. Allt var proffsigt skött så det var en go upplevelse.
Kan du ta några exempel på vad ni fick se?
– Ja, när vi var i San Francisco så var vi ute på Alcatraz och sedan när vi var i Dallas såg gick jag och tittade på gatan där JFK (John F Kennedy) blev skjuten. Så att man såg en del alltså. Sen var det känslan. Det var en väldigt god känsla samtidigt som anspänningen var oerhört hög. Framför allt på mig personligen eftersom jag var i den situation jag ändå var.
Menar du det då det här med att du var lite ifrågasatt inför VM?
– Nej, jag var inte lite ifrågasatt utan jag var mycket ifrågasatt. Jag var ändå bara 34 år gammal och folk började redan prata om att jag började bli för gammal och att jag inte räckte till och massmedia, fans också vidare var inte så säkra på min kapacitet. Så att jag var en väldigt tuff situation och det enda som gällde för mig om jag skulle få fortsätta fotboll det var om jag gjorde ett bra resultat i det här VM:et.
Hur kändes det då när Kamerun gjorde 2-1. Började tankarna komma då att ”nu står det 2-1 igen”?
– Nej det är ju klart, vi gjorde dåligt VM 90 i Italien där tre matcher slutade 2-1. Det är ganska så naturligt att man får dem tankarna igen att nu kan det faktiskt möjligtvis bli så att vi får stryk med samma siffror igen. Negativa tankar kan naturligtvis dyka upp. Men det gäller att skjuta dem ifrån sig och börja tänka positivt. Men det svåra som var ändå att som målvakt är det oerhört svårt att göra någonting i den situationen. Man får lita på sina medspelare då.
Jag har för mig att det har kallats världens ensammaste jobb.
– Ja det är väll en del som har uttryckt sig på det viset och det kan jag väll hålla med om. För man är oerhört ensam och utlämnad och vet att så fort man gör ett misstag som målvakt så syns det. Som utespelare så kan man alltid ordna upp det där. Då kan ju medspelarna hjälpa en. Så man är väldigt medveten om att man är beroende av sina medspelare. Man lever i ett slags symbios förhållande där.
Jag tänkte på det när du talade om platserna ni fick besöka att du låter väldigt historie intresserad. Är du det?
– Absolut. Historia tycker jag är ett fantastiskt ämne där vi kan lära oss mycket av de misstag vi begått i mänskliga civilisationen. Jag är ganska besviken över att historian försvinner mer och mer i dagens skola. Det tycker jag är ett dåligt omen.
När jag var ute och frågade vad folk minns från VM-94 så sa nästan alla din straffräddning mot Rumänien. Hur känns det?
– Jag har alltid sagt att jag känner en oerhörd glädje och tillfredsställelse över att ha fått vara en del i en annan människas liv. Att få vara med i en idrotts intresserad människas liv där jag som person får vara med, där få förunnat. Det kunde lika gärna gått åt pipan för oss och då blir man kanske ihågkommen för något dåligt. Men folk minns mig tack vare att jag tog dem här två straffarna och det gör mig väldigt glad och stolt också på samma gång. Sen får man också ha i bemärkelse att dem killarna som skött straffarna i vårar lag var fantastiska som vågade göra det i det pressade läget. Det enda man kan säga så här i efterhand är att hade dem missat så hade dem blivit halshuggna och gör dem mål så är det okej. Nej, jag är väldigt stolt och glad över att få va med i just en sommar hos andra människor som kommer ihåg det här.
Den där straffräddningen har blivit lika klassisk för svenskar som Gordon Banks räddning i VM-70.
– Nej, det är fantastiskt att få va med. Det är en del händelser i svensk idrott det finns en del händelser som man själv kommer ihåg med Gärderuds guld och vad hette han cyklisten i OS i Montreal 76, Foppas straff och vissa kommateringar som Lennart Hyllands i hockey VM i USA 62 eller 63 när den glider in i mål. Nej jag är jätte glad över att jag får va med i såna här historier också.
Hur viktig var den där straffräddningen för ditt självförtroende sedan i matchen mot Brasilien?
– Nej, det kan jag inte säga att det hade en så stor betydelse. Utan det själv förtroendet hade jag redan byggt upp under matcherna tidigare. Framförallt då mot Ryssland och senare mot Saudiarabien där jag gjorde en kanon match också. Det kändes som att vi litade på varandra i försvarsspelet. Killarna litade på mig och jag litade på dem så att det fungerade jätte bra då. Så att de hade inte så himla stor betydelse tror jag. Jag visste innan straffarna att jag hade tagit en del straffar, eller rätt många, i Allsvenskan och i landslaget också. Jag kände på mig att nu har jag chansen att göra något exceptionellt.
Du gjorde en fantommatch där mot Brasilien. Hur kändes det när du gör en fantommatch men så räcker inte riktigt övriga laget till?
– Nej, det är klart att det var frustrerande när vi kände att vi var både mentalt och fysiskt urlakade som gjorde att vi inte kunde ge max. Vi kom inte upp till vår normala nivå. Sen när då den här utvisningen tillstötte då med Jonas Thern. Då kände man liksom att enda chansen vi har att vinna det är på straffar. Vi trodde att vi skulle klara det. Men när det var en kvart kvar lyckades ju Romario nicka in 1-0 och kände man ju mer eller mindre att det var kört. För vi skapade ju inga målchanser över huvud taget. Men det är klart det är frustrerande när man själv är i toppslag och känner att allting fungerar att inte få vinna då.
Tommy Svensson har varit inne på att han tyckte att vissa spelare inte gav sitt yttersta. Hur ser du på det?
– Det är ofta man får den diskussionen när lag inte spelar på bra nivå. Om man tittar på Allsvenskan eller hockey så klagar massmedia och även medspelare och tränare på att laget inte gav 100 procent. Men det är ju aldrig så. Det finns aldrig någon spelare som går ut med en tanke jag ska bara spela 80 procent. Utan alla försöker och sen är det vissa faktorer och element som gör att man inte kan göra det. Det funkar inte om det nu är fysiskt eller mentalt det vet jag inte men det kan vara båda delarna. Att man är för nervös eller för trött och har gett för mycket i matchen tidigare. Så att alla försöker men de går inte alla gånger.
I Rumänien matchen så var det lite bråkigt mellan dig och Dumitrescu. Hur uppfattade du det?
– Nej, det är sånt som händer under en match. Jag visade viss irritation när han försökte filma till sig en straff och då spottade han på mig. Sen försökte han psyke mig när det var straff också, när han skulle skjuta den. Men det är inget man behöver bry sig om utan det är sång som händer under match.
Vad minns du bäst av VM-94?
– Alltså det jag minns mest det är självklart staffarna. Men samtidigt den oerhörda serie jag hade. Alltså det enda jag kunde göra det var väll att mer eller mindre bara fokusera på det här med fotbollen. Det fanns ingenting som störde mig. Jag hade ett eget rum och det enda jag gjorde under hela fyra, fem vickar för VM det var att jag försökte få en positiv målbild och fokusera bara på detta. Träna och äta ordentligt, sova ordentligt och inte ens ta en pilsner efter matcherna. Nej, det jag minns är att jag var så bra tränad och fokuserad på den uppgiften som skulle komma.
Du förberedde dig alltså under ganska lång tid och rätt extremt?
– Ja, det gjorde jag alltid. När vi spelade match i Allsvenskan med blåvitt (IFK Göteborg) så började jag redan fokusera två dar före matchen. Det har jag alltid gjort. Det finns spelare som kanske börjar fokusera en kvart innan eller precis när dem går ut på plan. Då går deras tankar när det gäller fotboll. Så att alla är olika och laddar upp på olika sätt och jag behövde en lång start sträcka för att kunna fokusera.
Hur kändes det när ni väll kom hem där med bronser?
– Ja, alltså på den tiden var inte Internet så utbyggt så det fanns ingenting att titta på nätet alls. Så man visst inte hur stort det här var hemma i Sverige. Vi läste heller inga tidningar och det fanns inga mobiltelefoner utan man ringde hem från hotellrummet var tredje dag ungefär och frågade hur det var med familjen. Så att vi fick aldrig den informationen från någon annan att svenska folket och de fotbolls intresserade var så väldigt intresserade. Det fanns ju bara fotbolls VM i Sverige under den här perioden och sommaren. Men vi visste inte om detta. Så jag blev väldigt chockad när jag kom hem och märkte hur stort detta ändå var och den uppskattning som man ändå mötte när man kom hem. Med folk som som stod längs vägarna och applåderade hela vägen från Arlanda och in till Stockholm. Så mycket folk som var ute på gatorna i Stockholm när vi åkte där med bilarna och fick ta emot folkets glädje. Sen när man kom hem till Göteborg och fick åka spårvagn där det var hur mycket folk som helst ute och sen avslutningen på Liseberg. Det var en 30-40 tusen som ville se oss. Alltså det är en sån upplevelse som man tar med sig hela livet.
Skulle du säga att det här var din största framgång som fotbollspelare?
– Ja, det kan man nog säga. Också ett kvitto för alla den tid jag hållit på med fotboll- Jag började med elitfotboll 1975 och var med i landslaget 80, 81 och fick vänta så länge på att jag fick den framgången. Så att jag fick verkligen kämpa för att nå dit upp. Det är väll det jag talar ganska mycket om i mina föreläsningar. Alltså jag är ute och och talar om för folk att inte ge upp för tidigt. Jag fick ändå hålla på en femton år innan jag äntligen fick min framgång. Det är många som slutar tidigare och tänker att nej jag har ingen lust, jag orkar inte mer, jag får ingen framgång. Om det nu är i företagslivet, i äktenskapet eller i fotbollen så ger vi oftast upp för tidigt och det försöker jag tala om för folk att gör inte det. Utan försök att använda dig av en ny taktik, eller träna annorlunda, eller plugga något annat men fortsätt med den valda vägen och försök lyckas så kommer framgången till slut. Det gäller alla människor även ni som pluggar. Det är ofta många som ger upp där också istället för att ta tag i det och bryta ner dem här svåra problemen i kortare sekvenser.
Vad var din drivkraft som fick dig att fortsätta?
– Drivkraften var att jag visste att jag hade kapaciteten. Alltså min självkänsla sa mig att ”det här kan du om du bara lägger manken till” och det var väll därför. Hade jag känt att jag inte räckte till och jag kan inte det här, jag har inte den fysiska kapaciteten eller den mentala styrkan att göra detta då hade jag slutat. Men jag visste att om jag tränar ordentligt och fokuserar 100 procent så klarar jag detta. Det var därför jag inte slutade då.
Hur känns det så här femton år senare att ändå ha varit med om det här?
– Ja, ibland känner man väll så här att ”är det verkligen jag eller vi som står där på plan och har gjort det här?” Alltså ibland kan det kännas lite utomjordiskt faktiskt. Att man inte tror att man vart med om det. Men samtidigt så har man en fantastisk känsla av att ha presterat någonting som inte bara man själv tycker är intressant utan andra också.
Slutligen vem tyckte du var bäst i laget?
– Alltså egentligen ska man väll inte tycka att en person är viktigast. Men Tomas (Brolin) var i oerhört bra slag under hela VM:et. Så han var jätte viktig. Men ett lag kan ju inte bestå av tio Tomas Brolin ute på planen. Utan alla måste komplettera varan på ett bra sätt och jag tror att det är svårt att säga att en spelare är mer viktig. Utan jag tror att det är laget som gör att det fungerar. Det räcker inte med en bra målvakt eller en bra Tomas Brolin eller en Kenneth Andersson som nickar in målen utan man måste ha en elva, tolv, tretton bra spelare som kan komplettera varan på ett bra sätt och är duktiga på det dem är duktiga på.