Krönika: Att våga är att vinna

Hur många chanser till att spela en FA-cupfinal får man under en karriär? Hur många chanser får man att leda ett lag ut på Wembley som manager? Svaret på båda frågorna är för 98 % av de engelska spelarna och managerna få, om ens någon. Med det som bakgrund så är det nog många I Liverpools lag och stab som inte sovit så gott natten mellan lördag och söndag.

Mod är ett begrepp som alla känner till, men som inte många har samma förklaring till. Filosofen Aristoteles definition löd: ”Mod är medelvägen mellan feghet och dumdristighet” Vad Kenny Dalglish har för förklaring till begreppet mod vet jag inte, men min gissning är att den gode Dalglish inte läst mycket Aristoteles i sina dagar.

FA-cupen är världens äldsta organiserade fotbollstävling och har en mytomspunnen historia som ingen annan tävling ens är i närheten av. Den första turneringen spelades säsongen 1871/72 och togs hem av Wanderers FC efter att Morton Betts slagit in det enda målet i finalen mot Royal Engineers. Att det var just Betts som avgjorde den första är det nog få av dagens FA-cupspelare som känner till, men att turneringen är en pojkdröm för de flesta brittiska pojkar är ingen högoddsare. Frågan är bara vad alla de Merseysidekillar som drömt om att få spela en FA-cupfinal tyckte om sina idolers insats igår.

Liverpool var, om man är snäll, stillastående statister under matchens första 65 minuter. Det var först där och då som man bestämde sig för att våga vinna som man deltog i matchen, men då satt redan Chelsea i vinnarhålet

Är det något jag hatar så är det att sitta med facit i hand och vara Bror Duktig. Men redan när jag såg den laguppställning som Kenny skickade ut på Wembley så anade jag oråd. Inte för att det är negativt i sig att spela med bara en toppforward. Det bygger dock på att man har folk som är villiga att löpa mycket för att ge understöd och att man har folk som kan vinna boll centralt på mitten. I gårdagens final kom Liverpool till spel på kanterna med en Stewart Downing som i och för sig har en dokumenterat hög högstanivå, men som allt som oftast försvinner ur matchbilden och en Craig Bellamy som har gjort framträdande insatser i Liverpool under säsongen men som är som en vandrande krutdurk. De, tillsammans med den djupt fallande kaptenen Steven Gerrard, lyckades aldrig ge Luis Suarez det understöd han behövde för att kunna oroa John Terry och kompani i Chelsea-försvaret.

Hela Liverpools lag föll tidigt långt ner i sina utgångspositioner och det tar en tekniker som Juan Mata och en pånyttfödd mittfältsgeneral som Frank Lampard emot med öppna armar.

Jay Spearing är en energisk scouser med ett stort hjärta som den här säsongen i mångt och mycket fått ersätta den defensive giganten Lucas Lleiva som balansspelare på mitten. Igår ställdes dock den unge Merseysidekillen för sitt livs test och han kom inte ifrån den upplevelsen med vare sig självförtroendet med hedern i behåll. I den elfte matchminuten så lyckades han med konststycket att drälla med bollen så att Juan Mata kunde sätta en pilsnabb Ramires i läge bakom en José Enrique som inte kunde känna sig speciellt nöjd med sitt positionsspel i den situationen. Redan där anade man var den här eftermiddagen skulle ta vägen. Spearing var sedan på efterkälken även vid Drogbas 2-0.

Liverpool agerade geistlöst och kraftlöst och var tvåa på alla bollar. Den store,kraftfulle och pånyttfödde ivorianen Didier Drogba tryckte ner det dansk-slovakiska mittbacksparet Agger/Skrtl i famnen på Reina, och den formtoppade Ramires plöjde upp stora fåror på båda sidor om den enkelspårige Enrique. Efter en halvtimmes spel kunde Gerrard flytta upp lite i banan, men eftersom bollarna väldigt sällan sökte sig till rätt adress, samtidigt som Suarez hade en sån där dag då förstatouchen inte riktigt ville som uruguayanen ville så blev det aldrig speciellt farligt.

Mod var sóm sagt medelvägen mellan feghet och dumdristighet och igår hade jag, som Liverpoolsupporter, velat se lite mer dumdristighet och lite mindre feghet. Kommer du till Wembley och ska spela en FA-cupfinal så är det oförlåtligt att vara feg. Satsar du allt och förlorar så må det vara hänt.

Man kan diskutera startelvor i all evinnerlighet och naturligtvis skulle Carroll startat igår. Inte bara för att han faktiskt kom in och ägde banan sista trettio, utan för att han kunde tryckt ner Chelseas backlinje märnetotsvarande det som Drogba gjorde och samtidigt givit en dimension till i luftspelet och på fasta situationer.

En annan spelare som är sorgligt misshandlad denna säsong är Dirk Kuyt. Fotboll handlar till stora delar om att skapa energi inom gruppen för att skapa så kallat momentum i matcherna. Och är det något Dirk Kuyt så det just att skapa energi som lagkamraterna kan dra nytta av. I min bok, med en blygsam steg 2-utbildning tränarmässigt, så hade Dirk Kuyt varit det första namnet på laguppställningen varje vecka. Nu vet vi alla att jag och King Kenny har helt olika åsikter på den fronten och det kommer mest sannolikt att innebära bingo för Feyenoord, som kommer att kunna plocka hem holländaren till hösten.

Trots Carrolls excellenta inhopp och den mäktiga forceringen på slutet så var Chelseas seger rättvis. Man kan diskutera huruvida Carrolls nick nio minuter före full tid var inne eller inte( på reprisen såg den inte ut att vara det), men faktum kvarstår att de första 65 minuterna inte anstår vare sig ett Liverpool-lag eller ett lag som spelar FA-cupfinal och hade jag varit i John Henrys skor så hade jag inte betalt ut någon lön för de första 65 minuterna, vare sig till spelarna eller Dalglish.

Liverpool är den här säsongen en besynnerlig och emellanåt beklämmande syn. Man har ofantligt svårt att föra matcher och man har ett målskytte som är direkt löjeväckande för att vara ett lag med toppambitioner. Man skickade ut både Chelsea och Manchester City ur ligacupen, Manchester United ur FA-cupen och har tagit poäng mot samtliga topp sex lag i ligan. Men när man förlorar hemma i parti och minut mot bottenlagen så blir mina tidigare gråa hår allt gråare.

Hade den gode Sigmund Freud fått i uppdrag att göra en psykoanalys på de röda från Liverpool så hade han fått göra inbrott på Ikeas lager i Kungens Kurva för att skrapa ihop soffor tillräckligt. Om han levt kanske han borde tagit över tyglarna på Anfield Road, och så kunde Kenny Dalglish lagt sig i soffan och läst Aristoteles definition på mod…

3 Comments

  1. Håller med i mångt och mycket i det du skriver. Dock så blir det svårt för Christian Purslow att hantera löner då han inte längre är anställd hos Liverpool.

  2. Jon Lidberg

    Oops…ja där ser du hur upprörd jag var…Menade så klart Tom Werner

  3. Det är lugnt. Jag är/var minst lika upprörd, då jag är en Liverpoolsupporter enda ut i fingerspetsarna.

Leave a Comment