Krönika: Berlin-Ett studiebesök i en annan fotbollsverklighet

Lapp på luckan, 74244 åskådare på Olympiastadion i Berlin, och en sån där match där Bayern funderade i exakt nio minuter på hur de skulle dyrka upp hemmalaget Hertha Berlins lås. Då tog Franck Ribery sats och tog med sig hela dörren in. Väl inne kunde sedan Thomas Müller förvalta fransmannens inspel, inledningen på lördagens veritabla fotbollsmord var ett faktum.

Två till tre gånger per säsong reser jag utomlands för att se internationell ligafotboll och varje gång är det lite som att julafton är på ingång. I Sverige bor jag så pass lyxigt att jag, om jag sätter en passarspets på mina koordinater, under den gångna säsongen hade inte mindre än fyra allsvenska arenor inom en radie på åtta mil. Det blir därför en del allsvensk fotboll också för min del och även om jag kan förstå tjusningen som inbiten supporter så får allsvenskan inte tillnärmelsevis mig att ticka som en europeisk ligamatch i någon av de större ligorna. Det är som att det är en annan sport, såväl på som vid sidan av planen. Den här gången styrdes kosan mot Berlin för att se matchen mellan de för sin existens kämpande Hertha Berlin och de titeljagande Bayern München.

I många av dagens internationella toppklubbar så styrs klubben av gamla stjärnor och gamla traditioner. I få klubbar blir detta tydligare än i Bayern München där man har en hel kader av gamla legender i den yttersta ledningen. Det är Uli Hoeness som president och Franz Beckenbauer som Hederspresident och utöver detta har man den erkänt tuffe förde detta skyttekungen Karl Heinz Rummenigge som ordförande för Bayern München AG, dvs det privata aktiebolag som äger Bayern. Det sägs att Rummenigge gjorde ett besök vid träningsanläggningen för ett par veckor sen och levererade ett ”donnerwetter” fullt i klass med en Fergusonsk hårtork. Resultatet? 20 mål på tre matcher visar ju om något på att respekten för legenderna och traditionen är hög hos de röda från Bayern.

Lördagens atmosfär i Berlin präglades av gemütlichkeit då fansen från de bägge lägren syntes sittande vid samma bord vilt diskuterandes över den lokala ölen Berliner Kindl. Vi stannade upp och lyssnade på en av dessa livliga diskussioner medan vi själva tog en bockwurst och en Kindl. Därefter strosade vi vidare i den långa karavanen från Reichstrasse mot arenan.

Utanför arenan så infann sig en annan av de saker som jag älskar med internationell fotboll jämfört med svensk, det är en helt annan puls och ett annat liv. Det sägs ju i och för sig att vi svenskar är lite stela men kan tyskarna kan väl vi. En sista tankning blev det innan det bar av innanför grindarna.

 

 

 

 

 

 

 

Diskussionen som gick utanför, det jag nu kunde uppfatta med min något begränsade skoltyska, handlade i första hand om att det för Berlin gällde att stå emot den första kvarten. Då skulle det finnas vissa möjligheter att kunna störa storlaget från söder, inte tu tal om att den profetian gick om intet.

Jag har som sagt sett en och annan internationell fotbollsmatch genom åren, bland annat var jag bosatt i Spanien under fyra år och såg med en viss regelbundenhet La Ligamatcher, men det tryck under den första kvarten( tills dess att fotbollsmordet var fullbordat) på läktaren denna lördag  var bland det vassare jag upplevt på länge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att påstå att det tog nio minuter för Bayern att luska ut hur de skulle dyrka upp Berlins försvar är egentligen en lätt överdrift. De röda stjärnorna satte igång i ett virvlande tempo och när man ser Franck Ribery spela fotboll på det sätt han gjorde i första halvlek så undrar man vilket fordon som Mikael Lustig, Andreas Granqvist, eller vem det nu blir som ska spela högerback i det svenska landslaget i sommar, kommer att använda. I den nionde minuten så tog han med sig Toni Kroos välavvägda krossboll i steget, och var med ens tio meter före Herthas högerback. På hans inspel fick Müller en snedträff, men det räckte för att ställa Thomas Kraft i Berlinmålet utan chans. Då ska man veta att Hertha minuten innan faktiskt hade bud på straff då den orutinerade vänsterbacken David Alaba gick hårt åt Nikita Rukavytsya i hemmalaget.

Ribery har nämnts och tre minuter senare var det Bayerns andra stjärnytter Robben som hade huvudrollen när han rann igenom på högerkanten efter ett vackert förarbete av Müller. Avslutningen höll även den högsta klass och Kraft fick åter kröka rygg för ett virvlande snabbt anfallspel från Bayrarna, Robbens skott satt otagbart bakom en maktlös Herthakeeper. I detta läge hängde berlinarna inte alls med och i den 19:e minuten vältes Thomas Müller över ända av backen Jancker, straffen var ett faktum. En straff som Robben förvaltade till sitt andra mål för kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter detta var naturligtvis matchen körd och fotbollsmordet i full färd med att utföras. Bayern kontrollerade varje skeende i matchen och när det inledande skenet på Bayerns yttrar lagt sig så kunde jag i detalj studera hur de tyska giganterna lägger upp sitt spel. Man söker ofta instick till den offensiva ”kloka gubben” Müller som ska antingen kunde vända upp och hota själv eller fördela bollar till Robben och Ribery. Man har även an annan klok spelare längre ner i banan, det är lite att ta i att ge Toni Kroos epitet ”klok gubbe” men faktum är att den 22-årige mittfältaren inte satte en fot fel på hela matchen. Han följer hela tiden spelet och är spelbar i djupled bakåt för att kunna vända ett tillbakaspel från de offensiva mittfältarna med ett tillslag, en fröjd att skåda.

Till andra halvlek hade Thomas Kraft fått nog, även om den officiella versionen var skadekänning så var det nog så att Kraft inte behövde känna efter speciellt länge för att hitta den krämpan. Ersättaren Sascha Burchert fick dock ingen bättre start och efter fem minuter i andra halvlek var det Mario Gomez tur att trycka dit en stramare efter att Morales fällt Ribery i straffområdet. Några minuter senare fick den eminente Kroos sin välförtjänta plats i målprotokollet när han på volley krutade in en retur efter skott av Robben.

Berlin var nu ett fullständigt desillusionerat lag och Morales gav denna sinnesstämning ett ansikte när han för andra gången på 17 minuter drog ner Ribery i straffområdet. Arjen Robben fick chansen att fullborda sitt hattrick och missade inte den möjligheten. Sista halvan av andra halvlek var det en form av evakueringsfotboll och den situation som under matchen tydligast fick symbolisera Bayerns totala överlägsenhet var när Kroos och Ribery klunsade(!) om vem som skulle lägga en frispark.

Efter matchen hade jag dubbla känslor då jag på ett sätt kände mig mätt som efter en präktig brakmiddag, men samtidigt lite lurad på konfekten då det till sist blev alltför ensidigt. Bayern hade bollinnehavet med 72-28, vilket är en förkrossande överlägsenhet.

När vi traskade mot tunnelbanan så diskuterade vi hur Bayern och dess nuvarande form står sig i konkurrens mot de bägge spanska giganterna Barcelona och Real Madrid. Jag vet inte om den rödnäste och rundmagade Bayernsupportern bredvid mig förstod svenska, men han uttryckte något i stil med att: ”Bayern sind das einzige team , das gegen die Spanier gewinnen kann” Vilket skulle betyda, återigen med knagglig skoltyska som referens, att Bayern är det enda lag som kan ta  spanjorerna.

Och visst skulle det vara något, att se Bayern på hemmaplan, mätande sina krafter med Barcelona. Jag är långtifrån övertygad att det blir så, men den tanke jag hade när kvällens sista Kindl rann ner var att Real kommer att slita hårt för att ta sig förbi den här röda maskinen.

Ytterligare en fotbollsresa är lagd till handlingarna och även om jag tycker om att gå på allsvensk fotboll så finns det, för mig, inget som slår känslan av att bevista en internationell toppmatch. Det är för mig en totalt annan fotbollsverklighet som jag njuter av att bevista med jämna mellanrum. Planerna för nästa tripp är redan i full gång…

 

1 Comment

  1. Bra skrivet! Väldigt intressant. Kan tänka mig hur det kändes att vara på plats.

    Btw. Du bör nog ändra ”Krönika:” till ”Reseberättelse:”

Leave a Comment