Krönika: Blue Moon och Kompany

Det är över! Den feta damen har sjungit och den sista Fergietimen har spelats. Ödets ironi ville dock att det var de där högljudda blå jävlarna från andra sidan staden som i säsongens elfte timme snuvade blånäsan från Glasgow på sin tjugonde titel.

 I ett drama som inte hade kunnat skrivas i förväg om de så hade släpat in jordens bästa thrillerförfattare och regissörer så lyckades ”The Citizens” till sist vinna sin efterlängtade ligatitel. Manchester City var utslaget, uträknat och förnedrat. Trots benäget bistånd från det som kan vara jordens dummaste fotbollsspelare(Joey Barton, who else?) så var City och Kompany oförmöget att knyta ihop säcken utan fick istället se QPR kontra in en ledningsboll till 1-2.

 Det är i sådana lägen som man börjar fundera kring det där med traditioner, vinnarkulturer och andra fotbollsfilosofiska floskler. Manchester City har sedan tidernas begynnelse, i alla fall i förhållande till sin storebror Manchester United( för det är de fortfarande), varit de sorglösa förlorarna. De som alltid fått kämpa i kölvattnet av, i första hand, Matt Busbys och Alex Fergusons mannar. När United stått för kontinuiteten med två managers som tillsammans gjort 50 år vid rodret har Manchester City vid ett tillfälle tom lyckats med konststycket att -mellan den 26/8 och 29/12 -1996 ha inte mindre än fem(!) managers.

En dag som denna skulle det visa sig att såna traditioner inte var värda ett jota och den blå främlingslegionen med tre engelsmän i startelvan bestämde sig för att skapa en ny världsordning. En världsordning som mästerligt orkestrerats av ”smurfpatrullen” Silva,Aguero,Nasri och Tevez. Låt vara att Nasri haft en lång formsvacka och att Tevez hämtats fram ur frysen där han( delvis genom egen förskyllan) samsats med hokifilén, Alaska Pollocken och Adam Johnson om utrymmet. Det visade sig ändå i slutändan handla om dessa fyra bollvirtuoser som visat att man klarar av att dominera i världens mest fysiska liga utan att vara över 1,85 och väga 90 pannor. En vacker majsöndag som den på Eastlands igår så hade man ett starkt understöd av Barry och Touré( så länge han var hel) och tom den stele bosniern Dzeko fick komma in och bidra, kanske på ett helt avgörande vis, med sin kvitteringsnick på övertid.

Hade jag varit i Sven-Göran Erikssons kläder en dag som denna hade jag nog känt ett sting av bitterhet. Han kom till klubben säsongen 2007-2008 och förde dem till den bästa ligaplaceringen på länge och lyckades också få dem att kvalificera sig för europaspel. Trots detta lyckades han inte blidka den dåvarande ägaren, thailändske Thaksin Shinawatra. Jag påstår inte att Svennis varit den som stod där i går eftermiddag med titeln, men det måste ha känts snopet att få gå hem precis när festen börjat.

På den allra sista minuten av den sista Fergietimen denna säsong så blev det Kun Aguero som frälste en hysteriskt nervös armada av fans på Eastlands och runt om i världen. Efter ett genombrott med väggspel av Balotelli så lyckades Maradonas svärson trycka in ett mål som förlöste en 44 år gammal nedärvd ångestpina och gamla Citylegender som Colin Bell,Francis Lee och Mike Summerbee kunde från hedersläktaren njuta av att åter se sina blåa hjältar som herrar på täppan. Dessa tre herrar var de tongivandei den generation som spelade under den senaste storhetstiden.

Hur ser framtiden då ut? Ja, mycket talar för att City är i toppen för att stanna. Utöver ”smurfpatrullen” så har man en stabil ryggrad i Joe Hart och Vincent Kompany. Det är dessa båda giganter som på nåt sätt är grundfundamentet i den här italiensk-saudiska konstruktionen. Skulle dock det stundande FFP-konceptet( Financial Fair Play) så är det tveksamt om det kommer att bli en lika strid värvningsström inför nästa år. Men på nåt sätt så tror jag att även det löser sig. Det brukar ju göra det på nåt sätt.

För fansens del var det ju som sagt slutet på en lång, lång ökenvandring( om man nu inte räknar in FA-cupen från ifjol). Det var hursomhelst nästan ett halvt sekel sedan de blå fick lyfta ligabucklan. Och även om det, som vanligt när lag poppar upp efter så lång tid i passningskugga, pratas om nykomna medgångssupportrar, så fanns det säkerligen många grånade 50+ fans som mindes tillbaka på senast det begav sig och som med vällust nu kunde räkna in ytterligare ett guld till City.

 Och även om jag inte var närvarande under nattens firande i Manchester så ger jag mig tusan på att månen gick i blått…

Leave a Comment