Krönika: Cirkus Z:s sista anhalt?

Zlatan Ibrahimovic, ett i elva år runtresande cirkussällskap med den allsmäktige Mino Raiola som cirkusdirektör har slagit upp portarna på ännu en plats. Om man för ett ögonblick tar ett steg ut ifrån den i media hällregnande strömmen kring den långe från Rosengård så kan ju milt sagt undra vad tusan det är fråga om. Vem vill byta klubb och rycka upp bopålarna så ofta? Jag menar, vi snackar ju inte Nicolas Anelka som gjorde sig mer eller mindre omöjlig överallt.

Det sägs att Zlatan känner sig bortjagad från Milan och att han är bitter över att tvingas lämna Milano där både han och familjen trivdes ypperligt. Lägger man till det faktum att Zlatan känner sig lurad på den satsning som man från klubbledningens håll gick ut och lovade när han anlände för två år sedan så klarnar bilden något.

Irritationen över Milans skrala ekonomi och ovilja att satsa ska till sist ha blivit så stor att Ibrahimovic raljerat så till den grad att han erbjudit sig att skriva ut en check till klubben. När du har kommit till den punkten att något sådant sker kan man nog ana sig till att det börjar bli dags att röra på sig.

Paris Saint Germain är inte helt ovana vid den typ av brandkårsutryckningar som Qatar Sports Investment nu sjösätter i klubben. 1991 köptes klubben av TV-jätten Canal Plus och byggde på kort tid upp ett av Europas allra bästa lag och världsspelare som David Ginola, Youri Djorkaeff, Marco Simone och inte minst dagens sportchef Leonardo. Man byggde ett lag som skulle konkurrera på allra högsta nivå i Europaspelet och det är ju just den parametern som varit målet när man nu, 15 år senare, siktar på att bygga en ny dynasti i den franska huvudstaden.

Alla som såg Zlatans presskonferens från Paris igår och som samtidigt har följt med i rapporterna om hur han mer eller mindre tvingades bort från Milan inser att hans medieträning i officiella sammanhang har kommit lång väg sedan de tidiga åren i Ajax. Men om man skrapar lite på kommentarerna och för en sekund försöker ge sig in på djupet under vad han egentligen säger så dyker det upp ett par frågor i mitt huvud: Är han besviken på att lämna klubben Milan eller staden Milano? Trodde han på allvar att Milan skulle kunna vara med och konkurrera på den nivå han själv önskar under den kommande säsongen? Är han besviken på att han blev tvungen att lämna eller är han besviken på var han faktiskt hamnade? Kan det vara så att han själv hade hoppats på ett samtal från Madrid eller Manchester, men fick ”nöja” sig med Paris?

För att försöka ge ett par svar på mina egna frågor så tror jag att Zlatan trivdes fenomenalt i staden Milano, på Milanello och med klubben Milan. Allt var tiptop och han hade mycket väl kunnat tänka sig att avsluta sin karriär i klubben. Vad klämde då skon? Jo, i det faktum att Ibras och klubbens ambitioner inte matchade varandra. Jag tror kanske att Ibra kunde köpt det om klubben varit öppna med det. Nu har man gett halvkvädna löften om storsatsningar som inte blivit av, och när man sedan förklarade att det var en rejäl lönesänkning som väntade om han ville stanna så var, för att citera en gammal legendarisk hockeyspelare, ”råttet mågat”.

När det gäller frustrationen hos Zlatan tror jag att den innerst inne kan härröra sig från det faktum att han inte är säker på att Paris kan konkurrera om Champions Leaugetiteln innan hans karriär rinner mot sitt slut. Han hade säkerligen hellre velat stråla samman med någon av sina gamla Intertränare i Manchester eller Madrid. Nu är han dock i Paris och ser man till slagstyrkan i truppen så är det inte orimligt att tro att Parisarna kan vara med och bråka ganska långt fram i finrummet. De ser i alla fall ut att ligga långt före Milan i nuläget.

Zlatan Ibrahimovic fintade,klackade och spexade sig fram till dörren som leder till fotbollens himmelrike. Väl där gav han den svenska jante en fet käftsmäll innan han öppnade dörren till sitt livs resa. Frågan är om det är i Paris som epilogen i den långa sagan om Zlatan skrivs?

För att nå den sista drömmen, för att skriva det sista guldskimrande kapitlet i boken om Zlatan så behöver han se den sista stora öppningen. Den öppningen som han redan som ung kille satt och berättade och drömde om i filmen blådårar. Då ville han köpa en Lamborghini med texten ”toys” på. Idag handlar om att nå den där ”jävla champions”. Båda drömmarna är lika vackra, och för den strulige killen från Rosengård lika uppnåeliga.

Någonstans så är jag en romantisk drömmare och därför tror jag att den här sagan slutar med att han får sin ”jävla..ja ni vet….” .Zlatan ser alltid öppningarna när de uppenbarar sig, för han kan inte ta sig an situationer på nåt annat vis.

Och lyckas han med den här sista dragningen på Cirkus Z, ja då hamnar han i fotbollshimlen.

Leave a Comment