Krönika: Det är inte över förrän den fete jäveln sjungit

Att titta på fotboll i Helsingborg bjuder sällan på några större överraskningar. Jag bodde själv i staden under åtta år och har därför sett ett stort antal matcher live på Olympia genom åren.

Kvällens drabbning mot Elfsborg bjöd därför på ungefär detsamma som vanligt, nämligen ett inspirerat hemmalag, enögda hemmafans på sittplats och en klack som lika gärna lägger tid på att häckla motståndarna som på att hylla sina egna. Faktum är att jag tappade allt förtroende för HIF:s supporterklubb Kärnan när de i mitten på 00-talet bytte ordet ”sopa”, som de häcklat motståndarmålvakterna med vid insparkar och utsparkar, till det betydligt mer intellektuella ”Din fete jävel”. Låt vara att de brinner för sitt lag, för det gör de verkligen, men kan ingen ordna till det där? HIF:s ledning? Jesper Jansson? Please? Extra humoristiskt blir det när min granne i stolen bredvid stolt deklarerade att det var han som kom på och introducerade den ramsan på den tiden han vara en stöttepelare i klacken. Det är i såna lägen man är nöjd att man är utrustad med ett pokerface och sålunda kan kontrollera sina skrattmuskler.

Inför dagens hemmapremiär var jag mycket intresserad av att se hur stämningen skulle byggas upp på arenan innan match. De regerande svenska mästarna borde ju bjuda på något färgsprakande tänkte jag, men se där kammades det noll. Vare sig klubben själva eller supportrarna kom upp i nån mästarklass före avspark stämningen.

Klacken bjöd på ett premiärtifo som knappt gav ett blip på tiforadarn och klubben själv kontrade med att slänga in musikern Björn Helgesson på gitarr för att framföra den mer än lovligt jolmiga inmarschlåten ”På gator röda och blå”. Som extra lök på den helsingborgska laxen så fallerade högtalarsystemet så att inte ens hälften hördes.

Låtskrivaren själv säger att han har inspirerats av Joel Almes fantastiska änglainmarsch ”Snart skiner Poseidon”. Om det finns minsta likhet mellan dessa båda inmarscher så finns det en tondöv bloggare nära dig. Hälften hördes som sagt, och hälften var precis det som hördes av laguppställningarna. Anläggningen kapsejsade när speakern skulle förkunna hemmalagets laguppställning och vi fick vänta till fem minuter av matchen gått innan vi fick namnen på helsingborgarna.

Festen började med andra ord ganska slätstruket och det blev ju då en välkommen boost när hemmalaget trampade gasen i botten från start. Med det gamla strävsamma mittblocket Gashi/Mahlangu och yrvädret Bouazan i spetsen så sprang sundets stoltheter i åttor runt Anders Svensson & Co i Elfsborg. Efter att Elfsborg till sist lyckats sätta upp ett par vägbommar på de öppna östgötska motorvägarna så var det istället den eminente landslagsmålvakten Pär Hansson som, med ett par riktiga idioträddningar, fick se till att HIF fortfarande var med i matchen till pausfikat. En första halvlek som gav stor mersmak var till ända. Med ett spel där bollen mestades befunnit sig på marken och på banan gjorde att man knappt uppfattade att tiden gått så fort.

Andra halvlek nådde aldrig samma spelmässiga höjder som den första. Men det stod ändå klart att det här är två lag som mest troligt kommer att slåss bland topp 4 när Lennart Johanssons pokal ska delas ut i höst.

Matchen såg ut att gå mot ett ”vi är alla nöjda med oavgjort”-resultat, men i sundets pärla är det aldrig över förrän den fete jäveln sjungit och sålunda blev det den nye skarprättaren från Island, Alfred Finnbogason, som med sin andra balja för aftonen kunde skicka Elfsborg poänglösa hem till Ellosland.

I övrigt kunde vi från åskådarplats konstatera att:
■Elfsborg precis som tidigare år lider av en alldeles för offensivt balanserad trupp. I jakten på kvittering fick Johan Larsson och Niklas Hult spela ytterbackar.
■Anders Svensson är ganska loj i allsvenskan. Gör lite vad han vill när han vill med bollen. Han bör dock vilja lite mer och lite oftare om Elfsborg ska ta det där efterlängtade guldet.
■Den under Magnus Haglund i frysboxen placerade Amadou Jawo var Elfsborgs bästa spelare, ständigt spelbar och ett orosmoment för HIF-försvaret.
■Olof Lundhs nye favoritspelare Oscar Hiljemark spelar med en Do or die liknande Braveheartattityd. Det mesta går på chans och när såna spelare har inspirationen så blir de kultförklarade krigare, medan när det inte stämmer så ser de mest ut som de ska med fembussen och kommer klockan sju.
■Det blev kramkalas bland de uppvärmande avbytarna. Gamla klubbkamrater från Värnamo( Baffo och Claesson) värmde upp tillsammans, Mattias Lindström kramade om David Elm och HIF:s nye ytterback Emil Krafth var hej och tjenis med alla. Trevligt,trevligt, men ganska typiskt svenskt. Skulle vilja se t.ex Sir Alex Fergusons adepter i Manchester United testa en sån grej. Hårtork någon??

Första livematchen i årets allsvenska avklarad och fler lär följa. Den fete jäveln lär dock, till min stora förtret, fortsätta sjunga…