Krönika EM-dag 10: Boldens HC And blickar framåt

”Boldens HC And” är en strof ur vad som, i alla fall i min bok, är tidernas överlägset bästa fotbollslåt, ” Vi er röde, vi er vide” . Föremålet för uttrycket är naturligtvis Danmark. Nordens brassar, dessa rödvita bollbohemer, kom verkligen till detta EM som ”den fula ankungen” i sin grupp. Man var bland de mest nederlagstippade i modern EM-historia, men vände på kuttingen och höll på att skapa egen EM-historia när man pressade de tyska storfavoriterna mot repen. Hade domaren upptäckt Badstubers tröjdragning på Bendtner och utdömt en solklar straffspark så vet man aldrig var söndagskvällen hade slutat.

Medan Sverige spelat som ett mellanting mellan en Lars Norénpjäs och en Ingmar Bergmanfilm så har Danmark delvis troget följt HC Andersens tema på den utstötte särlingen, kroppsligen personifierad av den vanligtvis så träige forwarden Niklas Bendtner. Men man har också spelat upp en speedad variant på Stefan och Krister-buskis där det har smällt i alla dörrar och glättigheten stått på topp. De båda lättsamma och småtassande mittfältarna Michael Krohn-Deli och Christian Eriksen har fått svenska motsvarigheter som Kim Källström och Rasmus Elm att se ut som trögfotade statister ur en Åsa-Nisserulle från 30-talet.

Men hur roligt vi än tycker att Danmark spelat och hur stor bedrift det var att pressa storheter som Tyskland, Portugal och Holland så står Danmark nu inför samma slutfacit som Sverige, nämligen hemfärd efter gruppspel. Och det var som den gamle stormålvakten Peter Schmeichel uttryckte efter att de danska kommentatorerna uttryckt något i stil med att de danskarna spelarna inte skulle vara ledsna för uttåget. Trams var den storvuxne danskens slutsats, och någonstans är det fotbollens hårda fact of life som drabbat danskarna efter att ha stupat på mållinjen.

I praktiskt varje mästerskap finns det något storlag som mer eller mindre kraschlandar. I VM 2002 var det de regerande världsmästarna Frankrike som fick packa väskorna efter att inte ha lyckats göra ett enda mål i gruppspelet. I förra VM var det de regerande världsmästarna som havererade efter att ha blivit sist i en grupp bestående av bl.a Nya Zeeland.

Årets ”meltdown” har Holland stått för. Vicevärldsmästarna från kanallandet gick in i turneringen med stora förhoppningar inte bara att ta sig vidare till kvartsfinal, utan med en tro på att man skulle kunna gå hela vägen. Vi har nu facit. De mästerliga offensiva dirigenterna spelade olika kompositioner och mycket pga av just detta, och Van Maarwijks oförmåga att ena ett lands fotbollsgrädda, så står nu oranje på en fläck de inte hade förväntat sig.

 Det holländska fotbollsförbundet har uttalat sitt stöd för Van Maarwijk när han tidigare kritiserats, men det vägval man har att göra nu kan bli avgörande för om Holland ska fortsatt tillhöra de stora. De holländska klubblagen har sedan flertalet år tappat sina positioner och man måste på något sätt hitta ett tydligare kitt mellan de fortfarande välfungerande talangfabrikerna och de större klubblagen.

Att man har världsstjärnor i Inter,Arsenal och Bayern München m.fl är nog så bra, men den holländska lyckan har historiskt byggt på starka fraktioner från Ajax och PSV. Nu har den holländska ligans position i den europeiska toppfotbollen kraftigt marginaliserats och frågan är om det finns någon väg tillbaka. Hollands fotbollsframtid tillhör de mest spännande att följa och man kan vara förvissad om att det kommer att läggas upp tydliga framtidsstrategier i kölvattnet av årets misslyckande.

För de andra två elefanterna i gruppen, Tyskland och Portugal, fortsätter nu turneringen. Tyskland tar sig an ett av stolthet drivet Grekland medan Portugal får möta ett Tjeckien som undan för undan spelat upp sig i turneringen.

Man kan inte med bästa vilja påstå att det ser ut som att Tyskland och Portugal kommer att få hemresepapper efter kvartsfinalen. Den tyska lagmaskinen slår stolta greker 97 gånger av 100 och den slumpen som en eventuell grekisk vinst bygger på kommer inte den stora Eurotombolan att snurra fram den här gången.

Medan Grekland ställer distingerade gentlemän som Karagounis och Katsouranis på banan så håller Jogi Lööw sig med unga rappa duracellkaniner som Özil och Müller, majestätiska centrala fältare som Khedira och Schweinsteiger samt Europas yngsta 100-landskampsman Lukas Podolski. Lägg till ett stabilt spelande mittbackspar i Hummels/Badstuber och världsklasspelare som Neuer,Lahm och Gomez så är oddsen för grekisk seger så höga att Glenn Hysén i sin gröna spelbolagströja förmodligen får använda tiopotenser för att räkna fram dem. Räkna kallt med en tysk semifinal i Warzawa torsdagen efter midsommar.

När det gäller vilka som tar sig till den andra semifinalen i Donetsk den 27:e så känns det inte lika bergsäkert. Båda lagen har på sitt sätt fått smyga fram ganska obemärkt i turneringen, men om Ronaldos form från Hollandsmatchen inte var en tillfällighet så blir de röda fotbollskrigarna från medelhavet svåra att stångas med.

Om HC Andersen hade stöttat Tyskland eller Portugal efter ett danskt frånfälle ska jag inte uttala mig om, men en sak vet jag säker och det är att för mig kommer det i all evighet bara att finnas ett ”boldens HC And”, och det är Danmark.

 Danmarks fotbollsframtid ser ljus ut och man har lyckats ta sig igenom en generationsväxling efter Dahl Tomasson,Grönkjaer m.fl. Det är dock, som i den gamle vinnarskallen Schmeichels värld, resultaten som räknas, och jag är rätt säker på att om den 129-faldige landslagsmålvakten får ha ett finger med i spelet så är Danmark snart vidare till slutrundorna i mästerskapen.

För allt annat är ju trams..