Krönika EM-dag 11-12: Och till sist fann de ljus

Ljus i tunneln. Det är väl ett sätt att sammanfatta sinnesstämningen som utbreder sig över det svenska landet efter gårdagskvällen seger mot Frankrike. Och om man vill vara lite norénskt deprimerad för en stund så kan man ju snabbt reflektera över att om en viss svensk högerback hade klarat av att hålla en stolpe så hade vi fått lira kvartsfinal mot Spanien senare i veckan.

En annan reflektion som gjordes efter slutsignalen var varför det svenska landslaget behöver en match som betyder absolut noll för att kunna visa den av Hamrén så eftersökta shiningen. Man lyckades stå upp inte bara med ett frejdigt anfallsspel, utan även med ett distinkt och tydligt försvarsspel. Just det sistnämnda är ju det som saknats i de tidigare matcherna och som de facto skiljer oss från en plats bland de åtta.

En tanke kan ju vara att Hamrén nästa gång vi kvalificerar oss för ett mästerskap snabbt som attan suger in spelarna i en kombinerad tidsmaskin och minnesraderardito. Sen släpper Hamrén ut 11 hungriga spelare lagom till EM-premiären under förespegling att det är en oskyldig träningsmatch. Voilá! Idén är klar. Fast det logistiska får du ta med Karl-Erik Nilsson.

Skulle det vara så jäkla svårt? Många var säkerligen de svenskar som under den svenska hjälteinsatsen mot Frankrike umgicks med liknande tankar. Här möter vi och manövrerar ut ett av de lagen som nämnts som möjliga utmanare till Tyskland och Spanien, och som dessutom har allt att spela för i matchen.  Alla vi miljoner som såg första halvlek mellan Ukraina och Sverige får inte ihop ekvationen, pusslet. Vari låg då skillnaden?

Detta var som sagt första matchen då Sverige fungerat som en enhet, Försvaret klickade med mittfältet och mittfältet i sin tur kuggade i anfallet. Det fanns ett gemensamt kitt som krävs för att man överhuvudtaget ska kunna konkurrera på den här nivån. Att man inte klarat av att göra det tidigare är beklagligt men icke desto mindre för dåligt, och ansvaret kan bara läggas på en enda mans axlar, nämligen Erik Hamréns.

 Hattandet med försvarslinjen fram till premiären var oförsvarlig då det är en enhet som obönhörligen måste vara samspelad. Den ska du ha bestämt dig för innan träningsmatcherna går igång för att du ska kunna spela in den helt ograverad. Nu levde Hamrén med nån sorts lojalitetsskuld till Mikael Lustig som spelat alla minuter i kvalet, men som efter en säsong i den celticska frysboxen är kallare än en djupfryst ishavstorsk. Efter Ukrainainsatsen så blev nämnde Lustig helt sonika skadad, Go figure!

Kardinalfel två låg i valet att spela in den stora talangen Rasmus Elm bredvid den trötte Kim Källström. Om man ser till att Sveriges bästa innermittfältare återigen hette Anders Svensson så kan man dra lite olika slutsatser:

  1. 1.       Vad som står i prästbetyget är helt ointressant och samma gäller vilken liga man spelar i. Faktum är att en av Sveriges bästa spelare genom tiderna, Torbjörn Nilsson, aldrig fungerade någon annanstans än i IFK Göteborg, och detsamma kan i viss mån gälla yttern Jesper Blomqvist.
  2. 2.       Man kan vara aldrig så stor talang i den holländska ligan eller dylikt, men om man inte har någon tidigare mästerskapsrutin så är det lindrigt sagt tufft att komma in i en EM-premiär mot en taggad hemmanation.

Skrapar man vidare på ytan med det här resonemanget så infinner sig ett visst moment 22 för shining-general Hamrén.

Det är ju omöjligt att skaffa sig mästerskapsrutin och rutin från viktiga matcher utan att spela. Detta ger vid handen att för att man ska, som i Rasmus Elms fall, kunna prestera måste man under en längre period varit säker på sin plats. Så har nu inte varit fallet, och det i kombination med att det är ytterst tveksamt huruvida den timide Broakullepågen Rasmus har den mentala tuffheten för att bli en man för den yttersta världseliten gör att vi ska ställa rimliga krav på honom även i framtiden.

Sverige är i varje enskilt kval utan tvekan en kandidat till att ta sig vidare till slutrundan. För att, väl där, gå vidare så behövs däremot något exceptionellt och möjligheten att bygga ett lag på sikt. Just detta lyfter man ofta att man inte har tid med i ett kval. Just där tycker jag att det är dags att tänka om.

 Offra ett kval för att spela ihop ett lag inför EM 2016 och VM 2018, det är så vi kan nå de riktigt stora framgångarna. Hur nådde vi VM-bronset 1994? Jo, genom att inte ha ett kval att bry oss om inför EM 1992 som vi själva arrangerade. I det EM:et spelade vi istället in stommen till det lag som skulle lyfta två år senare.

Summan av kardemumman blir att jag är övertygad om att vi skulle kunna ta oss till VM 2014 med denna uppställning. Däremot har jag svårt att se att det skulle kunna lyfta förbi möjligtvis en åttondelsfinal. Vad värre är, det skulle med största sannolikhet stå i vägen för möjligheten att nå de stora höjderna i framtida mästerskap.

Vilken roll skulle dagens spelare kunna spela i framtida mästerskap?

Om vi tittar på målvakterna så skulle Isaksson mycket väl kunna hålla en plats över ytterligare två mästerskap. Ska man se till kvalité och svensk fotbollsframtid så känns det som att det är dags för Isak att landslagspensioneras. Ser man vidare till Johan Wilands kvalitet i förhållande till ålder så känns han inte som rätt häst att satsa på. Därför blir min slutsats att det är dags att spela in Pär Hansson, nu!

I försvaret har Mellberg höjts till skyarna i detta mästerskap och det är delvis förtjänt. Samtidigt ska man ha klart för sig att landslagsveteranen bjöd på några markeringsmissar och pojklagsbommar av format större i de två inledande matcherna. Mellberg kan absolut leda Sverige till ett mästerskap till, men då det inte där vi ska brejka ska vi vara försiktiga med övertalningskampanjer.

Jonas Olsson och Andreas Granqvist kan, om de får känna tryggheten av att vara ordinarie, vara ett mittbackspar som kan räcka fram till 2016 så det logiska blir att vi kör på dem. Som komplement känns Martin Olsson till vänster klar. Helsingborgspågen har gjort ett bra mästerskap och med sina blott 24 år kan han spela tre-fyra mästerskap till. Till höger känns det betydligt mer osäkert. Lustig känns som en stabil truppspelare men inte som en försteman på positionen. Två namn att testa nu för att kunna satsa på framöver är IFK Göteborgs Emil Salomonsson och Udineses Joel Ekstrand.

På defensivt mittfält så har vi under en längre period haft det gamla strävsamma paret Svensson/Källström. Efter att alla förstått att det inte var några konstigheter att låta dem spela tillsammans så har de mer eller mindre varit givna på positionen.

Anders Svenssons fotbollshjärna är exceptionell och verkar ha en hyfsat lättränad kropp och skulle därmed utan problem kunna spela ytterligare ett mästerskap på mitten. Men eftersom vi i detta resonemang ser jag ingen annan råd än att pensionera även honom.

 Källström verkar ha nått vägs ände i sin utveckling och kommer vare sig att bli lättare i steget eller kroppen och därför blir det en kontroversiell pensionering även av Källström på denna position. Vilka ska då föra Svensson/Källströms fana vidare på positionen?

 Rasmus Elm känns ju given och ska vara den kreatör som ska styra spelet. Vid sin sida vill jag dra en lans för den spelintelligente Albin Ekdal. Han har under flera säsonger hållit en ordinarie plats i Serie A och skulle komplettera Elm på ett magnifikt sätt.

På yttrarna har vi ett givet val till höger. ”Bissen” Larsson håller hög internationell klass och kommer att spela tre mästerskap till, minst! Till vänster ser det bekymmersamt ut då Hamrén i premiären ratade våra två naturliga yttrar Bajrami och Wilhelmsson till förmån för den på positionen vilsne Toivonen. Chippen Wilhelmsson övertygade i sina inhopp, men är ingen framtidsman. Av den anledningen är det nu dags för Hamrén att ta ett snack med Bajrami och förklara att tröjan är hans.

Längst fram så är det nu tack och adjö i landslaget för Tobias Hysén och Markus Rosenberg. Kvar finns Zlatan, Ola Toivonen, Johan Elmander och eventuellt den hybrisdoftande John Guidetti. 18 mål i Feyenoord är inget man snackar bort, men jag vill se en säsong till på samma nivå innan jag stämmer in i hallelujakören.

I min bok så pensionerar jag även den tredje i den gamla djurgådstrion Isaksson-Källström och Elmander. Johan Elmander var den som skulle frälsa laget med sina djupledslöpningar, men han var tydligt märkt av sin skada och nu känns det som att det är dags för Ola Toivonen att få känna sig 100 % säker på sin plats. Bredvid honom finns ett enda val:

 Zlatan är ju Zlatan liksom.

Med ovanstående resonemang skulle min VM-kvalelva i höst se ut så här:

Hansson-Ekstrand,Granqvist,Olsson,Olsson-Elm,Ekdal-Larsson,Ibrahimovic,Bajrami-Toivonen

Jag bjuder på den elvan Hamrén, men tror att du kommer att ställa upp så här:

Isaksson-Lustig,Granqvist,Olsson,Olsson-Svensson,Källström-Larsson,Ibrahimovic,Elm-Elmander

Vi såg ljuset i matchen mot Frankrike och nu är det frågan hur Hamrén ser på ljustillflödet framöver. Nöjer han sig med att se ljuset längst bort på rakan eller vill han ha en stor strålkastare på andra sidan kurvan också?

Nu är det dags för kvartsfinaler och det är riktiga mummamatcher som står för dörren. Vissa favoriter är borta såsom Holland och Ryssland, medan oväntade är Grekland( i hög grad) samt Tjeckien( i viss grad).

Mötena ser ut som följer:

Tjeckien-Portugal

Tyskland-Grekland

Italien-England

Spanien-Frankrike

Det enda jag ser som självklart är att Tyskland dundrar in i semifinalspelet. Om jag ska drista mig att tippa i övrigt så sticker jag ut hakan och tippar ett snålt Tjeckien som vinnare över Portugal, som är alldeles för beroende av Ronaldo.

Jag tippar att Roy Hodgson tar sina mannar förbi Italien och att fransoserna tar sig samman och skickar ut ett Spanien som inte imponerat alls så här långt.

Hur det går? Vem vet? Vi får se för nu kan spelet börja!

Till sist kan jag bara inte låta bli:

Straffområdes/mållinjedomarna är detta mästerskaps stora skämt. Bort nu!

 

 

Leave a Comment