Krönika EM-dag 16: The noble art of selfdenial

Att vara neutral och professionell samtidigt som man har känslorna någon annanstans kan vara en delikat balansgång. Det finns två känslomässiga register när det gäller den balansgången inom fotboll. Den ena handlar om det rent resultatmässiga och det andra om moraliska värderingar som att stå upp för sitt lag och att vara ett föredöme utåt för barn och ungdomar. När det gäller den första aspekten inbillar jag mig att det är ganska enkelt att hålla sig neutral. Däremot kan det nog vara betydligt svårare att hålla känslorna i styr när det gäller den andra aspekten. Vill vi ha facit på hela den här frågeställningen så kan vi säkert höra med en man som Michel Platini en dag som denna.

Det var nästan på dagen 28 år sedan de möttes i en EM-final, Frankrike och Spanien. Datumet var den 27 juni 1984 och det stod 0-0 efter 59 minuter när Frankrike fick en frispark strax utanför straffområdet. Fram klev fransmännens stora stjärna Michel Platini och skruvade en ganska svag boll mot den spanske målvakten Luis Arconadas hörn. Spanjoren såg ut att ha full koll på bollen men den lyckades på något sätt glida in under honom och över mållinjen. Efter det målet reste sig aldrig spanjorerna och att Bruno Bellone satte 2-0 var mest en formalitet.

Frisparksdebaclet av Arconada satte på något sätt den spanska landslagstonen för decennier framåt där bl.a den mångfaldige landslagsmålvakten Zubizzareta följde upp med en liknande målvaktspicasso i VM-98.

Å andra sidan satte Platinis frisparkssmygare igång en period av framgång inom fransk landslagsfotboll som egentligen varade ända till den där julikvällen 2006 när gårdagens 40-årsjubilar Zinedine Zidane skämde ut sig själv och fransk landslagsfotboll genom att placera en skalle i bröstet på Marco Materazzi.

Platinis och Arconadas karriärer skildes på ett tidigt stadium. Arconada råkade ut för en knäskada året efter som mer eller mindre ändade hans karriär medan Platini än idag är ett världsnamn inom fotbollen. Efter en karriär som en av världens genom tiderna bästa mittfältare så fortsatte han som ledare inom fotbollen och lyckades i januari 2007 utmanövrera svenske Lennart Johansson i valet till president för UEFA.

I all sin statsmannamässighet och professionalitet så har jag dock svårt att tro att han i hjärtat kunnat vara stolt över det franska fotbollslandslag som skämt ut sig gång efter annan de senaste åren.

Medan Platinis och Arconadas karriärer som sagt gick åt olika håll på ett tidigt stadium så var det inbördes styrkeförhållandena mellan de båda landslagen mer eller mindre de samma ända fram tills den där för Frankrike och Zidane så olyckliga julikvällen i Berlin 2006.

Någonstans där och då tog den franska gulderan slut samtidigt som Spanien hade skapat en plan som byggde på det Tiqui-taca doftande spelet som den då 26-årige Xavi Hernandez och 22-årige Andrés Iniesta, tillsammans med den holländske managern Rijkaard och de två anfäderna Carles Rexach och Johann Cruyff, byggde ute på Barcelonas träningsanläggning La Masia.

Faktum är att när den fantastiske Xabi Alonso fick kröna sin hundrade landskamp med två mål så var det så att spanjorerna tog sin historiskt sett första seger i en tävlingslandskamp. Innan matchen så fanns det en diskussion kring att det borde kunna bli en jämn match mellan två giganter. I efterhand så ställer sig alla experter samma fråga. Hur tänkte vi där?

Alla som har följt världsfotbollen de senaste åren kan historien. Det franska fotbollslandslaget kom ganska stukade till VM 2010. Med en förbundskapten som hade noll förtroende i media, svagt förtroende bland spelarna och som dessutom konsekvent petade spelare som var lejon eller skorpioner så var det på förhand upplagt för problem. Kaoset blev dock större än man överhuvudtaget kunde vänta sig och det var offentliga sågningar, spelare som vägrade träna och som grädde på moset kallade den franske anfallsstjärnan Nicolas Anelka förbundskaptenen Domenech för ”jäkla horunge”.

Utöver Anelka så var de värsta myteristerna Patrice Evra, Franck Ribery samt den nuvarande Malaga-mittfältaren Jeremy Toulalán. Avstängningar i olika storleksgrad drabbade de inblandade och den tillträdande förbundskaptenen Laurent Blanc förklarade frankt att de som inte tänkte inrätta sig i ledet framöver kunde glömma landslagsspel. Frågan efter detta EM är huruvida Blanc kommer ihåg denna programförklaring. I annat fall är det nog hög tid att någon påminner honom om detta.

Av de gamla myteristerna är det Ribery kvar i startelvan och han har bitvis spelat det här mästerskapet som att det var hans egen individuella uppgift att ta Frankrike till framgång. När Ribery fick bollen i vissa lägen kunde hans mittfältskompanjoner i princip gå och ta en croissant och espresso, för att låna bollen var då inte aktuellt.

Vilken väg ska Blanc välja nu? Han har haft problem med spelare som inte har accepterat rollen som bänkspelare och som provokativt vägrat att ta den utbytte i hand. Å andra sidan så har han haft motsvarande problem med spelare som vägrat ta i hand när de bytts ut. T.ex så gick mittfältaren Yann M´vila en omväg på cirka 10 meter när han blev utbytt till förmån för strikern Oliver Giroud. Där, Laurent Blanc, har du ett problem som är betydligt större än vilket spelsystem du ska välja eller på vilken sida du ska styra uppspelen.

Ett annat problem har varit den omogne och bortskämde divan Samir Nasri som har lyckats med att hyscha en journalist i första matchen, anklagats för att ha fejkat skada mot Sverige för att bli utbytt och till sist skällt ut den franska journalistkåren efter noter i mixedzone igår. Enligt oberoende internationella journalister ska det ha varit både svärord,könsord samt uppmaningar om vissa sexuella aktiviteter med i spelet. Kanske inte så konstigt att Newcastleyttern Hatem Ben Arfa som delvis konkurrerar om samma plats bad om att få åka hem efter gruppspelet.

Medan det franska fotbollsförbundet och Laurent Blanc sätter sig ner vi ritbordet för att bygga nytt så rusar Spanien vidare i turneringen. Man har fått mycket kritik för sitt forwardslösa spel, men å andra sidan är det svårt att vara för kritisk mot ett lag som i princip aldrig släpper in mål och som dessutom vinner bollinnehavet med i runda slängar 65-35 i varje match. Det lag som var världens kelgrisar för ett par år sedan är nu utskällda för att spela tråkigt, så snabbt kan det gå i fotbollens förunderliga värld.

Nu blir det dock upp till bevis mot ett Portugal som växt undan för undan i turneringen och om Cristiano Ronaldo konserverat formen kommer det att ställas helt nya frågor till Sergio Ramós och, den av SVT:s utsände Chris Härenstam nydöpte, Gerard Piquenbauer(vissa idéer ska man bara glömma innan man sjösätter dem Chris!). Är det något försvar som ska klara en toppad Ronaldo så är det ju dock det spanska som möter honom till vardags och känner honom innan och utan.

En annan spelare som återigen kommer att få en absolut nyckelroll är den igår 100-landskampsjubilerande Xabi Alonso. Inte för att jag förväntar att han kommer att göra nya mål, utan snarare för att han kommer att bli den första uppspelspunkten för spelare som sätts under press av snabba portugiser.

Portugal har i och för sig drabbats av en jobspost då den kvicke Helder Postiga tvingas lämna återbud pga skada. Ersättaren kommer med största sannolikhet att bli Hugo Almeida. Det är inte helt säkert att det kommer att vara en nackdel då den större Almeida kommer att erbjuda ett uppspelsalternativ på ett annat sätt än vad Postiga gör.

Om Del Bosque kommer att fortsätta att köra med sitt ”6-0” anfall på handbollsmanér är inte säkert. David Silva har ännu inte kommit igång i turneringen och Fabregas ger inte laget alls samma möjlighet till djupledsspel som t.ex Fernando Torres gör. Oavsett så kommer man inte att ge avkall på sitt grundspel som bygger på possession, possession och åter possession.

Hur den gamle spanske målvaktshjälten Arconada följer EM har jag ingen koll på. UEFA:s president Michel Platini kommer däremot att sitta längst fram på hedersläktaren.Han kommer säkerligen att njuta av spanskt Tiqui-tacaspel, dels för att hans roll är den den är, men också för att han vet att njuta av vackert spel när han ser det.

Innerst inne tror jag dock att det sitter en tagg i hjärtat på den gamle eleganten. Inte för att hans Frankrike åkte ut mot ett bättre lag, utan för att de på två år inte lärt sig ett endaste dugg.

 

 

Leave a Comment