Krönika EM-dag 4: Luftslottet som sprängdes

Det var ju skrudat för fest. Staden Kiev var gul och blå och enligt rapporter från de som faktiskt var på plats så var det omöjligt att skilja svenska supportrar från ukrainska förrän man kom nära inpå. De svenska fansen hade sjungit upp sig hela dagen och haft regelbundna vätskekontroller, man hade tagit Hamrén på orden och visat rejält med shining. Problemet var bara att Hamrén och det svenska landslaget hade lämnat samma begrepp kvar i gamla Svedala.

Ledarskap är någonting som är mycket svårt och komplicerat. Det finns lika många olika ledarstilar som det finns ledare och det som fungerar i den ena gruppen fungerar inte i den andra osv,osv. En hemmasnickrad definition på ledarskap innebär inte tvunget att man i varje givet läge säger åt en medarbetare eller spelare vad den ska göra. Den formen av ledarskap kväver kreativiteten.

Nej, ledarens roll är att peka ut en riktning, en färdväg, och sedan ge medlemmarna i gruppen det stöd och de förutsättningar som behövs för att ta sig dit. Man kan inte berätta för Zlatan Ibrahimovic hur han ska utföra en dribbling, hur Andreas Isaksson ska plocka ner ett inlägg, eller för den delen hur Olof Mellberg ska nicka ner ett inlägg. Den informationen har spelarna redan. Nej, en ledare i fotboll måste ha en klar och tydlig idé om hur man tar sig framåt som ett lag. Och nu ska jag slänga ur mig något som kommer att få de mest inbitna hatarna att skaka i dess grundvalar. Nämligen att Lasse Lagerbäck hade exakt den förmågan, Erik Hamrén har den inte. Lasse Lagerbäck må ha varit den tråkigaste förbundskapten som någonsin funnits, men han stakade ut en färdväg och hade kunskaperna för att leda spelarna längs den vägen. Erik Hamrén har sedan dag 1 pratat om attityd,mod och shining, dvs exakt de tre sakerna som saknades i den viktigaste fotbollsmatchen Sverige spelat på fyra år.

Ledarskap är också att skapa trygghet. I fotboll så är det i media ett enormt tryck och sug efter den heliga startelvan. Det gissas och spekuleras i veckor om hur det ska ställas upp. Man gör grafiker över Plan A, Plan B och alla möjliga sorters planer. Varje reporter/krönikör har i sitt huvud ”sin” startelva( det har även jag, tro inget annat), och det färgar hur man framställer den i media. Media kallas som bekant för den tredje statsmakten och har en makt som är större än man ibland förstår. Media skapar folkopinion, ett tryck som , vad man än påstår, påverkar tankebanorna. Där var Lasse Lagerbäck ett unikum när det gällde att gå sin egen väg. Jag är inte så säker på att Erik Hamrén har samma förmåga.

Överhuvudtaget känns det här hyschhyschandet med startelvan ganska larvigt. Att släppa den vid lunch matchdagen är inget annat än ren och skär tortyr för spelarna. I synnerhet nu när Sverige skulle komma att spela med så många mästerskapsdebutanter.

Låt oss för enkelhetens skull konstatera att gårdagens startelva var felaktig. Den räddhågsna insats som de svenska spelarna stod för i första halvlek hade fått blyger i de sju dvärgarna att framstå som rena terminatorn. Rosenberg klickade inte alls med Zlatan och Mikael Lustigs säsong i Celtic har fått honom att gå flera steg bakåt i utvecklingen.

Min fasta inställning är dock att det var på mittfältet det brast å det allra grövsta. Den enda som kvitterar ut godkänt där i första halvlek är Sebastian Larsson( jag räknar inte in Zlatan där). På det centrala mittfältet stod vårt hopp till Kim Källström, 92 landskamper och Rasmus Elm, den talang som höjs till skyarna som det nya svenska hoppet, frälsaren. Jag måste säga att maken till kurragömmalek som de här två herrarna bjöd på i första halvlek har jag inte ens sett på skolgården på den skola där jag själv jobbar. Kim Källström var sedvanligt trög i steget och svag i förstatouchen, medan unge Elm gav passningsskuggan ett ansikte.  Lägger man sen till en Ola Toivonen som aldrig varit och aldrig kommer att bli någon yttermittfältare så inser man snabbt att det var ett totalt mörker.

Jag tillhör den utdöda art som fortfarande förespråkar Anders Svensson alla dagar i veckan då det för mig är helt ointressant både vad det står i prästbetyget och i vilken liga man spelar. Jag vet att jag har ca 80 % av de svenska fotbollsfansen emot mig i den frågan. Men jag är orubblig i den frågan, Anders Svensson är Sveriges bästa innermittfältare och om Sverige ska ha en möjlighet att flytta upp positionerna mot England och Frankrike behöver vi Tiqui-Taca Svensson som spelbyggare.

Nu är det dags för Erik Hamrén att börja visa den shining som han kräver av sina spelare. Det är nu som ledarskapet sätts på prov och för Sveriges skull så hoppas jag på att han verkligen pekar ut den färdriktning som passar Sverige. Sverige ska spela som Sverige, solitt, rejält och rakt. Inte det räddhågsna mjäkande som vi såg igår.

Att vi ska gå vidare till kvartsfinal håller jag som mer eller mindre omöjligt, nu gäller det att rädda hedern. Men mirakel har ju skett förr.

Ja, just ja. Det spelades ju en match till i gruppen igår. Frankrike och England kryssade i en match där Frankrike pressade och England kontrade. De båda lagen anser sig nog vara ”top-notch” i gruppen, men de får nog passa sig för ett segerrusigt Ukraina i medvind. Ja, om inte Hamrén hittar den där shiningen igen förstås. Då kanske det blir svensk midsommar i Ukraina trots allt…