Krönika: Ivoriansk kung i det sista slaget

När man sent igår kväll satt och försökte samla tankarna efter en enorm urladdning på 120 minuter plus straffsparkar så slog det mig hur välförtjänt den här segern var för Chelsea. Jag håller inte på klubben och har inga större sympatier för det sätt de spelar fotboll på. Men när såna krigare står upp för varandra och vad de tror på, ja då kan det bara gå på ett håll. Den sista striden(förmodligen) för de soldater som föll i ett tappert och välregisserat slag i Moskva för tre år sedan slutade i vinst. En av de största syndabockarna då var Didier Drogba. Igår tillhörde den bavariska aftonen honom.

Har du någonsin ställt till med en riktig brakfest, bjudit in alla människor du känner, fejat och donat i veckor, för att till sist bli utelåst av värsta rivalen när festen närmar sig sitt crescendo? Inte? Då kan Jupp Heynckes berätta allt för dig om hur det känns.

Allt var ju klappat och klart. Allianz Arena var så när som på den ena kortsidan ett rött böljande hav som bara skulle avnjuta 90 minuters sprakande fotbollsfest för att sedan dansa in i natten med en Champions League-titel för första gången på 11 år. Nu ville en frustande och pustande Didier Drogba, en lågmäld genialisk lagbyggare i Roberto di Matteo och den pånyttfödde, bläckfiskarmade Petr Cech annorlunda. Petr Cech, som säsongerna efter sin allvarliga huvudskada sett allt mer försiktigt ut för varje säsong, har växt ut till en jätte den här blå Champions League-våren. Utan Cechs veritabla storspel hade den ryske oligarken Abramovitj aldrig fått sin så hett eftertraktade Champions Leaguetitel. Efter det att Chelsea blivit utspelat mot Napoli på San Paolo den 21 februari så kan det i och för sig inte ha varit så många som trodde på ett slut som detta. Men vem vet, kanske var det nånstans över München och Allianz Arena på vägen hem som spelarna knöt nävarna i byxfickorna och lovade varandra att ro hem hella tjottaballongen.

Chelsea har en säsong bakom sig som inte liknar något annat som man skådat på många år. Efter att ha nära nog totalkapsejsat under ”Boy-Wonder” tränaren André ”The Next one” Villas Boas så har den i mångt och mycket timide gentlemannen Roberto di Matteo tagit hela Stamford Bridge back to basics. Man har prioriterat sitt gamla grundspel som vilar på ett fundament som är byggt av kulturbärare som Cech, John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba. Att Villas Boas inte lyckades i Chelsea tillskriver många det faktum att han inte kunde hantera denna grupp av nära nog jämnåriga stjärnor. Di Matteo däremot har haft vett av att inte låsa fast dessa individualister i fack. Han har istället låtit de verka fritt inom den spelidé som man har byggt tillsammans och succén har inte låtit vänta på sig.

Ser man till bollinnehavet i gårdagens batalj så var det inte tillnärmelsevis lika stor skillnad som mot Barcelona i semifinalerna. Men trots allt så talar t.ex hörnstatistiken(20-1) och skottstatistiken 43-9 sitt tydliga språk. Bayern förde matchen och hade den i sin kappsäck. Men man ska  då ta med i ekvationen att Bayern München hade det sämsta siktet sedan Björn Ferry sköt bort sig i en skidskyttestafett i Pokljuka för ett antal år sedan.

Av de 43 avlossade skotten träffade 7(!) målet. En procentsats som inte duger om man vill vinna Champions League. Den största syndaren var, den om sin egen storhet övertygade, Arjen Robben. Oräkneliga var de gångerna han bröt in från sin högerkant och drog iväg en häxpipa upp på översta sektion. Inte heller den andra ytterstjärnan Ribery eller målsprutan Gomez hade några av sina bättre dagar. De som imponerade mest i ett trots allt kraftfullt München var Tomas Müller och spelgeniet Toni Kroos. Dessa båda vävde ett nät som hade kunnat köra matchen i ett tidigt skede om bara Gomez hade varit tiondelen snabbare och om Robben hade haft siktet rätt inställt.

Nu blev det aldrig så. Visserligen satte Müller det som såg ut att bli ett segermål. Det skulle dock visa sig bli en ivoriansk afton då den magnifike krigaren Drogba tryckte in kvitteringen strax innan full tid för att till sist också bli den man som skickade hem det böljande röda havet tomhänta.

En Drogba som såg så trött och ledsen ut under 2011 har formligen exploderat in i gammal god form igen och nu har ryktena om ”evakueringskontrakt” i USA,Kina eller Qatar bytts mot surr om en eventuell ivoriansk invasion på Camp Nou till hösten. En Drogba som är i det slag han var igår har alltid en löpning till att göra, en tackling till att sätta in och en förmåga att, när försvararna tror han har slut på krafter, trycka ner de samma i knäet på sin målvakt. Efter att Schweinsteiger prickskjutit Münchens sista straff i stolpen stod det bara en ivoriansk elefant mellan Chelsea och en efterlängtad CL-triumf. Denna gång var straffpunkten torr och fin och ”syndabocken” för tre år sen i Moskva, John Terry, kunde i skjorta och slips se på när den siste soldaten gav de blå segern i den sista striden.

Leave a Comment