Krönika – Låt inga fler hjältar falla

 

29 April 2009
“Leila har kommit till världen…Hon är en solstråle, och det infann sig en omedelbar  känsla av närhet”

5 Augusti 2009
”Det är just nu fruktansvärt svårt att vara positiv. Det slog mig ganska snabbt och oväntat…jag behöver öppna mig. Jag känner mig själv, det är omöjligt”

3 september 2009
”Sov inget. Allt känns hopplöst”

2 november 2009:

”Inget annat än självförebråelser”

  

En vecka efter att sista raden var skriven i dagboken, orkade han inte längre. Rädslan för att förlora sitt barn blev för stor, han valde att skydda barnet med sitt egna liv.

Det kom som en chock.
Hannover 96 fansen hade förlorat sin hyllade och älskade målvakt.
Tyska folket hade förlorat sin blivande mästerskapsmålvakt.
Men framför allt hade ett barn mist sin far och en fru sin make.  

Det är den 10 september 2009, fans börjar samlas utanför den nyrenoverade AWD-Stadion, det är fans i sorg och chock. Robert Enke har några timmar tidigare parkerat sin svarta Mercedes vid järnvägen i Neustadt am Rubenberge och vandrat de ca 100 meterna fram till järnvägsskorsningen. En järnvägskorsning som ligger ett stenkast från hans dotters grav.

Det är rädslan över att förlora sin 18 månaders adoptivdotter som gör att Robert står några meter från järnvägen. En rädsla för att hans psykiska ohälsa skall bli offentlig och resultera i att han förlorar sin kära dotter.

Roberts första dotter Lara gick bort vid två års ålder efter ett hjärtfel, så han visste hur det kändes att förlora ett barn och lovade sig själv att aldrig behöva gå igenom det igen.
Robert tar klivet ut framför det rusande expresståget och sätter en hel fotbollsvärld i sorg.

 

Efter Laras död kom vi varandra närmare och närmare, vi trodde att vi skulle kunna klara av allt så länge vi hade varandra. Jag försökte förklara för Robert att det alltid finns en lösning.
Jag körde honom till träningen, jag ville hjälpa honom att komma igenom detta. Men tillslut vägrade han att ta emot mer hjälp…

 

Men de orden lämnade hans fru Terese presskonferansen och vandrade ut i den ensammaste av alla världar för att börja den svåraste av alla resor, en resa för att orka ta sig tillbaka till en vardag efter att förlorat ännu en familjemedlem. En resa som än i dag pågår och kommer med största sannolikhet att göra så i all evighet.

En dryg månad senare ringlar köerna sig långa utanför AWD-stadion.  Strax är Stadion fylld till absolut sista plats. Det är Hannovers invånare och fans som har samlats för att ta ett sista farväl av deras älskade Enke.

När den 17 åriga sångerskan Alina Schmidt kommer till refrängen i ”You´ll never walk alone” ställer sig hela AWD-stadion upp för att ge Robert Enke en sista stående ovation. En hyllning som aldrig vill sluta. Det är en hyllning som är ett bevis på hur skört livet kan vara och hur lite vi egentligen vet om varandra och våra hjältar på planen.

 

Hannover fansen kommer aldrig att glömma.
För resten av fotbollsvärlden handlar det inte om att glömma, utan om att minnas. Minnas att även fotbollssspelare innerst inne är människor.

Fotbollen är otroligt stor – men  får aldrig bli större än en enskild människas liv.

 
Av
Per Gullbransson

Twitter – @pgullbransson

1 Comment

  1. Erk

    Riktigt gripande. Väl skrivit.

Leave a Comment