Krönika: Mittbackar i den Moderna Fotbollen

Det finns många olika sorters mittbackar. Vanliga ”typer” är antingen jätten som nickar bättre än han skjuter och kan vid 90:e minuten användas som en extra anfallare, den elegante som sällan drar på sig frisparkar men lyckas ändå avväpna sin anfallare och kanske till och med trivs med bollen vid fötterna, den inte lika fysiskt skrämmande medellånga mittbacken som kompenserar med enorm vilja, mittbacken som trivs bäst när han stormar framåt och kan sägas vara bättre i motståndarnas straffområde än i sitt egna. Man kan fylla på med flera men lär då snarare fastna på individer än typer.

Stereotypen är dock – som Bosse Petersson i Viasat-studion trivs med – att mittbacken bara försvarar eller ännu mer primitivt bara är där för att förstöra.

Vad som nu då har blivit en trend är att ha passningsskickliga mittbackar. Mittbackar som kan sköta uppspelen och driva med bollen utan att lämna fartränder. Detta har lett till att det finns många mittbackar som både kan försvara och anfalla, samtidigt som det även gett upphov till mittbackarna som inte kan försvara alls. Det finns även de som överger ”mittbacken” för en mittfältare för att få en mittback som kan anfalla förutom sitt gamla huvudansvar.

Börjar vi kolla på spelare så kan vi börja i Milano med Milans fenomen Thiago Silva. Förutom att han är en försvarare av högsta klass är han en lirare med bollen – en mittbacksplaymaker. För i Allegris Milan (Som ni kan läsa mer om här) är det han som är ”Pirlo”, Maestron.

Kollar man statistiken (från den artikeln) så ser man att Silva är spelaren som slår flest passningar i Milan och han har slagit drygt 90% av dem till en medspelare, samtidigt som drygt 80% av hans längre uppspel hamnar rätt.

Allegri är inte ensam om att vilja ha en spelande mittback. Han likt många andra har följt med den taktiska evolutionen som handlar om att hitta nya ytor.  Efter att man uppfann nr 10 rollen mellan motståndares mittfält och anfall och det blev för lättläst flyttades det ner till Pirlo rollen långt ner på eget mittfält och nu när det på många ställen har blivit lättläst prövar man med spelfördelande spelare i backlinjen. Något generaliserat men utan tvekan en trend. Som om man ska stanna i Italien även kan ses hos Barcelonaiserade Roma där man har använt bollbekväma Kjaer, Heinze och efter lite skador även De Rossi.

En medveten taktik som man kan tillskriva anledningen till att Swansea i England är ett av lagen med mest slagna passningar för de som står för flesta passningar hos Walesarna är deras mittback Ashley Williams. Förvisso klart mindre en playmaker än Silva men en viktig punkt i uppspelsfasen.

Kollar vi på världens trendmästare Barcelona har man ett par säsonger använt sin spelskickliga mittback Pique som en viktig punkt i uppspelen snarare än bara en försvarare. Nu har man tagit det ännu längre med att man spelar mittfältare i backlinjen. Mascherano eller Busquets eller båda och som naturligt som mittfältare är bättre passningspelare än vad mittbackar tenderar att vara.

Framför allt Busquets är intressant. Då han tidigare snarare har börjat som Defensiv mittfältare men i Barcas system har han blivit en tredje försvarare för att kunna skjuta upp ytterbackarna men kollar man till exempel på hans andra halvlek i senaste El Clasico (vilket den briljanta Taktik-bloggen Zonal Marking noterar) så illustrerar första halvlek förra säsongens Busquets och andra halvlek denna säsongens Busquets.

Barcelonas "medelpositioner" under El Clasico, Busquets nr 16

Barcelonas "medelpositioner" under El Clasico, Busquets nr 16

I första backar han ner till en positionen som vad på Fotbollsbrasilianska  kallas ”quarto zagueiro” (den fjärde försvararen) sedan Puyol behöver flytta ut för att täcka ut och Pique följer efter för att täcka upp den ytan Puyol lämnar.

I andra halvlek däremot flyttas Alves ännu längre upp, Puyol ut som högerback och Busquets ner som mittback bredvid Pique men i typisk ”quarto zagueiro” tradition så flyttar han sig upp istället. Där man skulle kunna säga att han blir en 3½ försvarare.

En annan försvarare med liknande taktisk utveckling är Javier Martinez i Bilbao där den härliga galningen Marcelo Bielsa valt att placera honom som mittback för att kunna göra om laget till ett mer spelande sådant med uppspel längst marken. Något Bielsa gjort tidigare med framför allt det Chilenska landslag han ledde till och under senaste VM.

Mer läsning om Mittfältar-mittbackar, ”den fjärde försvararen” och det nya taktiska systemtet 3-1-4-2 i Jonathan Wilsons senaste Taktik kolumn

::::

Om vi återvänder till mittbackar och inte mittbacks imitatörer så finns det en intressant trend med mittbackar som universal lösning för andra positioner.

Det vanliga är att man med skador på sin högerback flyttar ut den mittback man har som man tror gör minst skada därute och ser honom spela mittback ute på kanten. Detta är ett tillvägagångsätt som Stoke framför allt har anammat och dragit till sin spets framgångsrikt. Under långa stunder spelade man jättetysken Robert Huth som högerback och tills vänster vänsterfotade mittbackar som Danny Collins eller Danny Higginbotham. Vilket gjorde det väldigt sårbara längst kanterna men väldigt solida centralt.

I Arsenal har man nu snarare tvingats till samma taktik då skador på alla potttränade ytterbackar i klubben är skadade.

Men där mittbackar som ytterbackar är vanligt finns det mindre ortodoxa val. Vi har till exempel det senaste sett den enorma mittbackstalangen Phil Jones i Manchester United spela på innermittfältet. Och inte som den defensiva mittfältare/extra mittback han var ofta i Blackburn utan som något av en box-to-box mittfältare som flera gånger sågs på motståndarnas tredje del eller straffområde som dessutom hade flera goda chanser att göra mål. Då har Phil Jones flera gånger konstaterats vara nästan lite för opålitlig för att vara mittback och även spelat högerback.

Ska vi gå över till ett extremt användande av en mittback så finns det hos Southend United i den Engelska fjärdedivisionen L2 där man använt sin 1.90 bjässe Bilel Mohsni i offensiven. Och det inte på ett sätt där man omskolat honom till en Heskey-liknande anfallare eller något desperat åtgärd när man behöver ett mål i slutet på matchen. Man har nämligen spelat honom som först anfallare – till stor framgång – och senare flyttat ut honom som ytter.

En mittbacksytter, helt enkelt. Det är inte heller så att Mohsnis position är produkten av att Southend ligger risigt till och utan tillräckligt med spelare för Southend ligger nämligen tvåa i tabellen. Och Mohsni är en bidragande orsak med sina fem mål och tre assist på de två-tre månaderna han haft sina offensiva utgångspositioner.

::::

Det gäller inte alla mittbackar och inte alla lag men jag finner den moderna utvecklingen (eller Libero-nostalgin?) mycket intressant och hoppas få skåda ännu fler spelande mittbackar, mittfältare som spelar mittbackar eller mittbackar tillräckligt spelande för att spela annat än mittback.

 

/Linhem, även Football League bloggare på Fotbollskanalen och motvillig twittrare.

Leave a Comment