Krönika: Och så var det den där jävla Champions…

Så dog den igen, drömmen om att vinna den största tävlingen som sporten kan erbjuda på klubbnivå, Champions League. Det var i år det skulle ske.  Zlatan var i starkare och bättre vårform än på många år och Milan hade spelat två hyfsat jämna kamper med titelförsvararna Barcelona i gruppspelet.

0-0 resultatet i första matchen innebar att om Milan lyckades göra mål på Camp Nou skulle Barcelona i varje givet läge vara tvungna att göra ett mer. Zlatan Ibrahimovic och hans Milan kämpade dock i en stark uppförsbacke under de två matcherna mot Barcelona, och att fyra i olika grad tveksamma straffsituationer över två matcher ska resultera i noll straffar är en utopi. Zlatan hade en lång utläggning för Frida Nordstrand på Viasat om domarens skrala kvalité när han valde att döma två straffar till Barca men blunda för den över två matcher klaraste straffen, nämligen den när Zlatan välts över ända i andra halvlek. Det är gott så och i sak håller jag med den långe från Rosengård, men det är inte där som det här dubbelmötet avgörs. Det är i Milans impotenta spel i den sista tredjedelen, i Milans oförmåga att sätta stopp för rättvända spanska och argentinska småsmurfar i ytan 20-25 meter utanför eget straffområde och kanske framförallt i frånvaron av två spelare som hade varit nödvändiga för Milans möjlighet till överlevnad, Thiago Silva och Mark Van Bommel, mer om dem senare.

För att reda ut och lägga grund till mitt kommande resonemang så tycker jag att Barcelona är ojämförbart världens bästa fotbollslag, ändå är det något fundamentalt motbjudande med detta lag. Ett lag som kan, på sina goda dagar, spela ut vilket lag som helst i världen ska inte behöva som Barcelona så ofta gör, eller försöker göra,fuska för att nå fördelar.

Jag talar egentligen inte så mycket om filmningar som man ofta hör talas om, även om Alexis Sanchez i första matchen kände sig tvungen att överdriva en given straffsituation till den grad att han såg ut som någon som fått ett skott av en hagelbössa i ryggen. Låt också vara att Sergio Busquets spaghettiben sällan lyckas hålla honom på benen i några närkamper. Nej, när det gäller filmningar så har vi flera lag och ett knippe spelare i världen som är minst lika vassa i den grenen, ta t.ex de båda portugisiska filmingsguruna Nani och Ronaldo. Nej, det som blir det som frår min bägare att rinna över är det som Barcelona är ohotade mästare, nämligen att påverka domarna.

Inget lag i världen har samma löpsteg som katalanerna när det gäller att rusa fram till domaren för att försöka övertyga domarna om att se det från deras synvinkel och att döma som de vill. Nu säger vän av ordning att det spelar väl ingen roll, domaren ändrar ju inte ett domslut. Nej, det är sant, men när man som domare fått en,två,tre,fyra, fem påstötningar av ett koppel Barcelona-spelare så blir man mentalt påverkad och detta vet Blaugranas om.

Vi kan snabbt ta ett exempel från gårdagens match vid straffsituation ett. Straff är utdömd, Antonioni har fått varning och allt borde väl vara frid och fröjd? inte då! Överstegrisfuskaren Sergio Busquets far fram med sin galna och irrande blick och försöker under närmare en halvminut övertyga domaren om något. Min tanke var, vad vill karln?? Byta ett kakrecept? Boka en squashmatch på söndag? Knappast va? Tänk att få se en match med Barcelona där de spelar sitt fantastiska pass and movespel, ta de smällar som det faktiskt ingår att få när man är så pass spelmässigt överlägsna, knipa käft och ändå vinna? Skulle det kunna vara en rimlig påskönskan, snälla?

Zlatan och Milan då? Nja, man hade över 180 minuter inte den där skarpheten som behövs för att slå ut Barca. Men räknar man de klara målchanser man hade så måste man säga att om man bara hade fått bättre utdelning, t.ex på Zlatans och Robinhos chanser från första matchen så hade man kunnat ge katalanerna ”a good run for their money”. De många skadorna blev också direkt avgörande, för även om Nesta gjorde en del inspirerade tacklingar och insatser över de två matcherna så märks det mellan varven att han har nått den aktningsvärda åldern av 36 år. Thiago Silvas rapphet och hårdhet hade behövts, samtidigt som att han är ett reellt hot framåt.

När det gäller det centrala mittfältet så saknades Van Bommel oerhört. En spelare som Van Bommel har förmågan att kunna dela ut maximalt med elakheter utan att dra på sig kort, han kommer undan med mycket och det hade varit precis den typ av spel som Van Bommel representerar som hade behövts när Messi,Xavi och Co började vända upp på mitten.

Zlatan själv blev en kringskuren kung då de spelare som skulle var de närmaste länkspelarna, Boateng( ur form) och Robinho ( för dålig), inte kunde ge det understöd som hade behövts. Malmösonen fick aldrig den inspirationskälla i form av buanden och hånanden från publiken som många trodde han skulle få. Därtill var Camp-Noupubliken alldeles för disciplinerad, de vet vad som får Zlatan att ticka och det tänkte de inte bjuda på.

Var detta då sista chansen för Zlatan att vinna ”den där jävla Champions”? Det beror på säger jag. Med Milan tror jag att detta var chansen och att lottningen ställde sig i vägen. I en final över en match kunde allt hänt, men över 180 minuter är det svårt att rå på Barca och utgången var lika väntad som den blev tråkig för Zlatan. Ska Ibrahimovic kunna vinna Champions under sin karriär med Milan så måste Berlusconi öppna plånboken på vid gavel, men jag tror att den enda realistiska chansen som finns är att en viss portugis lockar tillbaka den store till Spanien och Madrid. Och visst hade det varit den ultimata slutpunkten på karriären, att skriva filosofen på näsan iklädd den vita Realtröjan…

Leave a Comment