Läk min älskade, läk.

Efter att i dagar nu suttit och följt utvecklingen i Hammarby, med Linus Hallenius övergång som startskott på en instängd men genomsipprande infekterad historia som ju mer hemlighetsmakeri den bakas in med desto mer svider den i våra grönvita hjärtan när vi som statister endast kan stå och se på hur ett styrelserum ger sig själv friheten att misshandla den vi älskar mest.

Jag skrev en text förra året då det började se mörkt ut att hänga kvar i Allsvenskan, den kom ur smärtan att se hur laget i mitt hjärta blev behandlat av de som getts förtroendet att förvalta den vi mest älskar.

Aldrig aldrig hoppades jag att jag skulle behöva känna det jag kände då igen, jag har inga problem med sportsliga motgångar.

Det kan ingen som håller på Bajen ha, jag har inga problem med att det svänger, det har det gjort i alla år.

Däremot gör det mig så fruktansvärt ont att se hur min älskade får stå åt sidan på grund av egna intressen i bestämmanderummen och svärtas ner på detta sätt.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva damma av den texten, jag hoppades att orden från September 2009 inte skulle gälla igen,  men här kommer den lik förbannat ändå:

läk min älskade läk..

..att se den man älskar gå ner sig på det här sättet, hur hon väljer fel vägar, umgås i fel kretsar, att utanför stå och se på hur hon dras ner..
när jag var 14 började jag skeva, umgänget var skumt och tveksamt, besluten var allt annat än kloka, dom var snabba lösningar, snabba kickar..

på dom såren som fanns sattes plåster som endast stoppade blödningen men aldrig nånsin läkte såret..
såren hade uppstått långt innan, men då syntes de inte..
det var inte förrän dom fått växa till infekterade variga öppna sår som de började synas..
men jag täckte över dem effektivt, med lättare bandage och plåster, alltid övertäckande  aldrig läkande..
men såren gjorde sig påminda, och eftersom de aldrig fick läkas så forsatte de att växa..
ta sig nya uttryck..
dessa sår gjorde att åren som följde fortsatte i ett rasande tempo av felaktiga beslut och självläkning och såren började synas.. jag var tvungen att gömma dom..
alla medel var tillåtna.. förutom att läka dom..
denna cirkus av sminkade sanningar ledde spikrakt neråt tills det bara fanns ett val kvar..
erkänna sig besegrad och våga se sina sår.. eller gå under..

att plocka bort dom fjuttiga plåstrena och se såret, inte skorpan utan sårets innersta gör så in i helvete ont..
men om inte såret får läkas från grunden,

längst in i vävnaden sitter det infekterade..

varet, blodet och det synliga är bara resultatet av ett ovårdat sår, kommer det aldrig läkas..
att gömma såren går bra en tid.. men när det inte funkar, när bandagen inte räcker till, när blodet rinner igenom gång efter gång.. måste såret läkas på djupet..
och ju längre vi försökt dölja det.. desto mer infekterad är kärnan..

där är min älskade idag..
hammarby fotboll 2009..
det går inte att sminka över längre, det går inte att hålla tillbaka varet..
för många lager har lagts på och det sipprar igenom iallafall..
ingen kan längre blunda för såret, herregud det är blodstänk vart du än går..
precis som min omgivning var oförmögen att göra något annat än att titta på när jag rasade kan jag bara se på när min älskade stretar med allt hon kan för att värja sig från det oundvikliga..
jag försökte själv, att inte se, att hitta andra vägar, att inte tro att det höll på att ta livet av mig.. att jag kunde lösa det.. nya plåster..
men dom räcker inte till slut..
det går inte att läka något genom att täcka ytan..

det kommer göra ont när vi måste ner i kärnan..
men vi måste dit för att kunna överleva..
hur ont det än gör att läka så måste du göra det..
för våran skull, för din skull..
det tar tid och det gör ont..
men när såren väl börjar läka, när inte all tid går åt att täcka över sanningen ska du se att du är mer än du trott tidigare..
låt det göra ont, låt det ta sin tid..
vi är här alltid.. vi finns med hela vägen och vi kommer alltid tro på dig.. men du måste göra jobbet..

att titta på mina sår, att erkänna att de fanns där och att börja gräva i det infekterade gjorde mer ont än jag kunde drömma om.. men när jag idag ser på de ärren som blivit och vet vad som orsakat dom är dom idag till min fördel.. de påminner mig om vart jag var, hur jag gjorde för att komma därifrån och vart jag vill..
de som såg mig gå neråt ser mig idag gå framåt.. dom fanns vid min sida hela vägen men jag var tvungen att göra jobbet.. de fanns alltid bredvid dock.. i fallet och i uppgången..
visst ärren syns.. men dom blöder inte och jag kan gå framåt utan att täcka nånting..

såå min älskade..
här står vi.. hela vägen kommer vi stå här..
för vi vet vem du är och vem du kan bli..
när det gör som mest ont är vi här ännu mer..
men sluta ljug för oss..
sluta ljug för dig själv..
det går inte att täcka såret längre..
det är dags att läka..
och det får ta sin tid..
vi väntar..

2 Comments

  1. Elvira

    Du är bäst! Mer från dig!!!

  2. Gabriel Garcia

    Underbart skrivet Anatoli!!! Tack..

Leave a Comment