Liverpool FCs säsong, sett från en supporters ögon (Del 1)

24730341

Sommaren 2008, jag sitter i USA och spekulerar fotboll med min amerikanska kompis som är Arsenal-supporter. Han tror det blir jobbigt för Liverpool FC att tappa Peter Crouch till Pompey men jag litar på Benitez, någonting lär han hitta på. Vi värvar Gareth Barry och vipps har vi världens starkaste innermittfält både på plan och på bänken. Då kommer bomben som jag bara trodde skulle bli ett rykte, Robbie Keane anländer till Liverpool FC för 220 000000kr. Robbie Keane? Benitez har ju till och med redan sagt att han är intreserad av Barry, varför värvar man då Keane, hur mycket pengar har Liverpool FC egentligen? Men Robbie är jag ändå nöjd med, han har varit mycket bra i Tottenham Hotspurs och visar att han håller Premier League klass. Sommaren glider på och jag bara väntar på att Barry snart ska anlända. Men ingenting händer och när det bara en dag kvar på transferfönstret värvar Rafael Benitez istället spanjoren Albert Riera. Ärlig talat hade jag inte så mycket koll på honom men hade ändå ganska höga förhoppningar. I år skulle guldet av Premier League komma hem till staden där den hör hemma, laget med mest guld, Liverpool FC.

Början av säsongen för Liverpool FC svajade mycket. Exakt innan Premier League skulle dra igång var det kvalmatch mot belgiska Standard Liege för Champions League. Matchen som vi skulle vinna så enkelt blev det 0-0 i och jag blev förvånad, är det såhär spelet kommer se ut denna säsong blir det ingen rolig säsong. Premier League drog sedan igång och jag nöjt på medan Liverpool FC tog två segrar direkt, inget finlir fast ändå full poäng och det är det viktigaste. Sedan stod vi inför returen mot Standard Liege fast på Anfield denna gång. I full tid slutade även 0-0 och övertiden tickade på och jag blev riktigt orolig, skulle årets upplaga av Champions League vara slut innan den ens har börjat för Liverpool FCs del?! Skulle matchen gå till straffar kan allt hända, även om vi har världens kanske bästa straffmålvakt i Pepe Reina. Men som tur är räddade slitvargen Dirk Kuyt oss i 118:e minuten och vi kunde konstatera att vi var i Champions League gruppspel.

Därefter kom två mycket viktiga matcher, Birmingham-laget Aston Villa som hade startat Premier League helt okej. Även värsta konkurrenten Manchester United skulle vi ta emot på Anfield. Mot Aston Villa gick det ganska bra och vi fick med oss en poäng från Villa Park och hittills var Liverpool FC helt obesegrade i Premier League. Men då stod mötet mot värsta rivalen och hatobjektet från oss Liverpool-supportrar Manchester United framför oss. Till råga på allt var det inte säkert om lagets supermålskytt Fernando Torres och lagkaptenen och drivmotorn Steven Gerrard kunde vara med. När det drog ihop sig till match kunde man konstatera att Torres satt på läktaren och Gerrard på bänken. Hur skulle vi klara oss mot rivalen Manchester United på utan dessa två spelare? Det började inte heller särskilt bra då Carloz Tevez tryckte in 0-1 i 3:e minuten. Men Liverpool började pressa och efter självmål av Wes Brown och en snedträff som blev mål av Ryan Babel kunde man konstatera att Liverpool FC faktiskt hade chans att vinna i år. Innan hade jag bara sagt det ytligt men inom mig tvekat lite men nu trodde jag faktiskt att vi hade en väldigt bra chans. Vinna mot Manchester United utan Torres och Gerrard (han spelade bara 20 minuter) är en stor, stor bedrift!

Liverpool FC låg etta i tabellen och allt var frid och fröjd då vi gick in i lite cupspel, Champions League gruppspel bland annat där vi vann mot Olympique Marseille utan några större problem. Nykomlingen Stoke lyckades efter det plocka en poäng från oss på Anfield i en match då jag förövrigt aldrig har sätt så många hörnor. Ett ihängande problem som blev allt större och större var att Robbie Keane inte hade fått göra ett ända mål sedan han kom. Det diskuterades väldigt mycket i media och jag själ började också tveka mycket över honom. Snart måste han börja leverera.

Efter det följde hatmötet mot lokalkonkurrenten (N)Everton som Liverpool FC vann hyfsat enkelt. 2-0 visade att Liverpool FC fortfarande är kungarna i Liverpool. Det följdes upp av Champions League mot PSV Eindhoven där Robbie Keane fick göra mål för första gången sedan han anlände till Liverpool FC. Äntligen kanske det skulle släppa? Efter Champions League var det två matcher Premier League som båda vanns med 3-2. Något som också gjorde matcherna lika varandra var att i båda matcherna var det sena mål från vårsida som avgjorde det hela. Liverpool FC visade upp något som inte har sätts på flera år, att lyckas göra mål i slutminuterna. De lag som vinner ligorna brukar vara riktigt bra på det och det var ännu en anledning för oss Liverpool FC supportrar att fira.

Resan för truppen gick sedan mot Spanien då det var gruppfinal i Champions League mot Atletico de Madrid, Fernando Torres moderklubb. Torres var skadad och spelade tyvärr inte själv och det var kanske därför vi bara fick med oss ett 1-1 resultat. Det var bara för Benitez och gänget att åka tillbaka till Merseyside för att ladda upp inför den oerhört viktiga matchen mot Chelsea FC på Stamford Bridge. Chelsea var oerhört svårslagna där och hade inte förlorat en hemmamatch på hur länge som helst då Liverpool FC kom på besök. Då klev Xabi Alonso som var i storform hela hösten fram och klippte lite turligt in 0-1. Då körde Liverpool FC taktiken ”köttmuren” och backade hem med hela laget. När slutsignalen ljöd firade the travling kop efter att Liverpool FC hade besegrat Chelsea FC på i London.

Ångan var riktigt uppe för Liverpool FC då Peter Crouch Portsmouth besegrades på Anfield. Då började november, min personliga hatmånad. I november är det kallt och grått ute och Liverpool FC brukar redan där bli avskurna från titelracet om Premier League. Denna gång låg vi etta i ligan och jag tänkte att denna gång kanske vi kan klara av månaden. Liverpool FC åkte ner till London ännu en gång för att möta Tottenham Hotspurs. Min första tanke och första förlusten för säsongen med 1-2 var fastställd tänkte jag om detta bara var en tillfällighet eller om det bara var maximal otur att Jamie Carragher till och med gjorde självmål. Synd om Carragher som förövrigt gör oftare självmål än riktiga mål, ingen rolig statistik för engelsmannen.

Atletico Madrid kom sedan till England för att möta oss igen Champions League på Anfield. Även denna match blev det 1-1 och båda lagen kände sig ganska säkra på att gå vidare till 8: ondel i Champions League. Vinst blev det på Anfield nästa match då West Bromwich kom på besök och sedan blev då åter igen match mot Tottenham Hotspurs. Denna gång i Carling cup och även här lyckades Tottenham slå oss och Liverpool FC var då utslagna ur Carling Cup. Liverpool FC följde upp det tråkiga i Carling Cup med vinst mot Bolton och en oerhört långsam 0-0 match mot Fulham.

Sista matchen i november mötte Liverpool FC Olympique Marseille igen i returen i Champions League. Det gick förhållandevis enkelt och i princip var Liverpool FC klara tillsammans med Atletico Madrid till 8: ondelsfinal. Säsongen gick in i julens månad december som är minst lika häktiskt för fotbollsspelare som för vanliga människor. Hela 7 matcher skulle spelas innan år 2008 var slut, här skulle konditionen verkligen visas. Huvudstadslaget West Ham var först på tur och ännu en gång blev det 0-0. Men matchen efter visade Liverpool FC att de inte hade tappat målstinget genom att slå Blackburn Rovers med 3-1. 2008:as sista Champions League-match var mot Andreas Isakssons klubb PSV Eindhoven. Liverpool FC slog ännu en gång PSV och medans Atletico Madrid spelade lika kunde vi Liverpool FC fans få en skön känsla att få möta ett enklare lag i Champions League 8: ondel.

Fyra matcher återstod och Liverpool FC började med att kryssa mot superuppstickaren Hull City för att sedan ännu en gång ställas mot ett Big-four lag. Arsenal tog emot oss på Emirates Stadium och det blev en jämn tillställning där Robbie Keane, som började få upp formen, kunde fixa i alla fall en poäng för oss mot Arsenal. Rafael Benitez mannar åkte hem från London och laddade ur två gånger mot Bolton Wanderers och mot Newcastle United. Det var inga små urladdningar och 8-1 i målskillnad på två matcher är helt klart något att skryta med. Det tyckte visst Steven Gerrard också som gick ut och festade på kvällen efteråt. Under kvällen blev Gerrard på tok för full och en DJ blev nedslagen. Gerrard blev anklagad och förd till häktet för förhör under natten. Chocken att Steven Gerrard ”Captain fantastic” gjorde något sådant här blev mycket stor för i alla fall mig och säkert andra LFC-supportras också. Nu gällde det bara att inte han underbara form skulle svacka. Liverpool FC gick i alla fall in i det nya året som ledare av Premier League och statistiken visar att de som leder vid nyår brukar vara de som tillslut tar hem Premier League. Jag fick fira ett mycket glatt nyår och tänkte att detta kanske skulle bli första vinsten i Premier League för Liverpool FC någonsin.

4 Comments

  1. Erik

    Mycket intressant fakta på samma gång. Det gillar jag!

  2. Abbe

    jag orkade inte läsa allt..

  3. Erik

    Läs igenom allt det gjorde jag, det var skitbra!

  4. Carl Johan

    Jag räknade faktiskt inte med att någon icke LFC-supporter skulle orka läsa den heller så det är lugnt! 🙂

    Tack för den positiva kritiken Erik förresten, det är kul när man är ny! 🙂

Leave a Comment