Luftslottet Som Sprängdes. (Real och El Clasico 2011)

Då.

Real Madrid.
10 bokstäver som genom historien varit synonymt med klass, ära och mästerlighet.
Marängerna från huvudstaden har i vad som känns som för evigt varit den självklara mästaren i såväl Spanien som snart även Europa och världen.

Reals dominans i Spanien var länge lika självklar som den själavita dräkten de bar, och i Europacupernas begynnelse cementerade denna vita armé sin kommande självklara plats som europeiska dominanter.

Separerade av ett politiskt hav krigade man från det förtryckta Katalonien, man stred för sitt erkännande, för sitt språk, för sin historia.
Symbolen för striden klädde i blåröda dräkter, deras namn var FC Barcelona.

Folkets strid kläddes om till en fotbollsplan men striden i folkets hjärtan förblev lika stark.
Maktfaktorn var konungens mannar, men med tiden jämnade striden till sig.
Igår.

Det har inte undgått någon att dagens FC Barcelona utan tvekan är ett av de bästa lagen i historien, de är spanska mästare flera år i rad, Champions League mästare såväl 2009 som 2011 och har utgjort en kraftig majoritet av det spanska landslag som blivit både Europeiska mästare och Världsmästare inom loppet av två år.

Den enda som kunnat sätta käppar i detta hjul var mannen som rubbat de redan 2009 med Chelsea och som året därefter med sitt Inter genomförde en av de mest taktiskt perfekta matcher då man demolerade Barcelonas anfallsspel och spelade sig vidare till att slutligen vinna hela turneringen.

När Mourinho direkt efter finalen 2010 skrev på för Madrid var det som om alla fotbollsplanetens världar stod i balans, en klubb för mästare skall ha en mästartränare och länge nog hade man gnisslat sina tänder över den rådande maktbalansen.

Förväntningarna på ”The Special One” var stora från början och Mourinho ursäktade sig inte för någon.

Idag.

När José Mourinho klev in i sin andra säsong som huvudtränare för Real Madrid gjorde han detta efter en första säsong som innehållit allt mellan himmel och jord, från öppna bråk med ledningen till ett finger i ögat på Barcelonas assisterande tränare Tito Vilanova.

När han klev in i sin andra säsong gjorde han det som en tränare som tagit en unik roll i ett Real som törstade mer än någonsin efter att få upprätta sin heder efter att ovant fått slå ur underläge i vad som nu började kännas som en evighet.

Föregående säsong hade börjat med en utklassning och en fotbollslektion i det öppnande ”El Clasico” för att sluta i en upprivande ”Clasico-orgie” där man visade prov på att ha närmat sig sina antagonister men till sist inte hade mer att visa upp för det än en Cup-pokal och en ärrad stolthet.

Men detta är Mourinhos andra år, då han fått ordning på laget och nu, nu var det dags att återställa ordningen.
Ett Real som sökt snabba lösningar i alltför många år fick nu vad som i den klubben närmast kan kallas kontinuitet, och man fick det med en taktiskt benhård ledare att luta sig mot.
Laget spände musklerna på allvar och när ligan väl drog igång var det inget snack om att denna upplaga av Real Madrid menar allvar.
Man har radat upp storsegrar och genom ett positionsspel så aggressivt att det får Taz att likna en sömndrucken Collie har man stressat sina motståndare på ett sällan tidigare skådat vis.

Länge har det talats om Barcelonas höga press och ett försvarsspel som börjar i offensiv zon, men detta revanschdopade Real har utfört en aggressivare, vildare press för att när man väl erövrat bollen fara fram med sådan fart att det närmast påminner och The Mighty Ducks ”Flying V”.

Di Maria toppar assistligan, Ronaldo skytteligan och katten Benzema har växt upp till en hungrig panter.

Så närmade sig då den 10 december 2011, det var dags för säsongens första drabbning mellan giganterna och runt om väcktes frågan:
-Har Real kommit ikapp?

Barcelona hade ju hackat lite i maskineriet och Real var så otroligt formstarka.
Det talades om osämja mellan Messi och Villa och roterandet i backlinjen.
Mourinho körde med tystnad och detta om något talade om ett nyfunnet självförtroende.
Maktbalansen skulle återställas, det var dags att besegra Barcelona.

Dagen kom och en halv miljard människor världen över bänkade sig vid sina tv-apparater, på barer, restauranger och torg.
Real Madrid klev ut på sin hemmaplan där de bars fram av en historia lika klar som en vårhimmel och med ett nyvunnet självförtroende som inte iklätt de vita dräkterna på många år.

Tyson vs. Ali

I över tjugo år har man spekulerat i vem som skulle vinna en fight mellan Mohammed Ali och Mike Tyson, Mike Tyson den psykopatiske sluggern med världens hårdaste slag mot eleganten Ali som dansade runt ringen och med jabbar och ord nötte ner sin motståndare såväl fysiskt som psykiskt innan han slutligen la in dödsstöten.

Real med sitt nyfunna självförtroende spetsat med revanschlusta sprang ut och sluggade i ett galet tempo.
Man svingade vilt och tvingade direkt Valdés till ett misstag som man högg på som kobror och Benzema smackade in el Clasico-historiens snabbaste mål.

24 sekunder. 1-0.
Var vi på väg mot en snabb Knock Out?
Var gåtan löst?
Mike Tyson kommer vara segraren, det vilda galna sluggandet kommer vara starkare än den dansante eleganten?

Där Tysons motståndare efter den första galna smällen aldrig hämtat sig och i ren skräck blottade sig för fler attacker för att slutligen bli knockade precis som Reals motstånd under hela säsongen i vild panik aldrig kunnat slita sig ur den hysteriska press de vita satte de under, var detta inte en vanlig motståndare.
Nu pratar vi Mohammed Ali, nu pratar vi FC Barcelona av 2000-talet.

Med en grundtanke och ett lugn vandrade aldrig ”Barca” in i den fälla där så många tidigare stupat.
Där Reals tuggande, gnatande hungriga press skakat fram simpla misstag som motståndaren aldrig repade sig ur tog Barca ett steg tillbaka in i ringhörnan.
Begrundade situationen och mötte den på sitt sätt.
Man började dansa.
Runt, runt i ringen.
Man parerade svingarna, i små, snabba trianglar där man dansade man undan en vild press som om den träffat kunde vara förödande.
Men man fortsatte dansa, rulla och ingen orkar svinga för evigt.

Svingarna från Real blev sakta mer okontrollerade och snart var det dags att ”sticka som ett bi”.
Alexis stänkte in kvitteringen efter en balansuppvisning av Messi som skulle gjort cirkusartister gröna av avund.
Real var plötsligt en slagen slugger, matt av sitt utdelningslösa svingande.
Där man skrämt livet ur större och starkare än så, mötte man nu ett gäng killar som bara har en enda sak att luta sig mot, sin dans. Sina trianglar. Och man besegrades.

1-2 och 1-3 kom och Real fick se sig besegrat igen.
Mourinho fick se sig taktiskt besegrad av Pep.
Madrid av 2011 har visat upp en styrka i årets La Liga som sällan skådats tidigare, i långa loppet är man kanske starkare än Barca i år.
Men just nu, man-mot-man blev man besegrade.

Man reste sig snabbt och sprang skiten ur Sevilla redan matchen efter.

Kanske betyder inte denna Clasico-förlust någonting alls i långa loppet, kanske kommer Real kommer besegra Barca snart, eventuellt redan denna säsong.
Men denna dag den 10 december 2011, då allt var bäddat för återställning av maktbalansen dansades man bort av ett lag som helt enkelt är numret för stort.

För José Mourinho är detta ett dråpslag och ingen Real-supporter kommer (oavsett vad vi säger efter säsongen) vara till 100% tillfredställd utan en Clasico-vinst.

 

8 Comments

  1. Där Barcelona har byggt ett lag från grunden med ett systematiskt och, som du säger lugnt spel, har Real hela tiden förnyat sig på stora namn och ännu större förhoppningar.

    Det Real har, utan tvekan, några av de absolut bästa namnen inom fotboll individuellt; men frågan är; spelar de det spel som passar dem bäst?

    Kanske hade det förändrat något, kanske inte.
    Min åsikt är dock den att just nu så är Barcelona ett, två eller till och med tre steg framför andra klubbar vad det gäller taktiskt- och lagspel.

  2. Anatoli

    Sanningen ligger i det du säger.
    På ett sätt tror jag definitivt att Real spelar det spel som passar de bäst just nu, de har de induviduella kvalitéerna för att spela med den aggressiviteten de gör.
    DOCK! vad händer när det slår bakut som i mötet med barca? Då tappar man bort sig.

    Fördelen är dock att jag inte kan inte se det slå bakut med något annat lag i världen än just med Barca….

    barca ligger helt klart fortfarande i framkant, men tiden kommer ikapp.

  3. lopez

    Förjävla bra skrivet. Vilken förmåga du har att beröra. Många bra krönikör och texter från fotbollsoraklet nu.

  4. Anatoli

    Tackar å det ödmjukaste.

    We Own Football!

  5. Första stycket får mig att må illa. Är du fascist eller? Hur kan du kalla Real Madrids historia för ”synonym med klass och ära”? Historiskt är Real Madrid synonymt med Francos fascistiska diktatur och dess förtryck. Och att döma av texten vet du om detta, så det rör sig inte om nått misstag eller att du helt enkelt inte kan historien. För du nämner ju förtrycket, iaf i förbifarten.
    Men du menar alltså på fullt allvar att det är ”klass och ära” att sitta i knät på Franco!?!

  6. Anatoli

    Fotbollsmässigt. Ej politiskt.
    Alla andra har förstått den delen…
    Om jag upprörde och missuppfattades får jag be om ursäkt.
    Nu tar vi en pepparkaka och går vidare…

  7. Vackert skrivet, inte ett öga torrt.
    Synd bara att du e hammarbyare

  8. Anatoli

    Hehe tack.
    Och ja, det tycker jag också allt som oftast…

Leave a Comment