Merseyside på Wembley

Det var upplagt för ett hett derby på Wembley mellan stadsrivalerna från staden Liverpool. Lillebror mot storebror.

Matchen inleddes med en tyst minut för de 96 omkomna Liverpoolfans som tragiskt gick bort 15 april 1989 på Hillsborough Stadium. Det var knäpptyst bland de 87 231 åskådare på Wembley. Att så många kunde vara tysta var magiskt att uppleva vid dataskärmen. Det var rörande. Stort av Everton och deras fans att vara med och hylla på det viset.

Efter denna minut så vaknar hela Wembley, från denna sekund till arenan töms så är det sång och mycket glädje från respektive sektion på läktarna. En magisk stämning, en underbar atmosfär. Fansen sjöng och hejade fram sina lag.

Matchen då? Jo, den började i högt tempo, precis som förutspått att derbyn ska göra. Inledningsvis är det Everton som tar tag i bollen. Dom blåklädda tar dessutom ledningen i den 24:e minuten där Jelavic utnyttjar ett misstag från Carragher, sätter bollen bakom en chanslös Brad Jones. Dock så var det offside på Jelavic, men målet godkänns. Det var inte heller några spelare från Liverpool som protesterade. Men man såg på reprisen att assisterande domaren inte står i linje och missar därmed situationen. Det var för övrigt Jelavics femte mål på elva matcher i Evertontröjan sedan han värvades från Glasgow Rangers i januarifönstret.

Första halvlek är det Liverpool som har mest bollinnehav, men skapar inga jättebra chanser att kvittera. När domaren Howard blåser av för halvlek är det ”lillebror” som har ledningen.

Andra halvlek hinner knappt starta innan Carroll får ett jätteläge att kvittera, han nickar tätt utanför stolpen efter ett fint inlägg från Downing. Det dröjde till den 62:a minuten innan matchens andra mål kom. Då var det ”storebror” som fick jubla. Suarez utnyttjar ett misstag där Distin enkelt ska rulla hem bollen till Howard. En alldeles för klen passning som Suarez läser och kan sedan snyggt med en yttersida placera bollen i bortre hörnet. 1-1 var ett faktum. Skulle vi få se fler mål eller skulle lagen börja fega och vänta på fler misstag från varandra. Så vart det inte. Liverpool tog över matchen mer och mer. Stundtals fick knappt Everton låna bollen. Det var ett Liverpool som här visade prov på ett fint passningsspel, bra rörelse och tålamod.

Kenny Dalglish gör två byten som visar sig vara avgörande, han byter ut Henderson och Downing i 75:e respektive 84:e minuten. In kommer Maxi och Bellamy, där den senare kommer ha en matchavgörande roll. I 87:e minuten får Liverpool en frispark vid hörnflaggan från vänster. Bellamy lägger bollen till rätta, Gerrard viskar några väl valda ord i örat, Bellamy tar sats. Lyfter in bollen och Andy Carroll nickar in 2-1. Glädje bland spelarna, glädje på läktaren bland dom röda fansen. Liverpool hade även ett bra läge att göra 3-1, där Maxi får en bra chans men Howard i Everton-målet gör en fantastisk räddning. Även Everton fick ett läge att kvittera genom Jelavic på tilläggstid, men avslutet träffar bara utsidan av nätmaskerna.

I 94:e minuten blåser Webb i pipan, matchen är slut. Den röda delen av Wembley sjunger sedvanligt You´ll Never Walk Alone. Liverpool vinner rättvist och man är nu i final i FA-cupen. Världens äldsta klubbturnering. Detta var ”storebrors” dag! Min Man of The Match är Andy Carroll, som gör en stormatch. Kämpar, krigar, vinner dueller och får avgöra matchen. Han avgjorde även matchen i veckan mot Blackburn. Andy Carroll är en starkt bidragande orsak till att Liverpool får återvända till Wembley för tredje gången denna säsongen.

Vilka man ställs mot i finalen som spelas 5:e maj är inte klart. Den andra semifinalen spelas imorgon mellan Tottenham och Chelsea.

Men denna krönika(eller vad ni vill kalla den för) avslutas med att återigen hylla Carroll och hans Liverpool. Jag ser fram emot en spännande final och en härlig stämning återigen på Wembley 5/5 2012!

You´ll Never Walk Alone

Leave a Comment