Norwich Citys återtåg

Intresset för Norwich föddes någon gång under hösten 2001. TV4 körde en trött ny-version av klassiska Tipsextra, men hade inte råd med Premier League, så de sände istället Engelska Division 1 som det hette på den tiden. Men där satt jag sju år gammal bänkad ändå framför teven.

En av de första matcherna jag såg var Norwich-Coventry. Coventry hade Magnus Hedman. Pappa sa att Hedman var dålig, och jag som då alltid höll på ett lag i matcherna bestämde mig då såklart för att heja på Norwich i den matchen, för pappa hade såklart rätt. Pappa har inte ofta rätt angående fotboll, men om Hedman tycker jag han hade huvudet på spiken. Norwich vann med 2-0, och av någon anledning blev jag lite fascinerad av de gulgröna.

Varför jag fastnade för Norwich efter en tämligen vanlig seger vet jag inte. Men jag bestämde mig då att Norwich var ”mitt lag”. Såklart var det svårt för en sju-åring från Kumla att följa ett lag i Englands nästhögsta serie. Men jag höll utkik i tv-tidningen för att se om TV4 sände fler av deras matcher, och ibland hade jag turen att de gjorde det. Jag gjorde också om något lag i FIFA 2001 till Norwich och spelade med.

Den säsongen föll Norwich på straffar i playoff-finalen till Premier League. Men två  säsonger senare gick de hela vägen upp. Och rasade lika fort ner igen, och sen dess har det gått sämre och sämre för Norfolks stolthet. Förra säsongen trillade dom till och med ner i League 1. Från att ha kommit 3:a i Premier League i början på 90-talet, och sedan flera år som ett topplag i Division 1, var de nu nere i den tredje högsta ligan.

Och inte såg det ut att vända där. Premiären var hemma på Carrow Road, mot rivalen Colchester. Och ett av de största fiaskona jag sett började. Och slutade, med 1-7 och en förnedrande brakförlust. Fansen var såklart förbannade, vissa kastade in sina säsongsbiljetter, något de skulle få ångra.

Managern Bryan Gunn fick kicken direkt, och det var en riktig skräll vem som blev ersättaren. Paul Lambert, en gång defensiv mittfältare i Henkes Celtic, som efter spelarkarriären blivit tränare och tagit över Colchester innan säsongen, han var alltså mannen bakom premiärfiaskot. Och nu var han klubbens nye manager.

Det blev inte en omedelbar succé, 1-1 mot Exeter och 1-2 mot Brentford var såklart inte godkända resultat, men ingen 1-7-förlust i alla fall. Och sedan tog de sin första ligaseger, 5-2 mot Wycombe, och spelet förbättrades.
Lambert valde att peta målvakten Michael Theoklitos, högerbacken Jon Otsemobor, innermittfältarna Matthew Gill och Owain Tudor-Jones och högeryttern Simon Whaley. Han lånade in Fraser Forster från Newcastle som ny målvakt, och fyllde sedan på med fler lån, högerbacken Russell Martin, mittbacken Zak Whitbread, vänsterbacken Michael Rose, mittfältaren Anthony McNamee och anfallarna Stephen Elliott och Oli Johnson. Martin, Whitbread, McNamee och Johnson har sedan köpts loss.
Lambert introducerade också en 4-4-2 med en diamant på mittfältet. Den defensiva rollen togs oftast av unga egna talangen Korey Smith eller skotten Stephen Hughes. Två-vägsspelarna har varit Simon Lappin med sin känsliga vänsterfot och aggressive City-sonen Darel Russell, medan Wes Hoolahan har varit briljant längst fram i diamanten.

I slutet av september hittade Norwich formen, och har sedan dess nästan bara radat upp vinster, medan främste konkurrenten Leeds har tappat poäng, vilket gjorde att Norwich flög upp i överlägsen serieledning trots en dålig inledning. Anfallaren Grant Holt, som Lambert gjorde till kapten, har smackat in 24 mål i ligan och blivit en publikfavorit.

Av de väldigt få matcher jag lyckats se är det två som var väldigt speciella. Först bortmatchen mot Tranmere Rovers i början av april. Den skulle sändas i England, och jag lyckades efter lite arbete hitta en halvtaskig stream. Det första jag ser är hur Tranmere tar ledningen på en väldigt tveksam staff som getts efter en handssituation, där Darel Russell fick ett skott på armen, som han höll in till kroppen, domaren visar också gult kort till Russell Martin, som inte hade protesterat eller någonting, mycket märkligt (det var linjedomaren som upptäckte handsen, antar att han sa att Russell hade fått den på armen, och menade Darel, medan domaren trodde han menade Martin).
Tranmere gör mål på straffen, och får en till några minuter senare efter att Fraser Forster rivit ner en moståndare, målvakten visas dessutom ut, och Declan Rudd byts in för att ställa sig i målet, han lyckas inte rädda straffen.

City började ta sin i matchen sedan, Holt hade ett skott som räddades på mållinjen. Men både händerna och domaren var på Tranmeres sida, då hemmalaget sedan gör 3-0 på en mycket klarare hands när Craig Curran i Tranmere får bollen på handen och sedan sköt in den i mål.

Norwich fortsatte skapa chanser, och i andra halvlek lyckades Holt kvittera. Domaren skämde ut sig ännu mer genom att skicka Lambert och ’head of football operation’ till läktaren efter att Lambert sparkat bollen in på planen så att en frispark skulle kunna slås.

Men den andra matchen är mycket roligare. Norwich hade bortamatch mot Charlton på The Valley, och om de vann den skulle de säkra uppflyttning. TV4Sport sände till och med matchen. Båda lagen attackerade i första halvlek, men Forster var säker i mål, och trots att City saknade avstängde Holt tog de ledningen efter att Stephen Hughes nickat in Simon Lappins inlägg, men det godkändes inte för offside.
Några minuter senare var Hughes nära igen efter ett inspel av Russell Martin, men det ville sig inte för han. Men Norwich fick sedan en hörna som Hughes landsman Lappin tog hand om. Den skruvades in mot bortre stolen, där mittbacken Michael Nelson nådde högst och nickade in 1-0, som efter en uppvisning i hårt defensivt jobb blev slutresultatet, och City var åter i Championship.

Men Lamberts mannar stannade inte där, de var ute efter ligatiteln, och den kunde säkras i nästa match mot Gillingham hemma. Och mycket passande var det att det var Darel Russell som gjorde 1-0 mot ”Gills”, hans karriär började i Norwichs ungdomslag, och han nådde A-laget. Han lämnade sedan för Stoke, men återvände för några säsonger sedan, och han har alltid varit en publikfavorit, förr för sina karaktäristiska dreadlocks och hårt jobbande spelstil, nu bara för den senare anledningen, då dreadlocksen är borta.
Och sedan nickade Nelson återigen in en hörna, och med det har The Canaries säkrade titeln som League 1-mästare med två matcher kvar.

William Edström

Leave a Comment