Nuevo Valencia

Igår kväll blev det en aning ljusare över den östra delen av Spanien. I en industristad med dryga miljonen invånare, föll en suck av lättnad genom Valenciapubliken. Den största prövningen mot ett europeiskt lag för Valencia under gruppspelet. Detta var matchen där Valencia skulle visa att man har något i Europa att göra. Och det visade man också med besked. När Chelsea stod för motståndet visade man minsta respekt och körde på den inslagna vägen som man använt sig av under säsongsinledningen. Fart och fläkt mot erfaret med en underskattad John Obi Mikel och Frank Lampard tillbaka blev en riktigt sevärd match. Valencia 1. Chelsea 1.

Tragedin i Valencia har grävt sig själv djupare och djupare. Spelarflykt, arenakoas och skulder har tyngt ner Valencia mot bottenskrapet i La Liga, men de har ständigt lyckats hålla sig i skinnet och vägra lägga sig. Den gamle Almeria tränaren Unai Emery har fått in väldigt mycket av allt i laget. Kaxig kreativitet, kvicka fötter och spännande entusiasm. Att ställa upp mot ett A-betonat Chelsea med två vänsterbackar (Jeremy Mathieu i normal position och Jordi Alba i offensiv manér) är inte bara vågat, kaxigt och arrogant. Det blir också en härlig, varm och intressant fotboll för varje öga. För även om Mathieu är den som ska ligga efter den defensiva tanken är det också han med sin styrka som vågar ge sig upp i banan och slå inlägg.

Igår var också Juan Mata tillbaka på Mestalla. Hyllad som en hjälte, hyllad som den generation som byttes ut tack vare rika oligarker och oljeshejker. Spelarflykten från Valencia har ju knappast varit något som undgått någon. David Villa till Barcelona, David Silva till Manchester City och Juan Mata till Chelsea, tillhör de stora övergångarna från Valencia som vill testa på livet utanför den där gråa, tråkiga staden som inte gör annat än att tillverka bilar. Och varför ska man klandra dem? Ära och berömmelse framför hjältedåd och lojalitet… Välj själva!?

Det vi fick se igår var i alla fall det nya Valencia, ett Valencia med ved i brasan och en spelstil där man vågade leka David mot Goliat. Ett entusiastiskt spel med inslag av ungdomlig lekfullhet, snabba omställningar och sin egna lilla mini Messi i form av Pablo Piatti. 2011 är en milstolpe för Valencia. In med det nya som en dag ska ta över det som för bara några år sen tillhörde giganterna Villa och Silva.

Leave a Comment