Passionen för fotboll. Del 1 – Kärleken

Fotbollssupportrar finns i alla dess former, allt ifrån de mest inbitna supportrarna som har stött sitt lag sedan barnsben och det finns dem som är soffsupportrar och stöttar laget i medgång.

Fotboll berör de inbitna på alla plan. Finns det någon gräns för hur långt en människa kan gå för ett lag? Kan passion slå över till något negativt?

Jag har spelat fotboll i mer än 10 år. När jag började var inte den största glädjen med sporten att göra mål och vinna matcher. Den största glädjen i spelet var att få träffa sina kompisar och göra det man tyckte bäst om i hela världen, tillsammans, som ett lag.

Utan gemenskapen hade fotboll inte varit i närheten av lika roligt som det är idag och det är just den känslan av gemenskap som binder samman så många vid en fotbollsmatch. Nervositeten innan avspark, den sprudlande känslan när klacken börjar sjunga för allt vad tygen håller eller framförallt när sitt lag gör mål.

Jag har sett hur människor innan match river sönder diverse tidningar för att få konfetti till en match som de sedan kan kasta ut vid matchstart eller vid mål. Jag har sett tårarna i fansens ögon vid en förlust. Jag har sett fansens och spelarnas totala glädje vid en seger och hur allting annat för ett ögonblick inte spelar någon som helst roll.

Den supporter som skriker mest, högst och kan flest ramsor är inte alltid den som har störst kärlek till klubben.

Det finns även olika slags passioner för fotboll. Det kan vara passionen för själva sporten. Då är de dem som gillar att se bra fotboll och där namn på lagen inte spelar så stor roll.

Det finns även dem som har passion för enbart ett visst lag och kollar på i princip varje match och kan allt som har med statistik och laguppställningar att göra om just det laget.

Det finns såklart också blandningar mellan dessa två men det behöver inte vara så att man måste hålla på ett visst lag för att visa på kärlek till sporten.

Även fast vår Allsvenska inte håller den högsta klassen i världen tycker jag att den är värd att gå och se på plats, mycket pga. det stöd som ofta brukar finnas från läktarplats.

Jag tycker även att det är synd att publiken sviker, förra året sjönk med nästan 2500 åskådare i snitt. Det beror delvis på bortamatchbojkotten som utfördes bland storlagen i Stockholm men jag tror också att det blir en slags kedjeeffekt och att det bara blir att vissa inte går för att deras vänner inte gör det, och det är synd . Det är även där som de riktiga fansen syns som bäst, det är inte dem som struntar att se på lagets hemmamatcher bara för att sina vänner inte gör det.

De brukar istället vara dem som ger sig ut just den där kalla och regniga dagen för att se sitt lag spela en träningsmatch p.g.a. kärleken till laget och till sporten.

För många finns det inte mycket som slår känslan av att se sitt lag spela, om det är en kall dag i mars och försäsongsmatch mot ett mediokert lag från en lägre division eller ett hett derby spelar ingen roll.

De är det som avslöjar ett riktigt fan i mina ögon. Det är den personen som kommer och stöttar sitt lag oavsett position i tabellen eller vilken division det är.

Jag tycker att det visar på stort hjärta när en spelare väljer att spela för ett lag med sitt hjärta istället för sin hjärna och för att personen vill tjäna pengar och det brukar alltid en spelare få tillbaka från fansen som mer än gärna visar sitt stöd för just den spelaren.

För när det gäller fotboll spelar resultatet inte alltid roll och det är just den sammanhållningen och kärleken till spelet som gör fotboll till den största (och bästa?) sporten i världen.

/ J. Medin

3 Comments

  1. Riktigt bra artikel Jonte, ser verkligen fram emot del 2. Fortsätt såhär. Roligt att få läsa om en annan del av fotbollen.

  2. Runstein

    Jag tycker att den är sjukt bra. Den är väldigt personlig på ett mycket bra sätt, du varken hejjar på något lag i krönikan eller så. Mycket bra! Visar din passion för fotbollen.

Leave a Comment