Premier Leagueodyssén, del 4: Queens Park Rangers-Bollbohemerna från White City

Queens Park Rangers

Smeknamn: QPR,The Hoops,Rangers

Grundad: 1882

Hemmaarena: Loftus Road(18360)

Ägare: Tony Fernandes, Lakhshi Mittal

Meriter: Ligacupen: Vinnare 1967, Fa-cupen: Finalist 1982, Division 1: Tvåa 1975/76

 

När Queens Park Rangers inför säsongen gjorde comeback i finrummet så gjorde man det indirekt som en av världens allra rikaste klubbar. Ägarsituationen var komplex och klubben styrdes av de båda Formel 1-mogulerna Bernie Ecclestone och Flavio Briatore samt den indiske stålmagnaten Lakshi Mittal.

Klubben hade dock inte på långa vägar kunnat åtnjuta de hämningslösa investeringar som t.ex den ryske oligarken Abramovich och Etihad-koncernen ägnat sig åt i Chelsea respektive Manchester City.

Ecclestone och Briatore löste bort de skulder som QPR satt på när de äntrade klubben, men sen ströps tillflödet. Små om ens några värvningar av klass gjordes och Ecclestone, som var majoritetsägare, ville sälja sin del av klubben. Detta fick Mittal att vilja ta över men de båda knösarna var oense om priset då Ecclestone ville ha ut en summa som skulle generera en betydlig vinst.

Ägartrojkan hade också hamnat i onåd hos fansen på flera olika nivåer, utöver de torftiga spelarvärvningarna så lade man på en saftig biljetthöjning som gjorde att den “normale” QPR-supportern fick gräva djupt i fickorna för att lösa ett årskort.

En annan komplex situation i den populära Londonklubben är arenan. Loftus Road är en gammal klassisk arena, men är också den absolut minsta i Premier League. För att man på sikt ska kunna konkurrera fullt ut i Premier League måste man bygga ut arenan från de 18.000 åskådare som idag går in. För att sjösätta de investeringar som behövs göras i arenan så uttryckte ägarna uttryckt att QPR först måste etablera sig som Premier League-lag, en balansakt på slak lina minst sagt.

Nu skedde så det som QPR-fansen hett längtat efter. Bernie Ecclestone sålde sitt majoritetsinnehav på 66 % till den malaysiske entreprenören Tony Fernandes för en summa som tros ligga kring 35 miljoner pund. Detta innebar slutet för ”Formel 1-eran” i Queens Park Rangers då varken Ecclestone eller Briatore har några intressen kvar i klubben.

Personliga reflektioner kring Queens Park Rangers härrör sig även de från tipsextratiden då spelare som Stan Bowles, Gerry Francis och Rodney Marsh briljerade med bohemiskt sköna bollkonster. Det allra tydligaste är dock från en match när Queens Park Rangers stjärnstriker Les Ferdinand i en rörelse tar emot bollen på bröstet, vänder och smackar upp den i krysset från 30 meter.

Att tippa QPR kvar som nykomling kan kanske kännas märkligt men jag tror på laget och truppen. Mark Hughes är däremot en svårt överskattad manager och jag är inte säker på att han är rätt man för QPR i det långa loppet. Men med de nyförvärv han fick lossi januarifönstret ska det inte gå att misslyckas med att ordna nytt kontrakt. Sen kan jag inte låta bli att tycka att om man nu har ett lag i Premier League och har näst intill oändliga ekonomiska resurser, varför skulle man då låta den PL-platsen gå om intet?

Hur det började

Fotbollslaget Queens Park Rangers startade som en sammanslagning mellan St Judes och Christchurch Rangers. Namnet antogs då majoriteten av spelarna bodde i stadsdelen Queens Park.

QPR innehåller det inofficiella engelska rekordet när det gäller antalet arenor. Under tiden mellan 1882 och 1917 spelade på inte mindre än 20(!) olika arenor. 1915 spelade man på Park Royal Ground, men tvingades överlämna den till armén som skulle ha den som träningsfält under första världskriget. Sedan 1917 huserar man, med undantag för säsongerna 31/32 och 62/63, på Loftus Road. Man försökte under de två säsongerna med att återta arenan White City i akt och mening att höja publiksiffrorna och därmed intäkterna.

Långsam utveckling

Queens Parks första reella framgång var när man vann Division 3 South 1947/48 och tog steget upp i andradivisionen. Där stannade man kvar i fyra säsonger innan man åter fick ta steget ner i trean. Under denna tiden hade man Leedssonen Tony Ingham i laget, som till dags dato fortfarande ståtar med klubbrekordet i antal matcher för klubben, 519 st.

Inför 1959-60 anställde man Alec Stock som manager. Stock var en tidigare spelare i klubben som hämtades från Rom där han var tränare för AS Roma. Stock lyckades tillsammans med dåtidens ordförande Jim Gregory förändra klubben från grunden och med hjälp av deras gemensamma och målmedvetna arbete så lyckades klubben nå stora framgångar under framförallt den senare delen av 60-talet. 1966/67 blev man inte bara seriesegrare i Division 3, man lyckades också, som första division 3-lag, vinna ligacupen. Man besegrade West Bromwich med 3-2 i finalen. Stor segerorganisatör och stjärna i laget var Rodney Marsh med sina 44 mål under säsongen. Samme Marsh var också huvudorsaken att QPR redan första säsongen i tvåan tog steget upp i förstadivisionen för första gången i klubbens historia.

Lagbygge under Jago

1971 anställde man den hårdföre 39-åringen Gordon Jago som skulle komma att lägga grunden till det lagbygge som skulle bli den mest framgångsrika upplagan i klubbens historia. Redan 1969/70 hade den blivande engelske förbundskaptenen Terry Venables anslutit och nu fyllde man på med målvakten Phil Parkes, strikern Don Givens samt inte minst, ersättaren till den till Manchester City flyktade Rodney Marsh, Stan Bowles. Bowles var en teknisk trollgubbe som skulle komma att förgylla lördagseftermiddagarna på Loftus Road under hela 70-talet. Den mest älskade spelaren på Loftus Road under de mest framgångsrika åren var den tuffe och kompromisslöse Gerry Francis. Francis hade kommit upp i A-laget via ungdomsleden och var en riktig ledartyp. Han gjorde 12 A-landskamper för England och var lagkapten i åtta av dessa matcher.

Den som fick skörda den största frukten av Jagos lagbygge var Dave Sexton. Han kom från Chelsea och såg snabbt till att fylla på och komplettera med de spelare som han ansåg var nödvändiga för att kunna konkurrera på högsta nivå och det gjorde man sannerligen. Säsongen 1975/76 var man nämligen endast tretton(!) minuter från att vinna ligatiteln.

När QPR hade spelat klart sina matcher ledde man med en poäng som fick sin sista match uppskjuten pga att man spelade UEFA-cupfinal också. I den avslutande matchen tog Wolves ledningen mot Liverpool och i det här läget var QPR mästare. Liverpool lyckades dock göra tre mål under matchens sista tretton minuter och förpassade därmed Rangers till silverplats.

Säsongen därefter kunde man inte upprepa samma succé i ligaspelet men knep en respektabel semifinalplats i ligacupen och i UEFA-cupens kvartsfinal så föll man hedersamt på straffar mot AEK Athen.

Venables ochFA-cupen

Med Dave Sextons uttåg till Manchester United försvann mycket av den sportsliga stabilitet man byggt upp under det gångna decenniet och man fick mycket riktigt också ta steget ner i tvåan.

I oktober 1980 tog den före detta spelaren Terry Venables över rodret på Loftus Road och ledde 1982 klubben till FA-cupfinal för första och enda gången i klubbens historia. Man fick dock sträcka vapen mot Tottenham i omspel efter att ha klarat 1-1 i första finalen. I omspelet så avgjorde Glenn Hoddle i sjätte minuten med matchens enda mål från elvameterspunkten.

1982/83 vann Queens Park Rangers division 2 och tog åter steget upp i finrummet. Första säsongen lyckades man också nå en femteplats vilket gav en plats i Uefacupen. Den karismatiske managern Terry Venables framfart hade nu gett eko även internationellt och han försvann till Barcelona.

Resten av 80-talet blev till stora delar en ganska anonym historia. 1984/85 lyckades man med konststycket att åka ur Uefacupen efter att ha vunnit hemmamatchen med 6-2! I returen så vände dock Partizan Belgrad på steken och avancerade efter 4-0 på fler gjorda bortamål.

1987/88 nådde QPR åter en femte plats men förvägrades en plats i Uefacupen eftersom alla engelska lag var avstängda från europaspel efter skandalen på Heyselstadion ett par år tidigare.

Francis återtåg

Gerry Francis hade under 60,70 och 80-talet varit den store favoriten och härföraren. Han gjorde över 300 matcher för klubben och efter att ha tagit Bristol Rovers från divison tre till division två så var han 1991 tillbaka i QPR som manager. Rangers var en av de klubbar som fick äran att delta i den första Premier Leaguesäsongen 1992/93 och slutade då på en femteplats.

Francis återkomst blev ändå ganska kortvarig och mitt under säsongen 94/95 blev Francis manager för Tottenham och den gamle landslagsmittfältaren Ray Wilkins blev ersättare i form av spelande manager. Wilkins ledde laget till en åttondeplats i ligan och kvartsfinal i FA-cupen. Klubben hade dock svårt att finna den riktiga stabiliteten och 1995 sålde man fixstjärnan Les Ferdinand till Newcastle för 6 miljoner pund. Den förlusten kunde man inte ersätta och efter säsongen 1995/96 var det åter dags att ta steget ner i det som numera kallades division 1.

Rangers på dekis

Det följande decenniet blev resultatmässigt mörkt för QPR och flera managers försökte få skutan på rätt köl utan att lyckas. Ett tag var den gamle trotjänaren Gerry Francis tillbaka, men när inte heller han lyckades så gav han slaget tappt 2001. I slutet på den säsongen så kom det stora slaget, QPR fick för första gången på 30 år ta steget ner i tredjedivisionen. Det skulle komma att dröja tre år innan man var tillbaka i tvåan.

Formel 1-eran

Efter ett decennium med mycket skumma affärer, både bekräftade och ryktesvis, så stod i augusti 2007 de båda Formel 1-tykonerna Flavio Briatore och Bernie Ecclestone som ägare av klubben. Man köpte Rangers för den relativt låga summan 1 miljon pund, men då ingick i avtalet att de båda racingmogulerna skulle lösa bort Rangers skulder.

Tidigt 2008 fick Queens Park Rangers ytterligare en finansiär i världsklass, den indiske stålmagnaten Lakshi Mittal köpte 20 % av klubben och deklarerade tillsammans med Ecclestone och Briatore att klubben skulle nå Premier League inom fyra år.

Managerröra

I slutet av säsongen 2007/2008 så slutade den dåvarande managern Luigi Di Canio efter något som officiellt presenterades som ett gemensamt beslut. Därefter startade en managersoppa av sällan skådat slag, när man på mindre än två år avverkade i tur och ordning Iain Dowie, Gareth Ainsworth. Paulo Sousa, Jim Magilton, Paul Hart samt Mick Harford innan den jovialiske Neil Warnock tog över i mars 2010. Flera av de nämnda tränarna försvann under mer eller mindre konfliktartade former och Dowie, Ainsworth, Hart och Harford gjorde tillsammans 34(!) matcher som managers för klubben.

Neil Warnock och uppflyttning till Premier League

Med Warnock inträdde ett lugn i föreningen och en kontinuitet på träningsplanen och det löfte som Ecclestone och Briatore kom med när de tillträdde i klubben skulle komma att uppnås då Rangers i maj 2011 säkrade segern i Championship efter att ha besegrat Watford med 2-0. Ett tag såg det ut som att QPR skulle missa sin uppflyttning då man blev föremål för en utredning av FA rörande övergången av argentinaren Alejandro Faurlin. Ett tag såg det ut som att det skulle bli poängavdrag, men då FA nöjde sig med att utdöma ett bötestraff på 875000 pund så var Premier League säkrat.

QPR startade positivt under Premier Leaguesäsongen men har undan för undan tappat. Mycket fokus hamnade på Anton Ferdinand och hans konflikt med Chelseas John Terry, där Terry står anklagad för rasistiska uttalande gentemot Ferdinand.

I januari i år hade klubbens ordförande Tony Fernandes tröttnat på de uteblivna resultaten och Warnock fick sparken. Han kom att efterträdas av den gamle walesiske storspelaren Mark Hughes.

I januarifönstret så har QPR investerat i offensiv kraft i form av fransmannen Djibril Cisse samt den engelske landslagsforwarden Bobby Zamora. Utöver detta har man lånat in den internationellt meriterade vänsterbacken Taye Taiwo från Nigeria.

Dessa värvningar samt den ekonomiska kraft som finns i ledningen borde helt klart räcka till nytt kontrakt men ingen kan påstå att vårsäsongen börjat positivt för Rangers och det återstår att se om Hughes är den kapten som klarar av att ro den här skutan i land.

 

 

 

 

 

Leave a Comment