Så byggs en fotbollsnation

Snart tjugo år har gått sedan de Sovjetiska stridsvagnarna rullade ut ur Estland.
Efter femtio två långa år i stort sett helt utan fotboll har nu Estniska fotbollsförbundet kommit igång med återuppbyggandet av fotbollsnationen.
Jag for till Tallinn för att ta reda på hur man egentligen bygger upp en fotbollsnation efter en lång ockupation.

En man i trettio, fyrtio års åldern kommer gåendes i entrén på hotell Metropol i Tallinn. Han har ett blont halvlångt spretigt hår, glasögon och har en brun portfölj under armen. Men det som får mig att reagera är ett märke med en snöflinga mot blå bakgrund på hans marinblå dunjacka.

–          Mr. Uiboleht? Frågar jag och sträcker fram handen. Mikhel Uiboleht nickar.

–          Anders Moberg, vi har samtalat via mail, säger jag. Vi sätter oss vid ett av de många bord som står placerade längs väggen nere i hotellets entré. Mikhel Uiboleht har i fem års tid varit presschef på estniska fotbollsförbundet som både är gammalt men samtidigt ungt.

1921 startades det estniska fotbollsförbundet men man skulle knappt hinna börja utvecklas innan man dog ut. 1940 när förbundet knappt var tjugo år gammalt gick Sovjet in i Estland och ockuperade landet. Därefter följde femtiotvå långa år nästan helt utan landslagsfotboll. Under hela den perioden spelade man endast 14 landskamper och då endast mot två motståndare Lettland och Litauen.

– Ett fotbolls landslag är den största symbolen för en självständig nation och ger en stark nationell känsla så därför försökte ryssarna naturligtvisst ta död på den, säger Uiboleht.

Estland var under den här perioden dessutom den enda av de baltiska staterna som saknade ett lag i den ryska högsta serien. Rysslands försök att ta död på den estniska fotbollen höll på att lyckas. Men under början av nittiotalet hände något i Estland. En grupp unga killar började träna hårt för att lyckas bli proffs. Bland dessa fanns bland annat Estlands landslags skyttekung Alvar Remar. Men en av killarna skulle också lyckas med att bli proffs i en av världens bästa ligor. Hans namn var Mart Poom som i Estland kommit att kallas ”proffsens moder”.  Man kan inte säga annat än att Mart Poom har haft en strålande karriär i England åtminstone i estniska ögon mät. Under sin karriär spelade Poom i lag som Sunderland, Southampton och slutligen Watford. Med Sunderland har han dessutom gjort ett då omtalat nickmål när han kom in med full fart på en hörna i slutet av matchen. Han kom högt över alla andra och nickade in bollen i målet. Men karriärens höjdpunkt kom när Poom fick möjligheten av Arsène Wenger att få spela i Arsenal. Arsenal hade problem med skador och Wenger tvingades låna in en målvakt. Valet föll på den rutinerade estländaren. När Poom lämnade Highbury gjorde han det med en Champions League medalj och blev därmed förste estländare att få vara med i ett lag som vann turneringen även om han förblev kvar på bänken som tredje målvakt.

–          Han är helt galen när det gäller träning, säger Uiboleht och det är inte utan viss stolthet han pratar om Poom.

–          Han tränar alltid hårdare än alla andra och kanske är det också därför han varit så mycket skadad, fortsätter Uiboleht. Idag är Mart Poom målvaktstränare för estiska landslaget. Det var de så kallade ”Lejonen” som lade grunden för en pånyttfödelse för estnisk fotboll. Nu börjar deras tid som spelare avslutas och Poom och de andra får nu börja arbeta för att utveckla den estiska fotbollen som tränare.

Men bakom ”Lejonen” kommer nu en ny generation hungriga estländare inspirerade av den framgång som den första generationen haft. Förra året fick Estland sin första spelare som tagit en titel i en proffsliga och varit med i startelvan när vänster backen Ragnar Klaven vann holländska ligan med AZ Alkmaar. Under hösten har Klaven även fått chansen i Champions League.

–          Om det går bra för Ragnar så kan mycket väl fler agenter få upp ögonen för Estland så att fler spelare kan få chansen i Europa, säger Mikhel.

Men Mikhel säger att det nog kommer att dröja innan man får se en estländare i den absoluta toppen.

–          Idag har vi bredden bland fotbollspelare men vi saknar toppen, säger han.

Mikhel tillägger även att man jämför sig med sina grannländer Lettland och Litauen och de har inte heller några spelare i någon av dem absoluta storklubbarna i Europa.

Men han säger samtidigt att det ser bra ut. De estniska fotbollspelarna är så jämna att man tittar på andra saker än enbart hur bra de är som fotbollspelare, som hur dem är som personer. Just det med personlighet är något som man koncentrerar sig på i Estland.

–          Vi försöker lära våra spelare hur de ska uppträda, säger Mikhel. Man försöker skapa bra individer som alltid agerar professionellt både på match och på träning. Många av de estländare som får möjligheten att spela utomlands får också höra att dem alltid ger 100 procent på träningar och alltid beter sig professionellt. Det här menar Mikhel är Estländsk fotbolls styrka. Mikhel blir riktigt engagerad när han kommer in på det sätt som fotbollen förändrats på där det är pengarna som styr.

–          Pengarna är fotbollens mörka sida, säger Mikhel.
Jag frågar Mikhel om han tror att den här utvecklingen där pengarna styr idrotten till slut kommer att nå Estland? Men Mikhel säger att han inte tror att det.

–          Vi kan tyckas naiva här i Estland, men jag tror faktiskt att genom att vi är ett så litet land, så kommer vi att klara oss.

Vi har nu förflyttat oss till Restaurangen African Kitchen där vi sätter oss och äter ihop med mina lärare på reportage kursen. En av mina lärare höjer sitt glas mot Mikhel och skålar för att Estland är i VM om ungefär tio-femton år.

–          Det ligger långt fram först måste vi slå er killar, säger Mikhel och skrattar.

I Estland håller man just nu på att fortsätta utveckla fotbollen, genom att utbilda nya unga tränare för att ersätta de gamla. Man försöker även ta in många influenser utifrån för att kunna lära sig från rikare fotbollskulturer. Så har alltid utvecklingen av fotboll gått till. De stora fotbollsnationerna lär de små och samtidigt sprids fotbollsfilosofin över världen.

Nästa dag sitter jag på en spårvagn på väg ut från det centrala Tallinn. Spårvagns chauffören ropar ut något i högtalarna men det hjälper inte mig. Det enda estniska ord jag kan efter reasersh är jalgpall (fotboll) och jag inser att jag knappast kommer att komma särskilt långt med det.

Till slut kommer jag fram till min slutstation och jag kliver av. Efter att ha gått en stund skymtar jag en fotbollsstadio på andra sidan en järnväg. Där ligger den omgiven av ett slumkvarter Ale Coq Arena som är Estlands nationalarena och även hemma arena till topplaget FC Flora, som inför årets säsong togs över av Estlands förbundskapten Tarmo Ruutvi.

Förbundskaptenen har sannerligen gjort en märklig resa när det gäller klubblag. Först hade han hand om FC Flora och förde dem till toppen. När de väl dominerade bytte han klubb till konkurrenten Levadia Tallinn och förde dem till toppen och nu har han alltså bytt tillbaka till FC Flora. Mikhel Uiboleht möter mig vid arenan. Jag frågar om Estlands alkohol policy eftersom man döpt arenan efter ett öl märke, något som skulle vara i stort sett omöjligt i Sverige.

–          Det är inga problem att öl-bolag får ge namn till arenor i Estland. Många gör det, säger Mikhel. Mikhel berättar att man efter ryssarnas ockupation där allt skulle vara kontrollerat och regelstyrt har blivit väldigt liberala och att man kanske njuter lite väl mycket av sin frihet. Mikhel tar som exempel att matbutiker i Estland får sälja sprit och starköl.

Han visar mig runt på arenan. Vi kommer precis när FC Flora har avslutat en träning. Vi går upp på läktaren och tittar ut över planen. Där håller man precis på att täcka över planen med en vit plastduk.

–          Planen måste fortfarande skyddas mot nattens kyla, säger Mikhel.

Just vädret är något som påverkar den estländska fotbollen. Så när man senast fick ta del av FIFA:s Goal projekt, som är ett bidrag som ges till små länder för att kunna utveckla fotbollen i nationen, la man det på att bygga en eluppvärmd plan utanför Tallinn. På så sätt kan man nu träna fotboll året om vilket inte var möjligt tidigare. Den kalla estniska vintern gör att det är nödvändigt att ha planer med elvärme under för att dem ska kunna ha någon som helst chans att komma igen.

En av de som håller på att lägga ut plasten är Tarmo Ruutvi. I Estland hjälps alla fortfarande åt i det ideella arbete som behöver göras. Hur det kommer gå för Estland återstår att se, men klart är att man är ett ungt men hungrigt förbund som går sin egen väg.

Leave a Comment