Snart tjugo år har gått sedan de Sovjetiska stridsvagnarna rullade ut ur Estland.
Efter femtio två långa år i stort sett helt utan fotboll har nu Estniska fotbollsförbundet kommit igång med återuppbyggandet av fotbollsnationen.
Jag for till Tallinn för att ta reda på hur man egentligen bygger upp en fotbollsnation efter en lång ockupation.

En man i trettio, fyrtio års åldern kommer gåendes i entrén på hotell Metropol i Tallinn. Han har ett blont halvlångt spretigt hår, glasögon och har en brun portfölj under armen. Men det som får mig att reagera är ett märke med en snöflinga mot blå bakgrund på hans marinblå dunjacka.

-          Mr. Uiboleht? Frågar jag och sträcker fram handen. Mikhel Uiboleht nickar.

-          Anders Moberg, vi har samtalat via mail, säger jag. Vi sätter oss vid ett av de många bord som står placerade längs väggen nere i hotellets entré. Mikhel Uiboleht har i fem års tid varit presschef på estniska fotbollsförbundet som både är gammalt men samtidigt ungt.

1921 startades det estniska fotbollsförbundet men man skulle knappt hinna börja utvecklas innan man dog ut. 1940 när förbundet knappt var tjugo år gammalt gick Sovjet in i Estland och ockuperade landet. Därefter följde femtiotvå långa år nästan helt utan landslagsfotboll. Under hela den perioden spelade man endast 14 landskamper och då endast mot två motståndare Lettland och Litauen.

- Ett fotbolls landslag är den största symbolen för en självständig nation och ger en stark nationell känsla så därför försökte ryssarna naturligtvisst ta död på den, säger Uiboleht.

Estland var under den här perioden dessutom den enda av de baltiska staterna som saknade ett lag i den ryska högsta serien. Rysslands försök att ta död på den estniska fotbollen höll på att lyckas. Men under början av nittiotalet hände något i Estland. En grupp unga killar började träna hårt för att lyckas bli proffs. Bland dessa fanns bland annat Estlands landslags skyttekung Alvar Remar. Men en av killarna skulle också lyckas med att bli proffs i en av världens bästa ligor. Hans namn var Mart Poom som i Estland kommit att kallas ”proffsens moder”.  Man kan inte säga annat än att Mart Poom har haft en strålande karriär i England åtminstone i estniska ögon mät. Under sin karriär spelade Poom i lag som Sunderland, Southampton och slutligen Watford. Med Sunderland har han dessutom gjort ett då omtalat nickmål när han kom in med full fart på en hörna i slutet av matchen. Han kom högt över alla andra och nickade in bollen i målet. Men karriärens höjdpunkt kom när Poom fick möjligheten av Arsène Wenger att få spela i Arsenal. Arsenal hade problem med skador och Wenger tvingades låna in en målvakt. Valet föll på den rutinerade estländaren. När Poom lämnade Highbury gjorde han det med en Champions League medalj och blev därmed förste estländare att få vara med i ett lag som vann turneringen även om han förblev kvar på bänken som tredje målvakt.

-          Han är helt galen när det gäller träning, säger Uiboleht och det är inte utan viss stolthet han pratar om Poom.

-          Han tränar alltid hårdare än alla andra och kanske är det också därför han varit så mycket skadad, fortsätter Uiboleht. Idag är Mart Poom målvaktstränare för estiska landslaget. Det var de så kallade ”Lejonen” som lade grunden för en pånyttfödelse för estnisk fotboll. Nu börjar deras tid som spelare avslutas och Poom och de andra får nu börja arbeta för att utveckla den estiska fotbollen som tränare.

Men bakom ”Lejonen” kommer nu en ny generation hungriga estländare inspirerade av den framgång som den första generationen haft. Förra året fick Estland sin första spelare som tagit en titel i en proffsliga och varit med i startelvan när vänster backen Ragnar Klaven vann holländska ligan med AZ Alkmaar. Under hösten har Klaven även fått chansen i Champions League.

-          Om det går bra för Ragnar så kan mycket väl fler agenter få upp ögonen för Estland så att fler spelare kan få chansen i Europa, säger Mikhel.

Men Mikhel säger att det nog kommer att dröja innan man får se en estländare i den absoluta toppen.

-          Idag har vi bredden bland fotbollspelare men vi saknar toppen, säger han.

Mikhel tillägger även att man jämför sig med sina grannländer Lettland och Litauen och de har inte heller några spelare i någon av dem absoluta storklubbarna i Europa.

Men han säger samtidigt att det ser bra ut. De estniska fotbollspelarna är så jämna att man tittar på andra saker än enbart hur bra de är som fotbollspelare, som hur dem är som personer. Just det med personlighet är något som man koncentrerar sig på i Estland.

-          Vi försöker lära våra spelare hur de ska uppträda, säger Mikhel. Man försöker skapa bra individer som alltid agerar professionellt både på match och på träning. Många av de estländare som får möjligheten att spela utomlands får också höra att dem alltid ger 100 procent på träningar och alltid beter sig professionellt. Det här menar Mikhel är Estländsk fotbolls styrka. Mikhel blir riktigt engagerad när han kommer in på det sätt som fotbollen förändrats på där det är pengarna som styr.

-          Pengarna är fotbollens mörka sida, säger Mikhel.
Jag frågar Mikhel om han tror att den här utvecklingen där pengarna styr idrotten till slut kommer att nå Estland? Men Mikhel säger att han inte tror att det.

-          Vi kan tyckas naiva här i Estland, men jag tror faktiskt att genom att vi är ett så litet land, så kommer vi att klara oss.

Vi har nu förflyttat oss till Restaurangen African Kitchen där vi sätter oss och äter ihop med mina lärare på reportage kursen. En av mina lärare höjer sitt glas mot Mikhel och skålar för att Estland är i VM om ungefär tio-femton år.

-          Det ligger långt fram först måste vi slå er killar, säger Mikhel och skrattar.

I Estland håller man just nu på att fortsätta utveckla fotbollen, genom att utbilda nya unga tränare för att ersätta de gamla. Man försöker även ta in många influenser utifrån för att kunna lära sig från rikare fotbollskulturer. Så har alltid utvecklingen av fotboll gått till. De stora fotbollsnationerna lär de små och samtidigt sprids fotbollsfilosofin över världen.

Nästa dag sitter jag på en spårvagn på väg ut från det centrala Tallinn. Spårvagns chauffören ropar ut något i högtalarna men det hjälper inte mig. Det enda estniska ord jag kan efter reasersh är jalgpall (fotboll) och jag inser att jag knappast kommer att komma särskilt långt med det.

Till slut kommer jag fram till min slutstation och jag kliver av. Efter att ha gått en stund skymtar jag en fotbollsstadio på andra sidan en järnväg. Där ligger den omgiven av ett slumkvarter Ale Coq Arena som är Estlands nationalarena och även hemma arena till topplaget FC Flora, som inför årets säsong togs över av Estlands förbundskapten Tarmo Ruutvi.

Förbundskaptenen har sannerligen gjort en märklig resa när det gäller klubblag. Först hade han hand om FC Flora och förde dem till toppen. När de väl dominerade bytte han klubb till konkurrenten Levadia Tallinn och förde dem till toppen och nu har han alltså bytt tillbaka till FC Flora. Mikhel Uiboleht möter mig vid arenan. Jag frågar om Estlands alkohol policy eftersom man döpt arenan efter ett öl märke, något som skulle vara i stort sett omöjligt i Sverige.

-          Det är inga problem att öl-bolag får ge namn till arenor i Estland. Många gör det, säger Mikhel. Mikhel berättar att man efter ryssarnas ockupation där allt skulle vara kontrollerat och regelstyrt har blivit väldigt liberala och att man kanske njuter lite väl mycket av sin frihet. Mikhel tar som exempel att matbutiker i Estland får sälja sprit och starköl.

Han visar mig runt på arenan. Vi kommer precis när FC Flora har avslutat en träning. Vi går upp på läktaren och tittar ut över planen. Där håller man precis på att täcka över planen med en vit plastduk.

-          Planen måste fortfarande skyddas mot nattens kyla, säger Mikhel.

Just vädret är något som påverkar den estländska fotbollen. Så när man senast fick ta del av FIFA:s Goal projekt, som är ett bidrag som ges till små länder för att kunna utveckla fotbollen i nationen, la man det på att bygga en eluppvärmd plan utanför Tallinn. På så sätt kan man nu träna fotboll året om vilket inte var möjligt tidigare. Den kalla estniska vintern gör att det är nödvändigt att ha planer med elvärme under för att dem ska kunna ha någon som helst chans att komma igen.

En av de som håller på att lägga ut plasten är Tarmo Ruutvi. I Estland hjälps alla fortfarande åt i det ideella arbete som behöver göras. Hur det kommer gå för Estland återstår att se, men klart är att man är ett ungt men hungrigt förbund som går sin egen väg.

Fotbollsaspiesar – att vara fotbollsintresserad med en dold funktionsnedsättning
Asperger Syndrom är en dold funktionsnedsättning.
Personer med Asperger har ett annorlunda sätt att kommunicera.
Personer med Asperger kan ha specialintressen som de läser in sig fullständigt på.
Personer med Asperger gillar inte fotboll.
Men vad händer när fotbollen är specialintresset?

Vi sitter alla inne i vårt klassrum fast det egentligen är lunch. En forskare vid namn Svenny Kopp pratar på radio om Autism med fokus på framförallt flickor. Vi sitter alla och lyssnar på radion. När Svenny Kopp kommer till delen ”pojkar gillar inte fotboll” skrattar vår assistent Sofia lite och pekar sedan på mig. Än en gång konstaterar vi hur ironiskt det är. Forskarna pratar om att personer med Asperger inte är intresserad av fotboll – och så sitter jag där. Fullständigt insnöad på fotboll, pratar väldigt ofta om det, skriver om det flera gånger i veckan här på fotbollsoraklet, älskar och dyrkar fotbollen och har en Asperger diagnos.

Hur går det ihop?

Asperger Syndrom är en så kallad Neuro psykiatrisk funktionsnedsättning kan nämna att man även räknar ADHD, Damp (som jag också har) och Tourette till den här typen av funktionshinder. Det man kan behöva veta om Asperger är att vi har ett annorlunda sätt att fungera på. Vi kan därför ha svårt med det vi kallar det sociala spelet och oftast pratar man antingen för mycket eller för lite. För min del är det oftast så att jag pratar för mycket, framför allt om det som rör mitt specialintresse fotboll. Jag kan ha väldigt svårt att läsa av om en person jag sitter och pratar med verkligen är intresserad av det jag berättar. Eller som en kompis till en kompis uttryckte det:

”Du måste vara mardrömmen för en person som låtsas vara intresserad av fotboll för att vara vänlig.” Kort sagt, om du inte vill höra en lång envägsmonolog om fotboll, uppmana mig då inte att berätta om det. Det här beror på att jag som många andra med Asperger, inte uppfattar kroppsspråk på samma sätt som en person som inte har någon funktionsnedsättning, så kallad Neuro Typiker, NT. Vi använder sällan kroppsspråk själva och gör vi det så är det sällan så att det fungerar ihop med det vi säger. Allt det här gör att vi kan ha svårt att få vänner och jag kan ärligt säga att det är först i år som jag börjat få ett kompisgäng som jag hänger mycket med och då har vi alla i det gänget Asperger. Oftast brukar man säga att personer med Asperger inte är särskilt intresserade av idrott, mycket av det tror jag beror på att många av oss har dålig motorik. Jag ska själv vara ärlig och säga att jag som barn hade en väldigt klumpig både grov- och finmotorik. När jag var mindre hade jag stora problem med det mesta när det gällde motorik. Jag kunde knappt fånga en boll, klippte aldrig rakt, hade svårt att göra praktiska saker som att spika eller såga på träslöjden, kunde knappt hoppa jämfota upp till ett trappsteg, jag kunde inte knyta skorna och sprang jag någon gång gjorde jag det långsamt och med klumpiga rörelser. Men idag har det blivit bättre. Jag har börjat motionera och idag så springer jag ungefär tre gånger i veckan och min motorik är mycket bättre, även om jag än idag behöver hjälp med vissa saker som att till exempel öppna en konservburk. Man kan förstå att en person med så här mycket problem inte fattar intresse för idrott men det gjorde i alla fall jag. Jag tror att mycket berodde på att min pappa var väldigt fotbollsintresserad och tog med mig på Hammarby matcher och landskamper och för mig blev det så att jag fastnade för det. Jag skulle tro att det inte konstigt nog var under VM-94 som mitt specialintresse för fotboll började. Jag vet inte hur många gånger jag sett om VM-krönikan från det året vhs bandet med det på är rätt så slitet vid det här laget. Men mest av allt älskade jag förstås att få springa ut på tomten med en boll vid fötterna.

Vad som är ganska så spännande med oss som har Asperger är att vi oftast kan göra aktiviteter ensamma. För min del var det så att jag gärna spelade fotboll med andra. Mina raster i skolan gick oftast åt till att spela fotboll med några äldre killar i femman eller sexan, men bara om jag fick lite hjälp av en av mina lärare att få kontakt, annars gick det lika bra för mig att stå och spela med mig själv. Det kan tyckas konstigt att någon spelade fotboll med sig själv, men då ska man veta att det här är ett väldigt vanligt beteende hos oss med Asperger. Nu frågar ni er kanske om jag inte behövde motståndare och lagkamrater för att kunna spela fotboll. Jodå och dem fanns också. Vi med Asperger har oftast en fantastisk förmåga att i vår fantasi skaffa oss lekkamrater och vänner. Jag tror det är ett sätt att kunna ha roligt även om vi på grund av våra svårigheter med socialtsamspel, har svårt att skaffa oss många vänner.

Så blev det också för mig. Det som för andra måste ha sett väldigt märkligt ut, när jag sprang omkring med en boll vid fötterna fram och tillbaka var för mig ett sätt att göra min enmans-fotboll till något annat än bara stillastående kikande. Jag hade en fantastiskt förmåga att skapa mycket verklighetstrogna match-sekvenser på helt egen hand.

Men för alla stannade det inte vid att springa omkring ensamma och kicka boll. Vissa av oss har spelat fotboll i riktiga lag. En av de som prövade det, utan att fastna för det, är Fredrik Eriksson, 28 år gammal. Som sexåring började Fredrik spela för Haveredals bollklubb strax utanför Halmstad.

- Mina föräldrar ville att jag skulle börja och jag tyckte nog att det var rätt så kul i början faktiskt, säger Fredrik per telefon från föräldrahemmet i Steninge utanför Halmstad. Fredrik pekar på att det till en början var mest att stå och passa och skjuta och det tyckte han om. Men problemen började komma när han började bli nio eller tio år och det började bli mer organiserat och bli mer lagspel och det funkade inte för Fredrik.

- Jag hade lite svårt med reglerna och varför jag skulle stå där jag gjorde. Mycket med frisparkarna, varför jag inte skulle slå direkta frisparkar och offside och det blev lite stökigt.

Fredrik tror att det skulle ha gått bättre om tränaren gjort reglerna tydligare och framför allt förklarat varför de fanns. Just den här frågan “varför” är viktig för oss med Asperger. Varför ska jag göra det här? Vad är meningen och syftet med det här?

Fredrik berättar att han idag är mer intresserad av att studera publiken än själva spelet.

- En klack som står där och håller på med någonting och en annan klack som står där och uppdelningen, säger Fredrik. Fredrik pekar på att man nog kan läsa ut en hel del genom att studera publiken. Varje klack har sin egen sång och sitt eget beteende.

Vissa av oss har som sagt problem med motoriken och avstår kanske från fotboll av den anledningen. Men det här är något som Fredrik inte känner igen sig i.

- Jag har alltid haft lite klumpig motorik, men motoriken var nog inte så stort problem egentligen.

För Fredriks del så handlade det mer om motivation. Han var helt enkelt inte motiverad till att fortsätta med fotbollen. Men han säger att han kanske skulle kunna tänka sig spela lite igen, då mer på skoj, även om det var många år sedan som han rörde en fotboll.

Jag tror att en hel del med Asperger just känner som Fredrik. Att fotboll är roligt så länge som det inte är allt för mycket regler. Ett rätt kul exempel finns i en läroboken “Boendestöds boken” av Anna Sjölund och Sussane Bejerot som ges ut av Autism och Asperger förbundet. Så här beskrev en person fotboll: “Fotboll spelas av 11 personer, 10 + en målvakt. Bollen sparkas mot målet i tur och ordning av spelarna, ordningen avgörs av nummer på deras tröjor. Den som lyckas sparka in bollen i målet får en poäng. Om en spelare försöker ta bollen när det inte är hans tur blir det straff. Det innebär att han får stå över nästa gång det är hans tur. När matchen är slut har den spelare vunnit som har mest poäng…” Det här kan låta hel korkat, men jag tror att det egentligen handlar om att vi med Asperger alltid försöker hitta någon typ av logik i det vi ser eller ska utföra själva. Problemet blir när man ska hålla på med fotboll att det inte alltid är logiskt. Det finns ingen logik som säger att om jag gör så här så kommer det här att hända. Utan fotboll ändrar sig oftast från situation till situation.

En person med Asperger som inte haft problem med här med regler är Marlene Dahlberg 27 år. Marlene började spela i Sörskogen när hon var ungefär sju år ihop med några kompisar till henne på dagis.

”Jag har alltid tyckt att alla de där knepiga reglerna är roliga och lätta” säger Marlene.

Vi sitter på ett Kafé´ vid Sergelstorg, utanför skiner solen in genom fönstret.

Marlene berättar att hon spelade i ungefär tolv år med avhopp då och då. På grund av brist på tid på grund av skolan och sedan fick hon problem med sina knän. Marlene berättar att hon oftast kunde använda det detaljseende som hon har genom sin Asperger på fotbollsplanen. Oftast såg hon mycket mer än sina lagkamrater.

”Man ser även lagspelare som kanske är lite längre bort. Andra ser kanske bara de som är rakt framför dem medan jag såg även de runt om.”

Det Marlene pratar om brukar kallas Splitvision och det här är inte alls ovanligt hos personer med Asperger. När man har Asperger har man oftast väldigt bra detaljseende och vi tar också in alla detaljer vi ser. Det här kan vara väldigt jobbigt ute på stan och gör oftast att vi blir väldigt trötta. Men på fotbollsplanen blir det här en superförmåga som gör en person med det här till en perfekt framspelande mittfältare. Men Marlene var oftast back men om hon var i bra form och hade konditionen så blev hon uppflyttad till mittfältet. Men Marlene pekar också på att det finns en del negative saker att ha Asperger och spela fotboll.

”Det beror på hur man är som person. Jag kanske är lite mer ödmjuk än vad många andra med Asperger är,” säger Marlene.  Marlene menar att en del med Asperger tycker att lagkamraterna ska passa till just dem.

”Om jag har ett bra läge så kanske jag tycker det är självklart att jag ska få en passning. Men det blir en nackdel för spelarna tycker kanske något annat.” säger Marlene.

Marlene berättar att fotbollen också gav henne en identitet i skolan.

”I mellanstdiet och högstadiet så var jag den som spelade fotboll i klassen och det var något som alla visste att jag gjorde.”

Marlene menar också att hennes skickghet i bollsport gjorde att varje gång som man hade gymnastik så blev hon någon.

”Det var mest tjejer i min klass så när vi skulle välja lag så fick jag en status hos killarna på idrotten.”

Man kan fråga sig vad det är som gör att man så sällan pratar om personer som Fredrik, som prövade fotboll men aldrig fastnade, Marlene som lyckades väldigt bra på planen och jag själv som har fotboll som specialintresse. En stor anledning är att vi är mer undantag än regel. Det är sant som Svenny Kopp sager, att det finns många pojkar med Asperger och även Autism som inte tycker om att spela fotboll och väldigt ofta börjar man generalisera inom forskningen. Det blir väldigt svårt att forska om ett ämne utan att generalisera. Du måste göra klart hur den grupp som du undersöker fungerar och problemet med Asperger är att vi alla är olika. Vissa av oss klarar inte av att se på fotboll i en minut ens andra kan titta på det i timmar. Vissa är duktiga på att måla eller skulptera andra klarar det inte alls. Jag tänker nu göra något ovanligt.

Jag tänker erkänna att det som står i den här texten absolut inte gäller alla. Jag vill peka på att det finns personer som Fredrik, Marlene och jag själv. Men vill samtidigt peka på att alla inte fungerar likadant. För mig har fotboll alltid fungerat bäst i teorin. Jag är väldigt duktig på att läsa in mycket fakta. Vissa skulle säga att det här med att vara intresserad av fotboll är väldigt vanligt för oss killar. Det håller jag med om, men skillnaden är att för mig är fotbollen mitt liv. Mitt liv idag består av två saker fotboll och Asperger.

En annan anledning till att forskarna inte tar upp oss med Asperger som har ett stort fotbollsintresse är att man oftast koncentrerar sig i första hand på extrem fallen. Mycket tror jag beror på att det just är de fallen som psykologer och läkare i första hand kommer i kontakt med. Sedan tror jag att ur forskar synvinkel är de fallen de som är intressanta. Jag tror att det behövs mer forskning som uppmärksammar oss som har Asperger, men ändå klarar oss väldigt bra.

Nu är jag skribent här på fotbollsoraklet och precis som i allt annat har jag mina styrkor och svagheter med Asperger och även Damp.

Fördelen har jag redan berört till viss del genom specialkunskapen. Tänk er att få energi av att skriva alla inläggen. En annan fördel när man har Asperger är att man också oftast är väldigt plikttrogen och vill göra ett bra jobb. Nackdelen när man har Asperger är att det ibland kan bli för mycket med allt annat. Vi vill även göra ett bra jobb i skolan och med andra arbetsuppgifter vi har. Oftast är det svårt att få tiden och kraften att räcka till inte blir det bättre av att vi har svårt för att prioritera. Vi har svårt att fokusera på flera saker samtidigt och vill oftast avsluta det vi håller på med innan vi går vidare till nästa uppgift.

Men det finns en stor negativ sida för mig som inte har med Asperger att göra, utan med Damp och det är att jag ibland kan ha väldigt dålig impulskontroll. Oftast agerar jag snabbare än jag tänker och därför gör jag oftast slarvfel i mina texter och ibland kan jag börja skriva på en idé som kanske inte är så bra, för att min Damp har fått mig att agera innan jag funderat om idén är så bra. Efter det kliver Aspergern in och gör att man inte kan sluta skriva på iden utan måste avsluta den.

Anders Moberg

Studerande till Informatör/Mentor om Aspergers Syndrom.

Vice ordförande Attention Huddinge-Botkyrka

Straffräddaren Ravelli.
Han var målvakten som gjorde den mest klassiska räddningen i svensk fotbolls historia.
Han var mannen som charmade oss med sitt spexande.
Han var mannen som gav oss en fotbollsfest av aldrig skådat slag.
Därför ringde jag upp Thomas Ravelli för att snacka VM nostalgi.

Hur upplevde du VM 94?

- Det var en stor upplevelse i sig att spela en turnering i ett så stort land och fick se så mycket som vi ändå fick göra. Man reste runt i USA ganska mycket. Först var vi i San Diego och sen i Los Angeles. Detroit, Dallas också Los Angeles igen. Så man fick ju se ganska mycket och det var jätte intressant. Allt var proffsigt skött så det var en go upplevelse.

Kan du ta några exempel på vad ni fick se?

- Ja, när vi var i San Francisco så var vi ute på Alcatraz och sedan när vi var i Dallas såg gick jag och tittade på gatan där JFK (John F Kennedy) blev skjuten. Så att man såg en del alltså. Sen var det känslan. Det var en väldigt god känsla samtidigt som anspänningen var oerhört hög. Framför allt på mig personligen eftersom jag var i den situation jag ändå var.

Menar du det då det här med att du var lite ifrågasatt inför VM?

- Nej, jag var inte lite ifrågasatt utan jag var mycket ifrågasatt. Jag var ändå bara 34 år gammal och folk började redan prata om att jag började bli för gammal och att jag inte räckte till och massmedia, fans också vidare var inte så säkra på min kapacitet. Så att jag var en väldigt tuff situation och det enda som gällde för mig om jag skulle få fortsätta fotboll det var om jag gjorde ett bra resultat i det här VM:et.

Hur kändes det då när Kamerun gjorde 2-1. Började tankarna komma då att ”nu står det 2-1 igen”?

- Nej det är ju klart, vi gjorde dåligt VM 90 i Italien där tre matcher slutade 2-1. Det är ganska så naturligt att man får dem tankarna igen att nu kan det faktiskt möjligtvis bli så att vi får stryk med samma siffror igen. Negativa tankar kan naturligtvis dyka upp. Men det gäller att skjuta dem ifrån sig och börja tänka positivt. Men det svåra som var ändå att som målvakt är det oerhört svårt att göra någonting i den situationen. Man får lita på sina medspelare då.

Jag har för mig att det har kallats världens ensammaste jobb.

- Ja det är väll en del som har uttryckt sig på det viset och det kan jag väll hålla med om. För man är oerhört ensam och utlämnad och vet att så fort man gör ett misstag som målvakt så syns det. Som utespelare så kan man alltid ordna upp det där. Då kan ju medspelarna hjälpa en. Så man är väldigt medveten om att man är beroende av sina medspelare. Man lever i ett slags symbios förhållande där.

Jag tänkte på det när du talade om platserna ni fick besöka att du låter väldigt historie intresserad. Är du det?

- Absolut. Historia tycker jag är ett fantastiskt ämne där vi kan lära oss mycket av de misstag vi begått i mänskliga civilisationen. Jag är ganska besviken över att historian försvinner mer och mer i dagens skola. Det tycker jag är ett dåligt omen.

När jag var ute och frågade vad folk minns från VM-94 så sa nästan alla din straffräddning mot Rumänien. Hur känns det?

- Jag har alltid sagt att jag känner en oerhörd glädje och tillfredsställelse över att ha fått vara en del i en annan människas liv. Att få vara med i en idrotts intresserad människas liv där jag som person får vara med, där få förunnat. Det kunde lika gärna gått åt pipan för oss och då blir man kanske ihågkommen för något dåligt. Men folk minns mig tack vare att jag tog dem här två straffarna och det gör mig väldigt glad och stolt också på samma gång. Sen får man också ha i bemärkelse att dem killarna som skött straffarna i vårar lag var fantastiska som vågade göra det i det pressade läget. Det enda man kan säga så här i efterhand är att hade dem missat så hade dem blivit halshuggna och gör dem mål så är det okej. Nej, jag är väldigt stolt och glad över att få va med i just en sommar hos andra människor som kommer ihåg det här.

Den där straffräddningen har blivit lika klassisk för svenskar som Gordon Banks räddning i VM-70.

- Nej, det är fantastiskt att få va med. Det är en del händelser i svensk idrott det finns en del händelser som man själv kommer ihåg med Gärderuds guld och vad hette han cyklisten i OS i Montreal 76, Foppas straff och vissa kommateringar som Lennart Hyllands i hockey VM i USA 62 eller 63 när den glider in i mål. Nej jag är jätte glad över att jag får va med i såna här historier också.

Hur viktig var den där straffräddningen för ditt självförtroende sedan i matchen mot Brasilien?

- Nej, det kan jag inte säga att det hade en så stor betydelse. Utan det själv förtroendet hade jag redan byggt upp under matcherna tidigare. Framförallt då mot Ryssland och senare mot Saudiarabien där jag gjorde en kanon match också. Det kändes som att vi litade på varandra i försvarsspelet. Killarna litade på mig och jag litade på dem så att det fungerade jätte bra då. Så att de hade inte så himla stor betydelse tror jag. Jag visste innan straffarna att jag hade tagit en del straffar, eller rätt många, i Allsvenskan och i landslaget också. Jag kände på mig att nu har jag chansen att göra något exceptionellt.

Du gjorde en fantommatch där mot Brasilien. Hur kändes det när du gör en fantommatch men så räcker inte riktigt övriga laget till?

- Nej, det är klart att det var frustrerande när vi kände att vi var både mentalt och fysiskt urlakade som gjorde att vi inte kunde ge max. Vi kom inte upp till vår normala nivå. Sen när då den här utvisningen tillstötte då med Jonas Thern. Då kände man liksom att enda chansen vi har att vinna det är på straffar. Vi trodde att vi skulle klara det. Men när det var en kvart kvar lyckades ju Romario nicka in 1-0 och kände man ju mer eller mindre att det var kört. För vi skapade ju inga målchanser över huvud taget. Men det är klart det är frustrerande när man själv är i toppslag och känner att allting fungerar att inte få vinna då.

Tommy Svensson har varit inne på att han tyckte att vissa spelare inte gav sitt yttersta. Hur ser du på det?

- Det är ofta man får den diskussionen när lag inte spelar på bra nivå. Om man tittar på Allsvenskan eller hockey så klagar massmedia och även medspelare och tränare på att laget inte gav 100 procent. Men det är ju aldrig så. Det finns aldrig någon spelare som går ut med en tanke jag ska bara spela 80 procent. Utan alla försöker och sen är det vissa faktorer och element som gör att man inte kan göra det. Det funkar inte om det nu är fysiskt eller mentalt det vet jag inte men det kan vara båda delarna. Att man är för nervös eller för trött och har gett för mycket i matchen tidigare. Så att alla försöker men de går inte alla gånger.

I Rumänien matchen så var det lite bråkigt mellan dig och Dumitrescu. Hur uppfattade du det?

- Nej, det är sånt som händer under en match. Jag visade viss irritation när han försökte filma till sig en straff och då spottade han på mig. Sen försökte han psyke mig när det var straff också, när han skulle skjuta den. Men det är inget man behöver bry sig om utan det är sång som händer under match.

Vad minns du bäst av VM-94?

- Alltså det jag minns mest det är självklart staffarna. Men samtidigt den oerhörda serie jag hade. Alltså det enda jag kunde göra det var väll att mer eller mindre bara fokusera på det här med fotbollen. Det fanns ingenting som störde mig. Jag hade ett eget rum och det enda jag gjorde under hela fyra, fem vickar för VM det var att jag försökte få en positiv målbild och fokusera bara på detta. Träna och äta ordentligt, sova ordentligt och inte ens ta en pilsner efter matcherna. Nej, det jag minns är att jag var så bra tränad och fokuserad på den uppgiften som skulle komma.

Du förberedde dig alltså under ganska lång tid och rätt extremt?

- Ja, det gjorde jag alltid. När vi spelade match i Allsvenskan med blåvitt (IFK Göteborg) så började jag redan fokusera två dar före matchen. Det har jag alltid gjort. Det finns spelare som kanske börjar fokusera en kvart innan eller precis när dem går ut på plan. Då går deras tankar när det gäller fotboll. Så att alla är olika och laddar upp på olika sätt och jag behövde en lång start sträcka för att kunna fokusera.       

Hur kändes det när ni väll kom hem där med bronser?

- Ja, alltså på den tiden var inte Internet så utbyggt så det fanns ingenting att titta på nätet alls. Så man visst inte hur stort det här var hemma i Sverige. Vi läste heller inga tidningar och det fanns inga mobiltelefoner utan man ringde hem från hotellrummet var tredje dag ungefär och frågade hur det var med familjen. Så att vi fick aldrig den informationen från någon annan att svenska folket och de fotbolls intresserade var så väldigt intresserade. Det fanns ju bara fotbolls VM i Sverige under den här perioden och sommaren. Men vi visste inte om detta. Så jag blev väldigt chockad när jag kom hem och märkte hur stort detta ändå var och den uppskattning som man ändå mötte när man kom hem. Med folk som som stod längs vägarna och applåderade hela vägen från Arlanda och in till Stockholm. Så mycket folk som var ute på gatorna i Stockholm när vi åkte där med bilarna och fick ta emot folkets glädje. Sen när man kom hem till Göteborg och fick åka spårvagn där det var hur mycket folk som helst ute och sen avslutningen på Liseberg. Det var en 30-40 tusen som ville se oss. Alltså det är en sån upplevelse som man tar med sig hela livet.

Skulle du säga att det här var din största framgång som fotbollspelare?

- Ja, det kan man nog säga. Också ett kvitto för alla den tid jag hållit på med fotboll- Jag började med elitfotboll 1975 och var med i landslaget 80, 81 och fick vänta så länge på att jag fick den framgången. Så att jag fick verkligen kämpa för att nå dit upp. Det är väll det jag talar ganska mycket om i mina föreläsningar. Alltså jag är ute och och talar om för folk att inte ge upp för tidigt. Jag fick ändå hålla på en femton år innan jag äntligen fick min framgång. Det är många som slutar tidigare och tänker att nej jag har ingen lust, jag orkar inte mer, jag får ingen framgång. Om det nu är i företagslivet, i äktenskapet eller i fotbollen så ger vi oftast upp för tidigt och det försöker jag tala om för folk att gör inte det. Utan försök att använda dig av en ny taktik, eller träna annorlunda, eller plugga något annat men fortsätt med den valda vägen och försök lyckas så kommer framgången till slut. Det gäller alla människor även ni som pluggar. Det är ofta många som ger upp där också istället för att ta tag i det och bryta ner dem här svåra problemen i kortare sekvenser.

Vad var din drivkraft som fick dig att fortsätta?

- Drivkraften var att jag visste att jag hade kapaciteten. Alltså min självkänsla sa mig att ”det här kan du om du bara lägger manken till” och det var väll därför. Hade jag känt att jag inte räckte till och jag kan inte det här, jag har inte den fysiska kapaciteten eller den mentala styrkan att göra detta då hade jag slutat. Men jag visste att om jag tränar ordentligt och fokuserar 100 procent så klarar jag detta. Det var därför jag inte slutade då.

Hur känns det så här femton år senare att ändå ha varit med om det här?

- Ja, ibland känner man väll så här att ”är det verkligen jag eller vi som står där på plan och har gjort det här?” Alltså ibland kan det kännas lite utomjordiskt faktiskt. Att man inte tror att man vart med om det. Men samtidigt så har man en fantastisk känsla av att ha presterat någonting som inte bara man själv tycker är intressant utan andra också.

Slutligen vem tyckte du var bäst i laget?

- Alltså egentligen ska man väll inte tycka att en person är viktigast. Men Tomas (Brolin) var i oerhört bra slag under hela VM:et. Så han var jätte viktig. Men ett lag kan ju inte bestå av tio Tomas Brolin ute på planen. Utan alla måste komplettera varan på ett bra sätt och jag tror att det är svårt att säga att en spelare är mer viktig. Utan jag tror att det är laget som gör att det fungerar. Det räcker inte med en bra målvakt eller en bra Tomas Brolin eller en Kenneth Andersson som nickar in målen utan man måste ha en elva, tolv, tretton bra spelare som kan komplettera varan på ett bra sätt och är duktiga på det dem är duktiga på.

Intervjun är gjord 20 mars 2009 av Anders Moberg

Här nedan läser du hans spelarbiografi om Steven Gerrard.

Steven Gerrard-Så blev den lokale förortsgrabben superstjärna

Namn: Steven Gerrard

Född: 30 maj 1980

Födelse stad: Liverpool, Houyton

Modeklubb: Liverpool FC

Position: Mittfältare

I maj 1980 föddes en liten kille som skulle komma att erövra det område han växte upp i. För Steven Gerrard stod det tidigt klart att det var Liverpool som gällde.

Redan som liten höll han stenhårt på laget och var ofta på matcherna.

Men hans karriär i klubben kunde blivit väldigt kortvarig när han knappt tränat med klubben i ett år så var han på ett fält med en granne och sparkade boll. Bollen flög in bland höga brännesslor och Gerrard sprang för att hämta den. Han insåg att han antagligen skulle bränna sig om han plockade upp bollen så han sparkade ut den. I samma sekund som han sparkade kände han en smärta som han beskriver att han aldrig känt sedan dess skrikande la han sig på marken. Granpojken kom springandes för att se vad som hänt. Gerrard frågade skrikandes vad det var som orsakade smärtan pojken lyckades inte få fram ett ord. Gerrard såg efter en rostig högaffel hade spetsat hans tå. Han kördes till sjukhus där läkaren ville amputera tån. Men Gerrards pappa förklarade för läkaren att Gerrard tränade med Liverpool och ringde genast Steve Heighway som var ansvarig för Liverpools ungdomsakademi. Heighway vann debatten med läkaren och Gerrard fick behålla sin tå.

Gerrard tränade på under Steve Heighways ledning med Michael Owen och Jaime Carragher som lagkamrater och vänner. Gerrard och Owen fann varandra på en gång på planen. Gerrard var framspelaren som kunde Owens varenda rörelse och därför kunde spela fram honom till dem perfeka lägena och Owen var avslutaren som aldrig missade. Men när det blev dags för uttagningarna till internatfotbollsskolan Lillyshall blev Gerrard inte antagen något som Gerrard skriver i sin biografi tog honom väldigt hårt. Eftersom Lillyshall innebar en nästan automatisk plats i engelska U-17 landslaget. Men Gerrard fick revansch när eleverna från Lillyshall spelade en träningsmatch mot Liverpools ungdomslag och Liverpool vann.

Men tiden i Liverpools akademi bjöd också på väldigt mycket skratt och ban annat kom Gerrard på iden att man skulle låsa in lagets sjukgymnast på hans egen klinik dörren gick att låsa från utsidan samt köra Paul Ince bil med en körlektion i bagaget.

Tacklingar var något Gerrard redan som ung älskade.

Redan i Ungdomslaget tacklade han lagkamrater med full kraft. Inte av elakhet det var bara så att dem hade bollen och han ville ha den. Gerrard visste inte hur han skulle göra för att hålla igen och tillslut gick Steve Heighway till Gerards pappa och frågade om det var något problem hemma som gjorde honom arg. Det var inte det att man ville att Gerrard skulle sluta vara aggressiv eftersom det då precis som nu var en av hans största tillgångar men däremot lugna ner sig. Till slut fick Gerrard komma till idrottspsykologen Bill Beswick som bland annat sa att Gerrard skulle tänka sig ett trafikljus som en signal på när han skulle tackla och när han skulle lugna ner sig. Det blev bättre men Gerrard skriver själv att han aldrig skulle kunna spela i en annan liga än den egeiska eftersom han älskar närkamper för mycket.

Liverpool

Samma år som vännen Michael Owen fick sitt stora internationella genombrott genom sitt solo mål mot Argentina i Frankrike VM-98 flyttades Steven Gerrard upp till Liverpools A-lag. I November samma år hoppade han in mot Blacburn när Liverpool redan ledde med 2-0 som ersättare för den norske högerbacken Veggard Heggem. Gerrard fick en chans att slå in ett inlägg i den matchen men det blev misslycka och gick högt över allas huvuden och hamnade nästan på läktaren. En vecka senare var det dags för match mot Tottenham. Gerrard fick veta att han var uttagen i startelvan av Jaime Carragher när denne passerade honom och en journalist som intervjuade honom. Gerrard var övertygad att han skulle spela på centrallamittfältet och ställas mot Allan Nielsen. Nästa morgon fick han veta att han skulle spela höger kant vilket satte honom mot fransmannen David Ginola som nyligen då blivit nominerad till årets fotbollsspelare. Matchen slutade 2-1 till Tottenham och Gerard hade torra problem med den franske världsstjärnan.

Under kommande säsongen 199/2000 började Gerrard imponera i Liverpool. Han gjorde mål mot Sheffield Wednsday och började lära sig spela över hela planen – Höger back, vänster back, central mittfältare och höger mittfältare Gerrard behärskade allt. Den 5 Februari tog han hand om Harry Kewell när Liverpool slog Leeds med 3-1 och en vecka senare var han mannen bakom Titi Camaras matchvinande mål mot Arsenal på Highbury. I samma match hindrade han Fredrik Ljungberg från att göra mål.

Året därpå skulle bli sagolikt för Steven Gerrard då han var med och vann tippen med Liverpool (UEFA Cupen, Liga Cupen, FA Cupen) med vännens Michael Owens show mot Arsenal i FA-Cupen då Owen avgjorde med två mål trotts att Liverpool var i stort sett utspelade i första halvlek som största minne.

Laget firade FA-Cup triumfen men Gérard Houllier var inte nöjd utan ville att laget skulle ta det i honom högre aktade UEFA-cup titeln vilken man också gjorde.Under säsongen gjorde Gerrard även ett mål på Manchester United som blivit framröstat till Liverpools snyggaste mål i Premier Leage. Han blev även utsedd till årets unga spelare i England.

Efter det här följde ett år då Liverpool kom tvåa i ligan, men därefter fick man stora problem och man lyckades till slut under sängen 2003-2004 precis ta en Champions Leage plats 30 poäng bakom Arsenal.

Steven Gerrard började nu fråga sig om verkligen Liverpool var den bästa klubben för hans karriär? Han älskade klubben men samtidigt kände han att han längtade efter att få spela i Champions League. Både han och Michael Owen såg hur Arsenal, United och Chelsea började få ett för långt försprång och insåg att det inte var säkert att Liverpool skulle nå en Champions League plats.

Efter den här säsongen fick Gérard Houlier lämna och istället kom Rafa Benitez in.

Samtidigt med Benitez ankomst fick Gerrard höra att Chelsea var intresserade att köpa honom. Tillslut bestämde sig Gerrard ändå för att stanna.

Benitez blev den som satte Steven Gerrard i den roll som han är i idag där han fyller på och går in i boxen. Benitez ville se Gerrard i den rollen eftersom han redan hade Dietman ”Didi” Hamman och dessutom ville ta in Xabi Alonso i laget.

Benitez första säsong skulle sluta i succé. Men i gruppspelet i Champions League var det osäkert om Liverpool skulle ta sig vidare det krävdes en seger i sista matchen mot Olympiakos med minst två mål för att man skulle ta sig vidare.

I slutskdet av matchen gjorde Steven Gerrard 3-1 till Liverpool med ett riktigt kanon skott från strax utanför straffområdet. Gerrard visste att han skulle bli avstängd om han fick ett gult kort men struntade i det och sprang ut för att fira med den klack som han själv varit en del av som ung.

På vägen till finalen slog man sedan Juventus och Chelsea och åkte därefter till Istanbul för att spela final mot Milan.

Inför matchen fick Steven Gerrard ett ms från Chelsea kaptenen John Terry där han önskade lycka till.

När man låg under vid halvtid med 3-0 började stora delar av laget deppa ihop Jaime Carragher ger föreslog att man skulle se till att bara komma ifrån matchen med hedern i behåll. När det är som mest deppat hör Gerrard något från läktaren. Liverpool klacken står och sjunger ”Youll näver walk alone” så det hörs ner till omklädningsrummet.

”Kom igen nu, dem har inne gett upp och det ska inte vi heller.” sa Gerrard.

Steven Gerard blev sedan i högsta grad delaktig i vändningen som slutade med seger.

I Maj 2006 gjorde han sin nästa vändning av en match när han i stort sett på egen hand avgjorde FA-Cup finalen mot West Ham den lokalle grabben från förortskvarteret Houyton hade blivit Liverpools kapten och store hjälte.

Samma år utsågs han även till årets spelare i Engelska ligan av både media och spelare ett pris som han även vann säsongen 2008-2009.

England

Steven Gerrard gjorde sin england debut mot Ukraina 2000 under Kevin Keagan som förbundskapten. Samme Keagan tog sedan ut honom till EM i Holland och Belgien. Steven Gerrard menar i sin biografi att hemlängtan till mycket förstörde mästerskapet för honom. Mot Tyskland fick Gerrard oväntat för hom göra ett inhopp för lagkamraten Michael Owen. Under matchen hann Gerard bland annat tackla tyske lagkamraten Didi Hamann. Efter matchen fick Gerrard ordentligt med bröm och han fick blodad tand av det. Han ville starta i sista gruppspels matchen mot Rumänien och körde därför stenhårt på träningen så hårt att han sträckte sig i ivern. Gerrard försökte in i det sista bli frisk från sträckningen som han inte ville erkänna för läkaren. När han väll berättade det för Kevin Keagan tog Keagan på sig ansvaret för det hela. För att inte utsätta Gerrard för medierna satte han honom på bänken för att det inte skulle komma ut vad som hänt.

Gerrard skulle göra sitt första mål mot just det Tyskland han fått ett genombrott mot under den förkrossande 5-1 segern för England i September 2001 och naturligtvis var det med ett härligt distansskott.

Gerrard missade VM 2002 i Japan och Syd Korea på grund av en skada.

Under EM 2004 gjorde Gerrard en inte lika lyckad fram spelning mot Frankrike när han slog en bakåt passning till David James men inte såg Thierry Henry som gömde sig bakom Sol Campell. Situationen blev en straff efter att James fällt Henry och Frankrike vann med 2-1.