Taktikern Paolo Di Canio

Ni lär inte ha missat att Paolo Di Canio tagit över Sunderland och föga oväntat handlade nästan alla reaktioner om hans tidigare uttalade åsikter om fascism. Men som jag tycker man inte behöva bry sig särskilt mycket om ifall man faktiskt läser på vad Di Canio tycker snarare än vad man associerar med fascismen. Och sedan har han nu sagt att han inte är fascist också.

Vad som dock lätt blir glömt är vad som händer på planen. Det kan vara fel att bara definera en tränare efter hans lag men ofta i ”mainstream”-media glöms det bort helt. Kanske bryr sig inte de som skriver, kanske tror de att de som läser inte bryr sig eller så tycker man det inte hör till.

Jag tycker dock det är en väldigt viktig del och sedan jag sett Di Canios Swindon flera gånger under hans tid där bryr jag mig om den delen av managern Di Canio.

Di Canio är ofrånkomligen Italienare och skolad på den mycket respekterade tränarutbildningen Coverciano samtidigt som han ändå är något av en anglofil. Han har trots allt tränat Swindon i engelska fjärde- och tredjedivisionen och han har en West Ham-tatuering.

Det gör honom till en spännande form av tränare. Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig en manager med de rätta procenten av italienskt taktiskt kunnande och förmågan att motivera spelare att springa in i en tegelvägg och komma ut springande på andra sidan på ett engelskt sätt. Det är väl oklart om han har den precis rätta procenten men hittills har han onekligen visat sig vara en manager som förstår sig på taktik och som blivit älskad av både fans och spelare för sin karaktär.

Just taktiken är kanske inte revolutionerande då den trots allt grundar sig i 4-4-2 men jag tycker verkligen den säger mycket mer än vad 4-4-2 brukar säga. Jag tycker mig se saker hos honom som liknar det sätt som många både tidigare och moderna italienska tränare.

Det traditionella sättet är förstås det catenaccio-defensiva om man ska hårddra det och det moderna är mer att snarare styra matchen med bollinnehav. Serie A är inte ”tråkdefensiv” som fortfarande tycks av en och annan men trots nymodigheter är det inte heller en hel liga av Zemans utan man har ett ben i historien och det andra i nutiden med foten riktade mot framtiden. Detta tycker jag Di Canio tagit efter.

Likt många Italienare har han inte använt klassiska kantslickande ”engelska” yttrar utan på ett nästan klassiskt 4-3-1-2 Milanskt sätt centrerat laget och hellre låtit ytterbackarna sköta det. Han har nästan uteslutande använt två anfallare vilket är en taktisk del där både de traditionella Italienska och Engelska värderingarna möts. Fast i England har en ”nr 10” spelat bakom en anfallare medan en den italienska motsvarigheten ”trequartista” spelar bakom två anfallare.

Nyitalienskt och klassiskt engelskt har Di Canio dessutom haft mycket fokus på fysiken som i konditionen, löpningarna och pressspelet. Han har dessutom likt till exempel Italiens förbundskapten Donadoni tron på bollinnehav. Inte på ett Barcelona sätt men det är bra att ha om man ska vara ett topplag och dominera majoriteten av sina matcher.

På det stora hela var Swindon först L2 och sedan L1s bästa defensiva lag. Men man var också ett av de bästa offensivt. Det finns passande nog statistik på Di Canios säsong exakt till och med hans sista match då sidan ”The Experimental 361” som gör statistiska analyser av de engelska lägre divisionerna och världsfotbollen överlag gjorde sin sammanställning precis till Di Canios avgång.

Den hittar ni här – http://experimental361.com/2013/02/10/att-def-eff-with-form/

Där ser man att Swindon då efter ytterligare bra form klarade av att motstå 10-13 skott i genomsnitt från motståndarna utan att släppa in mål och att man dessutom i genomsnitt bara släppte till 7 skott per match. Alltså släppte man in drygt ett halvt mål per snitt i teorin och Swindon är fortsatt trots sämre form efter Di Canio ligans bästa lag defensivt med bara 31 insläppta mål på 41 matcher. Di Canios främsta strategi var att förhindra motståndarna från att skapa chanser genom att både äga bollen mycket själv men också pressa och försvara högt. Det hjälpte också att man i Wes Foderingham hade en strålande ung målvakt som dock likt hela försvaret togs in/formades under Di Canio.

Det ska också nämnas, vilket ni kan se på länken, att Swindon dessutom kom till sin rätta även offensivt. Man är laget som gjort nästflest mål i L1(64 mål på 41 matcher) även efter Di Canio lämnat och då han lämnade var den offensiva effektiviteten närmast symmetrisk med den defensiva. Man skapade 10-13 målchanser och behövde bara 7-8 chanser på att göra mål.

 

En vanlig mittbackskombination var McCormack-Flint vilket är en rutinerade innermittfältare(McCormack) som ibland såg ut som en Hummels-kopia och Flint som är ett ungt fyrtorn som kom till Swindon direkt ifrån Engelska sjättedivisionen. Ytterbackarna varierade från defensivt kapabla till konverterade yttrar, hade Di Canio haft stor valmöjlighet hade han nog uppskattat moderna ytterbackar så länge de inte är för offensiva, de i Juventus uppskattar han nog. På innermittfältet kan det vara svårt att slå fast exakt vad han ville då det varierade en del men grundtanken verkade vara två defensivt kunniga men samtidigt passningskickliga spelare. Tvåvägspelare helt enkelt. Det varierade dock ifrån två rutinerade defensivt starka spelare till att spela med en defensiv och en offensiv där den defensiva inte ens är särskilt defensiv.

Utgångspunkten var helt klart en sittande mittfältsduo. De fick dock mycket hjälp då han som sagt ytterst sällan använde traditionella engelska yttrar, som den Italienare han är. Framför allt spelade stjärnan Matt Ritchie i en högst passande ”trequartista” roll där han kom in ifrån höger och på andra sidan kompletterades han oftast av nerflyttad anfallare eller en utflyttad innermittfältare. Ritchie höll väl dock till mer på kanten än en trequartista egentligen och spelade mycket i en offensiv högerinner-position.

Och på topp var det helt enkelt två anfallare. Oftast en större och en mindre, snabbare. Något som inte lär dämpa Sunderlands oro är att man hade problem att hitta en vinnande kombination och gick igenom många olika anfallare och kombinationer. Dock lyckades man bättre andra säsongen då man värvade in nya även om man fortsatt roterade en del.

Dock är det värt att tillägga att han några gånger när han kunde spelade med en ensam anfallare uppbackad av en offensiv mittfältare och en mer typiskt kantslickare. Detta skedde under slutet på förra säsongen då John Bostock(off mitten) och Lee Holmes(kantslickaren) kommit in på lån. Och applicerar man det på Sunderland kan man utan problem ersätta Bostock med Sessegnon och Holmes med McClean. Klara likheter vilket tillsammans med att Steven Fletcher är skadad kan göra det till den mest troliga uppställningen för Sunderland under slutstriden. Det är också klart möjligt att Adam Johnson replikerar Matt Ritchies roll då även han är en inverterad(felvänd) ytter även om det råder tveksamhet kring om Johnson är tillräckligt hängiven.

Som han själv sa i Swindon – ”With some players, if he has a chihuahua character I can’t make a chihuahua into a rottweiler. He could be a proud chihuahua but he remains a chihuahua”

Peter A Linhem bloggar till vardags om de engelska lägre divisionerna på Fotbollskanalen. Och har skrivit en längre text om hela Di Canios sejour i Swindon – http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem/2013/02/22/veni-vidi-canio-vici/

1 Comment

  1. Som hängiven Sunderland-anhängare hoppas jag ju såklart att Di Canio kan göra det O’neill gjorde förra säsongen. Tror att derbyt på söndag kan bli en vändpunkt!

Leave a Comment