Tankar kring det svenska landslaget – del 4

Att Lagerbäck bör slopa diamanten på mittfältet tycker jag är givet. Bra att han gjorde det inför senaste mästerskapet. Trots att resultatet uteblev.

Jag ser gärna att Sverige fortsätter att spela ett rakt 4-4-2, med lite modifikationer. Lite tråkigt kan tänkas, men jag ska utveckla mitt tänk kring detta.

I försvarsspelet blir vi betydligt kompaktare med två centrala mittfältare. Speciellt om en av anfallarna även faller ned ett hack för att bilda en triangel med innermittfältarna. På så sätt kan vi täppa till luckorna mellan vårt mittfält och försvar på ett bättre sätt. Såväl Elmander som Larsson (om han nu fortsätter) är spelartyper som klarar av en roll som ”second” striker, bredvid Zlatan.

Att Zlatan inte gör många knop i försvarsarbetet upprör säkerligen många. För mig är det sak samma, jag föredrar att ha honom fräsch när avslutsmomenten kommer. Att Zlatan skärmar av och styr ut motståndarnas anfall mot kanterna, räcker. Endast i svensk fotboll lägger anfallarna ned så mycket kraft och energi i försvarsspelet. Det är därför vi saknar en avslutare av rang i detta land.

För yttrarna innebär det att dem inte behöver löpa lika långt för att hitta utgångspositionerna i försvarsspelet. Dem kan ligga lite längre ut, och därmed spara på krafterna, när laget slår om till anfall.

Att spela på detta sätt skulle innebära att vi gör det trångt centralt och svårt för dem passningsskickliga lagen att ta sig fram och hitta ytor mellan vårt fält och försvar.

Sveriges största problem ligger inte i försvarsspel, utan i anfallsspelet. VÅGA är för mig nyckelordet, om Sverige ska nå längre i mästerskapen. Våga:

• satsa på yngre spelare,

• fylla på med fler spelare i anfallen

• hålla i bollen

• ha ett eget spel

• föra matcherna

• fylla på med ytterbackarna ännu mera

• spela högt och aggressivt försvarsspel

• utmana din försvarare

• VINNA

Min startelva: Isak; Safari, Petter, Mellberg, Stoor; Chippen, Kim, Linderoth, Larsson; Zlatan, Elmander

Leave a Comment