The Championship – En säsong med nygamla vänner

Denna säsongen av Championship handlar till en väldigt stor del om nygamla vänner. Lag som varit på utflykt och återvänt likt herpes eller någon trevligare liknelse, spelare som återvänt efter skada eller en försäsong med West Ham, managers man trodde var förlorade och så är det också temat för Cardiff Citys värvningar.

Men vi har också några fåglar som sticker ut bland den stora gruppen av gamla vänner. Watford har en del i det paraplyföretag som familjen Pozzo driver och numera består halva Watfords trupp av spelare direkt eller indirekt från Udinese. Och manager är gamla publikfavoriten Gianfranco Zola. Som tidigare varit manager i West Ham där det gick stundtals bra, stundals uselt. Watford är onekligen ett lag att hålla koll på, efter framgångarna som Granada nått efter ha hamnat i Pozzos ägor talar det gott för Watfords möjligheter att nå Premier League och etablera sig där. Ett frågetecken är att Watford tidigare haft en av Englands främsta akademier, en akademi som skulle få ”category 1”-status(högsta) under det nya reglerna men som de nya ägarna valde att ”nedmontera” till en kategori 3-akademi vilket framför allt innebär att den är billigare att driva men du har kvar den gamla regeln om att man inte för värva spelare från mer än 90-minuter bort. Med möjligheten att plocka in horder från Udineses scoutingnätverk är det möjligen ingen kvalitetsänkning men vi pratar trots allt om en akademi som producerat 50 spelare till A-laget på drygt 15-säsonger. Samtidigt som det urvattnar den lokala stoltheten kan det som sagt , med Granada som framgångsrikt prejudikat, betyda att man istället kan etablera sig på en högre nivå.

Förresten är Joel Ekstrand en av de Udinese spelarna som lånats ut till Watford. En svenskflytt som gått många svenskar förbi känns det som och sedan man sålt de två ordinarie mittbackarna från ifjol – Adrian Mariappa och Martin Taylor(ja, den Martin Taylor) finns det god chans för speltid.

Men annars handlar det om Wolverhampton , visserligen med ny annorlunda manager och filosofi, som vann Championship 08/09 som fortfarande har den säsongens skyttekung Sylvan Ebanks-Blake på topp och Wayne Hennessy i målet. Bolton Wanderers som spelat i PL sedan 2001 då Big Sam Allardyce förde dem ur Championship men som nu återvänder med Owen Coyle som sensationellt tog Burnley till Premier League 08/09 och sedan gjorde en sådan succé inledningsvis med Burnley och Bolton att han tycktes förlorad men återvänder nu efter en tung fjolsäsong. Blackburn må vara en av få klubbar att vinna PL men framför allt pre-PL var man en klubb bland alla andra under PL allt som oftast. Alla är klubbar som är svåra att säga hur de ligger till, men alla förväntas beblanda sig i toppstriden men har gott om problem att lösa om det ska förverkligas
Vi har underifrån fått tillökningen från Huddersfield som inte varit här sedan Bolton lämnade men de tog hissen ner snarare och tillsammans med dem följde Charlton och Sheffield Wednesday som under 2000-talet tillhört Championship främst som ett av många lag som snarare ser sig som Premier League men som spenderat sina senaste säsonger med att bygga om i L1 och ser nu spännande ut för framtiden.

::::

Men för att fortsätta på just nygamla vänner handlar det till lika stor del om spelare som återvänt till ligan men i nya klubbar som i många fall beror på att de klubbarna hämtat in nya managers.

Vi ser till exempel en rejäl och intressant förändring i Nottingham Forest. Där Sean O’Driscoll tagit över. En 50-årig gubbe som fortfarande beskrivs som en ung manager för att han under en längre tid varit så bra i mindre lag och nytänkande att man trott på större framgångar. Framför allt var han tills ifjol och säsongen innan det väldigt framgångsrik med lilla Doncaster som under hans tid var minst men utmanade i toppen och jämfördes med Arsenal (innan Barca tog över som det generiska topplaget som spelar finast fotboll) tack vare billiga tekniska spelare så som James Coppinger och John Oster som visat upp stor talang i yngre ålder men inte riktigt fått ut det på den högsta nivån till viss del för att man är mer o-engelska än vanliga engelska talanger.

Detta konceptet som nu skulle sägas vara Barca-inspirerat med att spela kort passningsinspirerat med mindre tekniska mittfältare är något han tagit med sig till Forest. Simon Gillett är hans Xavi, Adlene Guedioura är ett gott komplement med en mer energisk och kraftfull spelstil och framför dem har vi den offensiva trean som för O’Driscoll är så viktig. Andy Reid som ni säkert känner till är just en sådan lite udda men väldigt teknisk skicklig spelare som passar perfekt, Lewis McGugan är en något lat spelare men med stor teknisk skicklighet och hittar ni en spelare som gjort fler spektakulära mål de senaste 3-4 säsongerna än McGugan har ni nog fått gräva i de Brasilianska regionalligorna. Redan denna säsongen har han sänkt Bolton med en typisk McGugan-kanon till exempel.

Den tredje är Simon Cox som inte direkt är något missförstått tekniskt geni men en smart släpande anfallare med ett väldigt gott öga för poäng.
Dessutom har man ersättare till dessa i O’Driscolls adept Coppinger som stabilt stod för 15-20 poäng varje säsong och den något oberäknelige polacken Radoslav Majewski. Och på topp har man lånat in Billy Sharp som ansågs överflödig i Southampton efter blott en halv säsong för väl i Premier League är det regel att förändra en hel del och mannen med namnet Dexter Blackstock som gör sina första friska säsong (peppar peppar) på ett gott tag.

Jag har redan sett Forest tre gånger denna säsongen och de har inte gjort mig missnöjd. Visserligen med poängraden 1-1-1 men det beror snarare på ett försvar där Greg Halford anförtros som mittback. Forest är ett lag att följa i år, för ett snabbt men säkert passningspel och för snygga mål. För det är inte bara McGugan som kan göra dem. Guedioura gjorde båda Forests och Wolverhamptons snyggaste mål ifjol, Andy Reid har något Le Tissier-skt som inte bara gäller vikten, Simon Cox gjorde så här mot Wigan och har gjort lika snygga mål tidigare och ja, Billy Sharp och Blackstock kan de också även om man är lite mindre kräsna och också gör fler vanliga mål.

::::

Vad har vi mer, jo. Leeds fick ingen ny ägare utan sitter kvar i Ken Bates knä och har visserligen i Warnock en bra manager och har gjort några fina värvningar (Rodolph Austin, en ny Mikele Leigertwood?) men räcker det tro? Dessutom undrar man när Diouf och Warnock kolliderar. Att man har Luciano Becchio tillbaka från skada lär hjälpa och han har redan gjort fyra mål denna säsongen.

Blackpool är på många sätt fortfarande Blackpool. Lite säkrare bakåt får man säga nu när försvaret spelat tillsammans i hundra år och man har mittfältare som är lite defensivt ansvarsfulla men framåt är det fortfarande spännande och händelserikt. Matty Phillips var den stora stjärnan ifjol men har inlett säsongen på bänken sedan han förväntades lämna klubben efter ha lämnat in en transfer request men blir kvar och kan förhoppningsvis återigen vara en av ligans främsta. Och på andra sidan har Tom Ince som slog igenom i smyg ifjol i Phillips skugga nu exploderat med fyra mål på fyra matcher och ett antal assist.

Stora klubbar som Middlesbrough och Leicester ser intressanta ut och verkar framför allt ha lagt de senaste säsongernas strul bakom sig. Boro med sina ungdomar och billiga köp som presterar från ingenstans och Leicester med sin dyra men efter förra säsongen mindre flashiga lag som dessutom har gott lovande ungdomar de också.

Inledningsvis har det gått trögt för Birmingham men man har ett för starkt lag för att inte ligga i toppen. Brighton är fortfarande bra och intressanta och inledningsvis har dessutom fjolårets ”blev det inte mer?” Craig Mackail-Smith gjort hälften av så många mål som han gjorde hela förra säsongen. Och så avslutningen.

Cardiff. Wales stora lag egentligen men som hamnat i skuggan av lillebror Swansea men likt man gjort många gånger satsar man stort denna säsongen. Ifjol var ett mellanår då man hotade toppen men tog sig till Ligacup final i stället för playoff men nu har man värvat hemvändaren Craig Bellamy, Heidar Helguson, Tommy Smith och Matt Connelly bland andra som har erfarenhet av att vinna uppflyttning och gott om rutin och klass. Man har såklart kvar Peter Whittingham som spelar som en ”quarterback” i princip och levererar ett stort antal poäng varje säsong med hjälp av sin sofistikerade vänsterfot.

Så, se Championship denna säsongen. Det går inte på svensk teve men det gör ju knappt Premier League längre heller numera och nästan all fotboll behöver du betala direkt för. Inte vill du missa en liga som innehåller en helt öppen toppstrid där man slåss om sex platser som alla kan vara lika värda.

 

Peter har också en blogg på Fotbollskanalen där han följer den engelska fotbollen under Premier League – http://blogg.fotbollskanalen.se/linhem

Leave a Comment