Tuff konkurrens i det Sydamerikanska VM-kvalet

Redan när det skedde skapades legenden om Sydafrika som ”Hela Afrikas VM” där visserligen Sydafrika själva inte lyckades särskilt bra men Ghana nådde ända fram till kvartsfinal och var där bara helig sydamerikansk hand ifrån vidare avancemang.

Det går inte att prata om VM i Brasilien i liknande termer då Sydamerika är en stormakt inom världsfotbollen på ett helt annat sätt än Afrika då man till och med vunnit fler mästerskap än Europa.

Men det märks på det Sydamerikanska VM-kvalet att det är ett VM i Sydamerika och att det kommer väldigt lägligt för Sydamerikansk fotboll.

Det faktum att Brasilien är värdland betyder bara det att Sydamerika har fem garanterade platser snarare än fyra och ytterligare en potentiell plats som dock kräver att man vinner kvalspelet mot Asiens femte bästa lag, Oceaniens bästa och det fjärde bästa laget ifrån Nord-, Centralamerika och karibien. Ett kval är den Sydamerikanska representanten kommer gå in som favorit såvida inte något otroligt inträffar.

Ofta tidigare har det funnits frågetecken huruvida det är rättvist att Sydamerika med sina få länder har såpass många representanter men det finns klara meritokratiska grunder till detta då Sydamerika har en oerhörd densitet vad det gäller kvalité. Till förra VM slutade Uruguay femma i kvalet och behövde därför besegra Nya Zeeland i kvalspelet för att ens ta sig till VM men väl där var man kanske VM:ets höjdpunkt och slutade fyra.

Det finns heller inget i det nu pågående kvalet som pekar på att Sydamerika skulle vara förfördelade.

Argentina leder gruppen föga oväntat i Brasiliens frånvaro men ligger bara fyra poäng före den vaknande jätten Colombia som dessutom har en match mindre spelad. Och blott två poäng ligger Ecuador även dem med en match mindre spelad.

Colombia är en historia i sig då man kan säga sig ha fått fram en ny ”gyllene generation” likt den som ansågs vara en outsider till VM-titeln 1994. Stjärnans är förstås supermålskytten Falcao men han är inte någon ensam stjärna á George Weah utan han backas upp av en hel kull av skickliga och lovande Colombianer. Som målvakt har man franska överraskningslagets Nices David Ospina uppbackad av 41-åriga legendaren Faryd Mondragon, i backlinjen finns en Italiensk kvartett bestående av Milan-duon Christian Zapata och Mario Yepes och Napoli duon Pablo Armero och Juan Zuniga kompletterade med inhemska spelare och Luis Perea mest känd från sin långvariga sejour i Atletico Madrid som nu spelar i den starka Mexikanska ligan.

Även på mittfältet trängs spelare med respektabla klubbadresser. Juan Cuadrado från Fiorentina, Abel Aguilar från Deportivo La Coruna, den spännande yttern James Rodriquez från Porto och dynamon Fredy Guarin. Och den unge Juan Fernando Quintero har nyligen hämtats in till Italienska Pescara. Dessutom finns det både spelare från den inhemska ligan som man inte ska underskatta och ifrån de andra starka Sydamerikanska ligorna. Ett särskilt exempel är Macnelly Torres som är okänd i Europa då han spelar för Colombianska Atletico Nacional men i landslaget är han en förgrundsfigur som deras offensiva playmaker – ”Nr 10”.

I anfallet finns förstås Falcao som inte behöver presenteras närmare men också hans arvtagare i Porto – Jackson Martinez som i Porto nästan snittat ett mål per match och jagas av Europas allra största klubbar. Udineses spännande Luis Muriel och spelare från Mexikanska ligan och dessutom Real Betis lånsuccé Dorlan Pabón.

Det räcker förstås inte med bara en hög talangfulla spelare utan man behöver också en herde och i detta fallet är det Argentinaren José Pekerman som tidigare varit förbundskapten i sitt hemland och trots en kvartsfinalförlust hålls högt i sitt hemland tack vare sin persona och hur fantastiska laget spelade under långa stunder.

Enligt Sydamerika-experten ”Ruper Fryer” ligger Pekerman bakom mycket av framgångarna då hans taktik fått ut det mesta av laget och spelarna i sig och nämnde Macnelly Torres utnämns som ett av hans genidrag då man tidigare saknat en ”regista” på mittfältet.

De tre lagen – Argentina, Colombia och Ecuador – ser ut att ha säkrat sina platser även om förstås mycket kan förändras men bakom dem är det i nuläget mycket lite som skiljer lagen åt. Uruguay ligger fyra på 13 poäng, Venezuela innehar kvalplatsen på 12, Chile är bakom dem på 12 likaså, Peru skuggar dem med 11 och ej helt uträknade på åtta poäng ligger Paraguay och Bolivia.

Något anmärkningsvärt är det att Uruguay efter sina framgångar i Sydafrika och med anfallare som Cavani, Suarez och den inte helt uträknade Diego Forlan mycket väl kan komma att missa nästa VM. Att dessutom Paraguay som också de var en trevlig överraskning i senaste VM där de tog sig vidare ifrån gruppspelet nu ligger sist i gruppen är anmärkningsvärt men ej tyvärr helt oväntat sett till den starka konkurrensen och att man är inne i en ganska oimponerande generationsväxling.

Det mest spännande är nog dock att Venezuela har en god möjlighet att nå VM. Venezuela som dessutom är aktuellt på grund av att deras omtalade president Hugo Chavez avled nyligen har tidigare olikt sina grannländer tagit sina sportsliga influenser ifrån USA snarare än Europa och sett sig själva som ett ”Baseboll-land”. Som ”Stefan Bienkowski” nämner i sin artikel om Hugo Chavez påverkan på fotbollen i landet  har man vunnit Baseboll VM och kallat sig ”El Pais de Béisbol”(Basebollens land) men framför allt sedan man anordnade Copa America 2007(ett mästerskap jag följde slaviskt och där jag förälskade mig i Benny Felihaber och Nery Castillo) har fotbollen fått sig ett uppsving både emotionellt och ekonomiskt. Det fångade folks intresse, arrangemanget tvingade dem till att bygga nya arenor och högsta divisionen expanderades. Resultatet kan tydligt ses på landslagets relativa framgångar men också i landslaget där det återfinns spelare som Borussia Mönchengladbachs fenomen Juan Arango, Hamburgs Tomas Rincon, Rubin Kazans storvärvning Salomon Rondon samt ytterligare lovande spelare utspridda över Europa i särskilt Frankrike och Schweiz. Dessutom är den imponerande Puyol-iska försvararen Oswaldo Vizcarrondo fortfarande aktiv och spelar i Argentinska Lanus.

Jag har inte lika mycket att säga om Peru men det är inte oävna med anfallare som Claudio Pizarro och Paulo Guerrero tillsammans med Jefferson Farfan som likt hela Schalke återfunnit formen samt hemmaplan på hög höjd.

Leave a Comment